Av kapten Andreas Braw, IB 1/Arméstaben

Du har varit här i elva veckor under den här rotationen. Källaren i den raserade 70-talsvillan är hela din värld. Du och dina två kamrater har barrikaderat er här. Trappan från övervåningen är fylld med bråte. En stinkande kropp ligger halvvägs ner i trappan. Lukten av ruttnande kött ger er kväljningar. Fönstergluggarna ut mot världen är krossade. Ni har ersatt dem med kompostgaller för att skydda mot drönare. När ni hör drönarnas ettriga ljud tar ni skydd i det gamla pannrummet. I början gjorde ni det hela tiden. Nu förstår ni att drönarna alltid är närvarande. Nu gör ni det när ljudet kommer riktigt nära. Ibland trycker ni i pannrummet hela dagen. Hittills har fienden inte hittat er. Ni har flera skenpositioner i närliggande hus som drönarna brukar ge sig på. Vilseledning kräver fantasi. Fjärrstyrd belysning, små fejkade tecken på liv. En av skenpositionerna bombades nyligen av något stort – var det en Shahed eller någon ny mindre kryssningsrobot? Trappan från trädgården har ni säkrat med försvarsladdningar om en fientlig infiltrationspatrull skulle försöka inta er position. Det som återstår av huset ovan jord har inget värde. 

För två år sen hade du inte ens hållit i ett vapen. Du har formats av kriget, av teknologin, av kamraterna. Det var inget speciellt med dig då, men det finns ingenting ”normalt” med dig nu. Att just du är här beror bara på tillfälligheter. Du är normalt begåvad, var någorlunda vältränad och var beredd att ställa dig upp när nationen behövde frivilliga. 

Innan rotationen tillbringade du några dagar med din familj. Din sambo och hennes familj har tagit bort sina sociala medier. TikTok är ett icke-fenomen bland soldaternas anhöriga. Men gamla kompisar tror att du är död flera gånger om. 

Din kusin har tappat det helt. Han har tagit fiendens sida och övervakas av SÄPO. Han försöker hetsa din familj mot dig, men ni håller ihop. 

Även under den här rotationen har AI-genererade filmer spridits där du dör, tillfångatas eller ger upp. Fiendens robotkonton sprider sin dynga över hela internet. De börjar bli riktigt skickliga nu, AI:n kan nästan härma svenska dialekter nu. Deepfakes av kändisar var början. Nu är det deepfakes av vanligt folk. De sprider lögner om din sambo – hon sägs ha flytt, träffat någon annan, tagit avstånd från de svenska försvararna, dött… Er relation, hela nationens liv, fortgår i ett kognitivt hav av AI-genererade lögner. 

Dagarna går åt till övervakning av tekniska system, fjärrstyrda angrepp och övning. Ni utbildar i tysthet varandra på allt som ni kan. Från hur kretskort och mjukvara fungerar till avancerad sjukvård. Alla måste kunna ge blodersättning, tunga smärtstillande och hålla liv i varandra. Er förra gruppchef höll ni liv i under en veckas tid medan infektionerna angrep honom. Han hade splitter i benen efter ett drönarangrepp. Nu har han inga ben längre. Kriget är över för honom. 

Varje natt smyger en av er ut i en improviserad termisk maskeringsdräkt. Tömmer latrinen, fixar mat, hämtar smutsigt vatten i ett dike. Tidigare fanns det två diken att välja på, men någon idiot i grannplutonen tömde sin latrin i det andra. Trädgårdsdammen sinade för tre veckor sen, fram tills dess hade ni en slang därifrån rakt ner i källaren. Allt vatten filtreras i era vattenfilter. 

Några av bataljonens logistik-UGV:er tippar av förnödenheter, maskerade som sopor, i bostadsområdet varje dygn. De är er livlina. Varje natt slås ett par UGV:er ut. Eller så havererar de. Eller så kör de vilse på grund av telestörning. Ni befinner er i världens mest signalstörda miljö. Det osynliga kriget om frekvenserna pågår ständigt. Ni går hungriga när logistiken inte når fram, ibland går det nästan en vecka utan mat. 

