Av Officer i marinen

Vad har armborstet, kulsprutan, attackflygplanet, stridsvagnen, kärnvapnet och den laserstyrda bomben gemensamt förutom att de alla är vapen? Svaret på den frågan är att samtliga är exempel på tekniska innovationer som genom historien medfört en tro på att krigföringen aldrig kommer bli sig lik efter dess införande. Kulsprutan, till exempel, ansågs så kraftfull att det helt enkelt inte skulle vara lönt att föra mer krig mer. Under atomåldern fanns röster som ifrågasatte behovet av att över huvud taget ha konventionella stridskrafter. Under Gulfkriget 1991 skulle precisionsvapen helt eliminera behovet av marktrupper. Varför skicka in människor i skottlinjen när det hela kan skötas från stealth-flygplan som pulvriserar fienden från ovan med kirurgisk precision innan de ens hunnit stava till luftvärn?

De som är bekanta med begreppet RMA (Revolution in Military Affairs) inser kanske redan nu vartåt denna text bär hän. RMA är ett militärvetenskapligt begrepp som till del menar på att tekniska paradigmskiften kan leda till en förändring av krigets natur, likt artikelns inledande exempel. All tillgänglig empiri visar dock på motsatsen. För det första: ingen av ovanstående tekniska innovationer har ensamt förändrat krigföringen. För det andra så tycks militärer och militära tänkare ha en tendens till att överskatta den isolerade effekten hos viss teknik. 

Historien varnar oss för att tolka enskilda system, system-av system eller koncept som ”krigets framtid”. Flygplanet eliminerade inte behovet av marktrupper lika lite som precisionsbomben, armborstet eller kärnvapnen. Även här visar empirin på motsatsen. Även vi i Sverige har fått vår beskärda del av dessa tankegångar i samband med planerna kring ”nätverksbaserat försvar” i början av 00-talet, vilket föll platt. Slutsatser inom ramen för RMA:s tankegods är alltså förrädiskt lätta att dra.

Det råder naturligtvis ingen tvekan om att nya vapen ofta påverkar hur krig förs och med detta taktik och strategi. Snabbskjutande vapen och precisionsgevär mot frontalanfall utan skydd under första världskrigets skyttegravskrig är kanske det grymmaste exemplet på detta. Men det finns en viktig distinktion här: tekniska revolutioner förändrar sällan kärnan i krigföring – de tillför bara ytterligare ett lager, en dimension eller aspekt av krigföring. Det finns dock exempel på när ny teknik verkligen, och ganska omgående, förpassat vissa typer av förband till historien. Kulsprutan och uppsuttet kavalleri, till exempel. Men då pratar vi också om en enskild förbandstyp som dessutom varit på nedåtgående under en längre tid. Trots kulsprutans intåg förändrades inte behovet av infanteriförband. Däremot utvecklades taktiken och doktrinen kring dem. 

Stridsvagnen och infanteriet kompletterade varandra i form av pansarskytteförband, flygplanet kompletterade artilleriet och spaningsförbanden… Listan kan göras lång. Alla dessa lager av ny och gammal teknik målar tillsammans på krigets avskyvärda kanvas – dess karaktär. Detta för oss osökt in på just drönare (där nomenklaturnormen inom militären till sist tycks ha besegrat även de mest inbitna försvarare av de korrekta benämningarna på sådana farkoster). 

Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har på mycket kort tid gjort att den militära drönaren gått från nischade system till ett absolut avgörande vapensystem för både Ryssland och Ukraina. Utvecklingen har med andra ord gått snabbare än många av oss kunnat föreställa sig. Detta har på sistone lett till livad debatt om drönarens roll i det framtida kriget. Många röster talar, med rätta, om hur den svenska försvarsmakten måste komma ikapp teknikutvecklingen på denna front för att förbli farliga för en motståndare. De har alla rätt i sak – allt talar för att drönaren har kommit för att stanna och att den oundvikligen kommer att vara en central aspekt i nästa krig. 

