Av major Olof Glans
Det skaver i officerskåren. Inte i marginalen, utan i kärnan av vår ledningsfilosofi. Vi talar gärna om ansvarsglädje, initiativ och handlingsfrihet. Samtidigt agerar delar av Försvarsmakten med överkontroll och riskminimering. Ska uppdragstaktik fungera i praktiken krävs ett balanserat samspel mellan dess dimensioner; militär ledning och ledarskap, organisatoriska principer och militär kultur (Glans, 2024; jfr Palmgren & Wikström, 2018). Men är ledningsfilosofin rätt för hela Försvarsmakten utifrån sitt arméursprung?
Krigets natur kräver universell uppdragstaktik
Krigets natur är inte linjär, inte stabil och inte förutsägbar. Den präglas av friktion, slump och motstånd. Vi vet med säkerhet att våra planer inte överlever första stridskontakten. Därför kan uppdragstaktik inte väljas bort, den krävs för att hantera krigets natur, att anpassa oss snabbare än en fiende.
Centraliserad linjär kontroll kan inte hantera oförutsägbarheten i krigets natur. Istället överbelastas den av informationsflöden och tidsfördröjning vilket leder till systemkollaps när verkligheten avviker från planen (jfr Neretnieks, 2014). Uppdragstaktik är då inte endast ett effektivt sätt att hantera krigets natur, utan en nödvändig konsekvens. För uppdragstaktik framhåller Neretnieks (2014) att ”den viktigaste påverkbara variabeln är människan”. En variabel som kan hantera oförutsägbarhet. Det är människan, inte processen, som kan tolka sin omgivning, värdera den och agera när möjligheten uppstår.
Forskning om militärt beslutsfattande i komplexa miljöer visar att människor ofta verkar i situationer där regler och mål motsäger varandra (Victor Tillberg, 2020). Där beslut måste fattas på bristfällig information. Då är det phronesis, snarare än processefterlevnad som avgör. Phronesis, den praktiska klokheten enligt Aristoteles definition, är avgörande då den innebär en förmåga att fatta tillräckligt riktiga beslut i en miljö utan entydiga svar. Phronesis kan inte centraliseras, inte standardiseras eller ersättas av processer, den måste utvecklas.
Vi ser i Ukraina den kaotiska verkligheten som krigets natur utgör. Ändå fortsätter vi att applicera organisatoriska principer som om verkligheten vore fullt planeringsbar. Ett mönster som reproducerar sig likt en självförstärkande loop (Yossarian, 2026). Konsekvensen är en Försvarsmakt som reproducerar sina egna begränsningar, samtidigt som den säger sig ha uppdragstaktik som ledningsfilosofi.
Struktur, kontroll och behovet av centralisering
Det finns goda skäl att ifrågasätta universell tillämpning av uppdragstaktik i dess ursprungliga form. För flera verksamheter är centralisering, struktur och kontroll inte bara rationellt, utan en förutsättning. För dessa verksamheter innebär variation en risk.
Logistik, personalhantering, inköp, juridik och ekonomi kräver stabila strukturer, förutsägbarhet och kontroll. Flöden som fungerar. Effektiv resursfördelning. Säkerhet, regelefterlevnad med mera. Allt detta kan inte lämnas åt lokal tolkning i varje enskilt fall. Centralisering och stabila strukturer är ett krav för att vissa funktioner ska fungera som det är tänkt. Utan struktur, kontroll eller central ledning kollapsar dessa funktioner.
Men kontroll, centralisering och stabila strukturer blir ett problem när de växer bortom sina egentliga syften. Då slutar de stödja och börjar istället styra. Praktikern Braw (2026a) beskriver hur riskminimering leder till uppskjutna beslut, att processer sväller och att möjligheter går om intet. Alvinius (2026) ser på samma företeelser ur forskarens perspektiv. Det som kan uppfattas som motstånd är oftast ett uttryck för stress i systemen. De stabila strukturerna hänger inte med när ambitioner om allt snabbare anpassning ökar.
Exemplen är många. Ljungwald (2026) och Villman (2026) lyfter hur långsam informationshantering och -spridning försenar beslut. Duke (2026) beskriver hur små beslut med långa godkännandekedjor medför att tempo går förlorat. Snabbhet i utveckling är ytterligare en dimension där Braw (2026b) har formulerat vikten av att få ut mandat och beslutsrätt i organisationen. Allt detta skapar inte bara ineffektivitet, det urholkar också ansvarsglädjen.