Ni lever på torrvaror och piller. Vitaminer mot bristsjukdomar. Nikotin och koffein för att fungera. Antibiotika, aktivt kol, jod—om magen ger upp, om något värre händer.

Proteinpulver varje dag. Veckor av havregryn, russin, pulvermos. Ni blandar i matolja, salt, socker. Alltid mer fett. Alltid mer salt. Kroppen kräver det.

Era pansarterrängbilar och bandfordon har inget här att göra. Försöken att använda dem slutade nästan alltid i sårade kamrater. Att försöka evakuera brännskadade besättningar är ett självmordsuppdrag. Fiberoptiska drönare lurar på marken i korsningar och parker. Beredda att vakna ur sin dvala och lemlästa er. Ni misstänker att helt autonoma ”sleepers” börjat användas. Men hur ska man veta det? Fiendens UGV:er är sällsynta här. I andra städer är de en plåga. Ständigt smygande i rasmassorna. De kan vänta på sitt byte i veckor. 

Ni har inte sett er plutonchef på tre veckor. Trots att han är modig och karismatisk, på gränsen till dumdristig, sitter han och trycker ihop med drönargruppen flera kvarter bort. Ingen annan plutonchef tar såna risker längre. Hans muskler har krympt ihop, han är utmärglad, blek och rör sig ryckigt. Precis som alla andra. Han kommunicerar med er genom chattar. En gång under rotationen har han besökt er. Han överlevde med en hårsmån. Förra och förrförra plutonchefen var naiva, skulle utöva ”ledarskap”. Ni har fortfarande inte hittat deras kroppar. 

Ingen talradio används. Slösa inte dyrbar batteritid på prat. Du har besökt plutonchefens ledningscentral, ett soprum i en hyreskasern, en gång när fienden lyckades störa allt samband. Allt leds via skärmar och chattfönster. Ett flak billig energidryck står bredvid hans utrustning, värd hundratusentals kronor. Bakom honom finns en karta över lämpliga innästlingsvägar för avlösningar. Han är otroligt ensam. Hans piloter lever sina egna liv i rummet intill, de sover, flyger, sover och flyger. Kommunicerar i korta kommandon under sina långa skift. 

Det som återstår av plutonen försvarar en ruta på 1000 x 1000 meter. Ni behärskar terrängen, ni är kungar här. Ni må vara nedtvingade i källare och ruiner, men era kamikaze-UGV:er och sensornät har ingen lyckats lura. Det ligger hundratals döda fiender i ert område, ert eget helvete. Bataljonens drönare vakar ständigt över er. De utför spaning, attack och jakt. De angriper fiendens spaningsdrönare när ni ska röra er. Men de flyger också in reläantenner och störningsutrustning. I kamerorna ser ni dessa antenner på skorstenar, tak och träd. Ni rör er sällan, men när ni gör det är det nästan ljudlöst. En och en – aldrig exponeras tillsammans. Och ändå gör ni det tillsammans, fastän avstånden inom ”gruppen” nu är femtio eller hundra meter. 

Elektricitet är ert största problem. Ni har flera bärbara kraftstationer för att försörja alla fasta system. De laddas hjälpligt med solceller som ni placerar ut på säkert avstånd när vädret är som värst. Men det är ständig brist på el – ingen el blir över till era behov. En gång i veckan kan ni skicka ett meddelande till era anhöriga och ta emot ett meddelande från dem. Det håller er mänskliga, får er att vilja fortsätta.

Vad gör människor i den här miljön? Ni överlever. 95% av tiden är överlevnad. Men ni måste vara här Övervaka sensorerna. Ersätta trasiga kablar och system. Drifta relästationer. Byta batterier. När läget uppstår – då anfaller ni. Det som historiskt varit ett plutonsanfall görs nu av tre soldater, men med understöd från hela bataljonen. Om någon av er faller så är ni förlorade. Då strider ni till döden. Fångenskapen är otänkbar. Ni bär på så mycket information att tortyren kommer bli outhärdlig. Ni vill INTE riskera kamraternas liv genom att överleva och tvingas läcka. 