Utöver detta kan man dock skönja allt fler skribenter som håller på att gå i den ovan avhandlade revolutionära fällan. Ett inlägg jag uppmärksammat särskilt är en insändare i Dagens Nyheter med titeln ”Skydda kusten med drönare i stället för dyra fregatter” (2026-04-03). Skribenten pekar på utfallet av en (1) Nato-övning där ytgående drönare genomfört framgångsrika anfall mot en fregatt, samt att Ukraina lyckades sänka kryssaren Moskva med landbaserad kustrobot. Detta, i kombination med faktumet att Ukraina inte uttryckligen bett om fregatter från Väst eftersom de ”inte behövs”, tycks räcka för att dra slutsatsen att Sverige bör skrota planerna på nya örlogsfartyg och istället satsa helhjärtat på rörliga robotförband och obemannade system. En annan artikel, publicerad i Militär debatt, tycks spela efter samma pipa – “Oavsett är en sak säker, det är på den nya tekniken som Försvarsmaktens begränsade resurser och fokus bör koncentreras.” 

Det går att mellan raderna utröna en uppfattning om att drönare kastar omkull alla andra förmågor. Som tidigare nämnt har drönare haft stor påverkan på kriget i Ukraina. Men där måste vi komma ihåg RMA-fällan. Ovanstående citat är samma sak som att om vid första världskrigets slut sagt “skrota planerna på nya infanteridivisioner. Satsa allt på kulsprutor och stridsvagnar i stället. Vi har tydligt kunnat se hur oskyddat infanteri inte har en chans mot detta.” De allierade hade haft väldigt svårt att vinna andra världskriget med enbart kulsprutor och stridsvagnar.

Kapten Andreas Braw publicerade nyligen en mycket målande (och skrämmande) bild i Militär Debatt av hur en framtida konflikt i vårt eget land kommer kunna se ut för den enskilda soldaten. Det är mycket möjligt att framtiden ter sig så – att drönaren kommer dominera slagfältet och andra system och förlegad doktrin kommer behöva anpassa sig. Men likväl som att varningens finger ibland lyfts för att vi förbereder oss för det förra kriget må ett varningens finger lyftas för att vi förbereder oss för ett krig i en framtid vi egentligen inte kan förutspå. Som tidigare nämnt är drönarhotet här för att stanna – samtidigt som motståndaren har massiva konventionella styrkor till sitt förfogande. Hur nästa krig kommer att se ut beror på motståndarens resurser, målsättningar och vår egen samlade förmåga att avslå ett anfall.

Det finns egentligen ingenting som säger att en framtida konflikt i Sverige eller vårt närområde nödvändigtvis kommer att se ut som det gör i Ukraina idag. Situationen i Ukraina ser ut som det gör för att kriget har blivit oerhört statiskt och båda sidor har grävt ner sig. Vad händer om en framtida konflikt i vårt närområde aldrig kommer till det stadiet? Framtiden kan alltså se ut som Braws dystopiska skildring, den kan vara av betydligt mer “traditionell” karaktär. Eller så ligger sanningen någonstans mittemellan. Även om drönare kommer att ha en absolut central roll i framtidens konflikter så krävs en robust bas av andra konventionella förmågor för att bedriva storskaliga, offensiva operationer mot en kvalificerad motståndare. 

Riktar vi blickarna mot Persiska viken ser vi att drönare absolut spelat en stor roll i Irankriget. Däremot har tonvikt legat på kryssningsrobotar och konventionellt attackflyg. 

Att sätta likhetstecken mellan striderna på Svarta havet och en framtida konflikt på Östersjön eller Nordsjön är därför vanskligt. Att tillföra luftvärn eller förmåga att på avstånd bekämpa fientliga sjöstridskrafter behöver plattformar för detta. Det går inte att titta på en enskild teknisk förmåga eller plattform och sedan dra slutsatsen att det är ”bra” eller ”dåligt” – man måste sätta teknik och förmåga i kontext till de uppgifter som stridskrafterna är satta att lösa. I Sveriges (och Natos) fall innebär detta att upprätta sjökontroll i Östersjön och i framtiden även Nordsjön och kanske Nordatlanten. 