Granskningssamhället och särskilt kritiken mot den, är ur detta perspektiv fullt relevant. Fokus hamnar på mätbarhet, uppföljning och riskminimering. Vilket gör att organisationer prioriterar det som är mätbart, snarare än det som är viktigt. Effekten blir en försiktighetsnorm, att ’hålla ryggarna fria’. Initiativ ersätts av riskminimering. Granskarna ges också ofta tolkningsföreträde och tillåts en allt bredare granskning. (Glans, 2024)
Men det är inte stabila strukturer, kontroll och centralisering som är problemet i sig. De är i vissa fall helt nödvändiga. Problemet är att de ges tolkningsföreträde och styr istället för stödjer.
Centraliserade funktioner och decentraliserad effekt
Svaret ligger inte i ett val för eller mot uppdragstaktik som ledningsfilosofi. Det ligger i förståelsen av balansen mellan militär ledning och ledarskap, organisatoriska principer och militär kultur. Övercentralisering kväver handlingsfrihet. Det motsatta är dock lika problematiskt, när decentralisering tränger in i system som ska vara centraliserade, kontrollerade och stabila.
Som logistiker vet jag att förband endast kan agera självständigt och med handlingsfrihet om de är utrustade och försörjda. Men för att göra detta krävs centraliserade flöden, standardiserade system och robust planering. Samtidigt kräver krigets natur att logistiken är tillräckligt flexibel för att möjliggöra lokal handlingsfrihet för att hantera friktioner och utnyttja möjligheter. Uppdragstaktik bygger därför på gemensam militär ledning, ledarskap och kultur, men också på en medveten differentiering i organisatoriska principer. Centralisering i flöden. Decentralisering i effekt.
Betänk nu en annan viktig aspekt. Utan faktisk beslutsfattning, oavsett utfall, utvecklas ingen phronesis. Utan phronesis finns ingen verklig uppdragstaktik. En Försvarsmakt som överbetonar mätbara kunskaper riskerar att deprofessionalisera officerskåren. Officerskåren reduceras då till administratörer, snarare än beslutsfattare i komplexa situationer. (jfr Victor Tillberg, 2020)
Skavet är i grunden att vi inte tillämpar en organisationsdesign så att kraften i uppdragstaktiken kan släppas fri!
Släpp kraften fri
Militär ledning och ledarskap ska ge lydnad och självständighet. Organisatoriska principer ska möjliggöra handlingsfrihet och enkelhet. Den militära kulturen ska präglas av ansvarsglädje, initiativ och gå-på-anda. Alla tre dimensioner måste samspela i balans för att vi ska kunna nyttja hela potentialen i uppdragstaktiken. När de inte samverkar i balans, det är då det skaver. Beslut som kan fattas lokalt är centraliserade. Flexibilitet kvävs av standardisering. Vi fokuserar på det mätbara istället för det viktiga.
Uppdragstaktik är ledningsfilosofin för hela Försvarsmakten oavsett sitt ursprung. Men den måste realiseras genom en medveten design som utgår från differentierade organisatoriska principer. En design där vissa funktioner är centraliserade i syfte möjliggöra decentralisering hos dem som ger militär effekt. Organisationsdesignen ska möjliggöra handlingsfrihet och stridstempo där det krävs. Stabilitet och tillräcklig förutsägbarhet där det krävs.
Ytterst handlar vårt designval om liv, död och rikets överlevnad. Därför upplever vi skav när designen är fel. Överbefälhavaren (Claesson, 2026) har tydligt markerat att han implicit måste ”betrakta varje medvetet motstånd mot att utveckla interna processer och göra upp med byråkrati […] som en fientlig handling”.
Det skaver i officerskåren. Det skaver, för vi vet att det inte behöver vara så här.
Referenser
Alvinius, A. (2026). Autoimmunitet eller kronisk stress? Militär Debatt.
Braw, A. (2026a). Den autoimmuna organisationen. Militär Debatt.
Braw, A. (2026b). Du måste driva utvecklingen. Militär Debatt.
Claesson, M. (2026). ÖB i Sälen: Uppdraget i fokus. Officerstidningen.
Duke, F. (2026). Hade jag kunnat göra mer? Militär Debatt.
Glans, O. (2024). Kejsaren är naken. Kungliga Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift.
Ljungwald, M. (2026). OSINT – från ful-und till fundament. Militär Debatt.
https://militardebatt.com/2026/03/23/osint-fran-ful-und-till-fundament/
Neretnieks, K. (2014). Uppdragstaktiken är död – leve uppdragstaktiken. Försvar och Säkerhet.
Palmgren, A. & Wikström, N. (2018). Auftragstaktik och uppdragstaktik. I Thunholm, P., Widén, J., & Wikström, N. (red.). Militära arbetsmetoder. Malmö: Universus Academic Press, ss.49–84.
Victor Tillberg, L. (2020). The Dynamics of Military Skills. Scandinavian Journal of Military Studies, 3(1), 55–67.
Villman, M. (2026). OODA-loopen kräver att du delar information. Militär Debatt.
Yossarian. (2026). Den oändliga loopen. Militär Debatt.
Militär Debatt 