Fiendens soldater är ofta odugliga. Ni betraktar dem som mänskliga drönare eller zombies. Men det finns också verkliga krigare hos fienden. Ni undviker dem till varje pris. Att slå ut en patrull av fiendens dugliga soldater är värt en förmögenhet – deras ”skräpinfanteri” kan ni ofta ignorera. 

En gång upptäckte ni ihjälfrusna fiendesoldater när ni anföll ett hus bakom er egen plutons område. De hade varit där i veckor utan mat och vattenfilter. De hade inte en chans att överleva här. Antingen är du förberedd eller så dör du. Premiumsegmentet av fiendesoldater bekämpas med drönare, minor, kamikaze-UGV:er, fjärrutlösta laddningar (stridsvagnsminor ger god effekt) och ibland artilleri. Era prickskyttar gör också en viktig men begränsad nytta. Själv har du inte avfyrat ditt vapen sedan ni intog villakvarteret. Då sköt du mot misstänkta punkter och något som visade sig vara ett lik. 

Kylan är bitande. Bristen på fett i kroppen gör att ni huttrar. Mellan rotationerna försöker ni gå upp i vikt, äter så mycket ni klarar av. Ni sover i puppor med rymdfiltar, pannrummet är ofta nollgradigt. Råttgiftet har fungerat. Krafsandet i väggarna har slutat. Tidigare hade ni en katt som brukade sova i din sovsäck. Efterlängtad värme och tillgivenhet. Den dog i ett raketanfall. 

Många av dina närmaste vänner är döda eller invalidiserade. Du tränger bort känslorna av saknad. Du har börjat känna hat. Men du låter inte känslorna styra dig. Du och dina kamrater vet vad ni gör och skämtar ofta om vikten av att förhålla sig ”objektiv”. De som inte pallar trycket bryter ihop. Förr eller senare är de flestas mod förbrukat. Andra tas ur stridande tjänst på grund av att de skapar konflikter. I en grupp på tre kan inga stora konflikter tillåtas. Efter varje rotation sitter ni i terapi. Många gråter ut hos prästen i förbandet. 

Under den här rotationen har sex av trettio soldater i er pluton stupat. Fem av drönarangrepp, en i ett anfall där han utlöste en försåtsminering. Några av kropparna avtransporterades, tror ni. Fem sårade har evakuerats med UGV. De låg skadade i tre till åtta dagar innan de kunde hämtas i snöblandat regn. Utan antibiotika och ketamin hade de aldrig överlevt i den här miljön. Kanske överlevde de? Bataljonens policy är att aldrig tala om hur det har gått. En misslyckad evakuering kan förstöra moralen. 

När tar detta slut? Det vet du inte. Ni har redan hållit på i en evighet. Ett helt år. Ryssarna var slitna och krigströtta när de började kriget. Men också härdade. De kan inte ha långt kvar nu. Deras infanterister såg unga och friska ut till i somras, sedan blev det mer blandat. Hur ser det ut på andra fronter? Det spelar ingen roll. Det är natt nu. Du börjar mala med käkarna igen. Du kommer att tappa fler tänder om du inte slutar. Du tar en av burkarna med kall gröt. I senaste leveransen fick ni en påse kardemumma med havregrynen. Gröten smakar fantastiskt. 

Du gör dina armhävningar för att få igång din stela kropp. Plutonchefen skickar ett kort meddelande. Fienden verkar inte få fram avlösning till det gamla ålderdomshemmet. Chefen ser en möjlighet att gå till attack. Byggnaden skulle vara en tung förlust för fienden. Han vill veta om ni kan anfalla. Självklart kan ni anfalla. Ni vill anfalla. Ingen kan anfalla som ni. 

1000 x 1000 meter. Här är det ni som bestämmer. Kanske kommer det där stora anfallet en dag. Med tunga fordon, där flera mil rullas upp på en dag. Det vet du ingenting om. Just nu spelar det ingen roll. Nu ska ni anfalla. Du förbereder västen. Ryggsäcken. Tio magasin. Handgranater. Den här striden kan bli analog. Batterier i mängder. Två vattenfilter. Piller. Klarar ni det blir det en kärv vecka i ålderdomshemmet innan underhållet hinner komma fram. Klarar ni det inte så är kriget över för dig.