Vidare; att tala om drönare som någon sorts oslagbart supervapen som vi inte kan skydda oss mot i framtiden är direkt felaktigt, gränsande till defaitistiskt. Utvecklingen av nya medel i krigföringen har genom historien alltid lett till utvecklingen av motmedel. Dessa medel och motmedel springer allt eftersom ikapp varandra. Detta kan vi observera i samtliga ”familjer” av vapensystem. Detta sker tills att antingen ett system är ”mättat” av potentiella motmedel eller tills det inte längre går att använda för att kapplöpningen nått sitt slut. Terrorbalansen mellan stormakterna under kalla kriget utgör ett sådant exempel. 

Drönaren kommer att existera som ett överlagrat hot, likt andra mer traditionella sådana. De kommer att fortsätta utvecklas, men så även motmedlen. Dagen kan mycket väl komma då störning och skydd mot drönare blivit så effektivt att dessa farkoster, så som vi känner dem idag, helt enkelt inte längre går att använda på slagfältet. Och så spinner teknikutvecklingens spiral vidare.

Jag har hittills inte stött på någon som uttryckligen vill ersätta Försvarsmaktens alla förmågor med drönare, men ovanstående är viktigt att ha i åtanke när man stöter på argument så som “fregatter har ingen plats i modern krigföring” eller “det kommer inte gå att genomföra pansaranfall i framtiden”. Min avsikt är därför inte att göra en halmgubbe. Syftet är att understryka att vi behöver bägge delarna för att vara rustade inför framtiden. Vi måste fortsätta att med full kraft utveckla skydd- och verkanssytem i drönardomänen (eller luftlittoralen som någon så fyndigt myntat luftrummet närmast marken) – men utan att gå i RMA-fällan där alla övriga ingående vapenslag och förmågor i Försvarsmakten skrivs av som obsoleta. 

Exakt hur integrering av drönarsystem i befintlig förbandsstruktur och befintlig taktik ska se ut finns ryms inte riktigt i denna artikel.  Att det finns kunskap och driv inom organisationen som har ambitiösa ideér om hur vi ska utveckla Försvarsmakten på detta område går inte att ta miste på. 

Den som är insatt i hur drönarkriget utvecklar sig i Ukraina och kanske dessutom själv jobbar passionerat för utveckling av denna förmåga på sitt eget förband kanske höjer på ögonbrynen åt denna artikel. “Hur kan man varna för att en förmåga vi inte ens har infört på bred front i Försvarsmakten kommer att riskera att ta över alla andra funktioner?”. På detta gav ukrainska drönarförband svenska försvarsmakten underkänt på detta område under Aurora 26. Detta är helt korrekt. Men detta är inte syftet med artikeln. Syftet är att belysa att vi behöver utveckla förmågor över hela spektrumet. 

En av de förmågorna är att bedriva högintensiv krigföring och sjökontroll både i Östersjön och tillsammans med allierade i Nordsjön. En annan förmåga är kapacitet att hantera drönare på pluton- och kompaninivå i markstriden, till exempel. Jag inledde artikeln med att rikta kritik mot de debattörer som anser att stora och dyra materielsystem, till exempel fregatter, är helt onödiga och ett slöseri med pengar. Jag menar på att man genom att framföra en sådan åsikt reducerar empirin till hur det ser ut i skyttegravarna i Ukraina. Det är en deduktiv slutsats som är felaktig eftersom den enbart är baserat på ett empiriskt fall. 

Vi vet inte hur morgondagens konflikt kommer att se ut. Just därför behöver vi se till att Försvarsmakten växer på bredden med bibehållen konventionell förmåga till att förneka en motståndare tillgång till vårt eller våra allierades territorium. Att negligera utvecklingen av och materielanskaffningen till konventionella stridskrafter vore lika dumdristigt och naivt som att negligera utvecklingen av drönarförmågan. 

Eftersom vi inte kan uttala oss säkert om framtiden måste vi ha många nyanser på den palett som vi en dag kanske måste måla med på krigets avskyvärda kanvas.