Av korpral Alexander Eklund, IB 1

Försvarsmaktsövning Aurora 2026 är över och för den stora organisationen har mobiliseringen prövats. Vid mitt egna förband, första infanteribrigaden vid Livgardet, så har både anställda officerare, reservofficerare, GSS/K och GSS/T tjänstgjort tillsammans med delar av innevarande värnpliktskull såväl som ett litet antal inpliktade soldater. För det egna krigsförbandet har det varit en succé, framför allt vad gäller rekryteringen. Flertalet värnpliktiga och inpliktade har skrivit upp sig för anställning som GSS/T efter övningen. Men vilka konsekvenser medför det, vilka lärdomar kan vi dra och vilka åtgärder behöver vidtas?

Bakgrund
Jag som skriver är tidvis tjänstgörande (GSS/T) med befattningen skyttegruppchef. Civilt är jag utbildad statsvetare och driver eget företag. Detta är mina observationer från Aurora 2026 som mynnar ut i en beskrivning av hur Försvarsmakten hanterar personalförsörjningen till krigsförbanden, främst kopplad till pliktad personal men även anställda GSS. I slutet av artikeln har jag lyft åtgärder för att åtgärda de problem du snart kommer läsa om.

Övningen börjar
I början av övningen fick jag både en värnpliktig under grundutbildning (GU) och en inpliktad soldat till min grupp för att fylla alla befattningar som behövs i en skyttegrupp. Redan första dagen av övningen ville jag kolla motivationen och kompetensen hos dessa två för att veta vad jag kan förvänta mig av dem. Kompetensen var inga problem. Den värnpliktige från GU hade full koll på sitt område och den inpliktade hade haft tid innan övningen att repetera sina kunskaper från sin värnplikt ca fyra år tillbaka. 

Motivationen kan beskrivas som att de båda accepterade att de var en del av en större helhet där deras bidrag gör skillnad. Försvarsviljan fanns där men den var inte nödvändigtvis den starkaste under denna övning. Den värnpliktige var, med bara någon månad kvar till muck, lite trött på försvaret och längtade till friheten i det civila. Vilket är fullt förståeligt efter ett års värnplikt. Han ville resa efter muck och hade inga som helst planer på en anställning i det gröna. Även den inpliktade, som var pliktad en hel månad när vi andra bara var där i två veckor, längtade också tillbaka till det civila. Han är student och får därför inte mer än runt 200 kr i dagsersättning under övningen. Han har också en hel del studier att ta i kapp efter Aurora. Inte heller hade han några planer på att ta anställning i Försvarsmakten. 

Övningen fortskrider
Båda två gjorde ett jättebra jobb under övningen, de tog allt på allvar och passade bra in i gruppen. Ungefär halvvägs in i övningen, när man når den där brytpunkten av att hälften är avklarat men också då alla är som tröttast, märker jag att ett samtalsämne har börjat ta plats och som kommer fortsätta ta plats övningen ut. Några av de som varit anställda på förbandet ett tag börjar tappa lite moral efter att ha pratat med några av de inpliktade. Det framkommer att vissa av de inpliktade på förbandet tidigare har varit anställda antingen som GSS/K eller som GSS/T och nu har pliktats in för att göra samma arbete de gjort tidigare men utan lön och med en stor reva i deras civila privatliv. 

Alla anställda som tidigare funderat på att börja trappa ned eller så småningom säga upp sig av olika skäl, exempelvis av att kroppen åldras eller att familjeförhållanden ändras, inser nu att de riskerar pliktas in utan ordentlig ersättning. Känslan är att de är fast i ett system de inte kan ta sig ur. Även fast de gett sina bästa år åt rikets försvar så tillåts de inte släppas fria efter avslutad tjänstgöring. 

Rättvisa och försvarsvilja
Vid den här punkten i artikeln är det viktigt att du förstår mig rätt. Jag kommer därför att vara övertydlig. Det är ingen av ovan nämnda som inte är villiga att försvara riket eller som på något sätt endast vill njuta av fosterlandets gåvor utan att gälda dess krav. Denna artikel handlar inte om försvarsviljan hos enskild individ ute på förbanden. Det handlar om att varje individ ska kunna ha ett civilt fungerande privatliv att se fram emot när kroppen inte längre orkar eller när det är dags att bilda familj och blicka vidare efter avslutad anställning som GSS/K eller GSS/T i fredstid.

Konsekvens
I slutet av övningen har alla värnpliktiga såväl som inpliktade insett att de riskerar kallas in igen till nästa stora övning utan någon rimlig ersättning. Även de anställda inser att det inte är lönt att säga upp sig och gå miste om den lön de får som anställda – särskilt då det var nästan två veckor med FM-dygn under denna övning. Detta resulterade i att förbandet började rekrytera värnpliktiga såväl som pliktade till GSS/T-kompanierna. Både den värnpliktige och den inpliktade skrev under att de var intresserade av att ta anställning som GSS/T. Inte för att de genuint brinner för yrket utan för att de har för mycket att förlora om de pliktas in igen. 

De anställda kollegorna som tidigare pratat om att börja runda av sin karriär i det gröna har nu ändrat inställning. De kommer vara kvar men med minskad motivation. De kommer göra ett minimum, det vill säga endast delta på obligatoriska övningar. Visst, högre chef kan luta sig tillbaka nöjt åt att förbanden fylls, men till vilket pris? Jag har svårt att tro att det finns en endaste gruppchef, plutonchef, kompanichef, bataljonchef eller brigadchef som vill ha omotiverade soldater i sina förband. Om du fortfarande inte är övertygad om problemet, så ställ dig själv frågan: ”I vilket annat arbete är det acceptabelt att låta någon arbeta dygnet runt för endast 200 kr om dagen?”. 

Lagen behöver ändras så att pliktad personal får starkare rättigheter i fredstid. Annars riskerar vi att tappa professionalismen och falla tillbaka till Lasse Åbergs ”Repmånad”. 

Åtgärder
Jag har full förståelse för att vi behöver fylla krigsförbanden och jag är väl insatt i rådande världsläge. Högsta ledningen tillsammans med våra folkvalda behöver dock fundera över vilken typ av personalförsörjning som ska prägla organisationen framöver. Vi behöver fundera kring hur soldaterna ska motiveras till att stå längst fram och göra sitt yttersta även i fredstid. Lönerna har blivit bättre för de anställda de senaste åren, men mer än så behöver göras. Mina förslag på åtgärder är följande:

• Alla inpliktade ska få en rimlig ersättning oavsett om de är arbetslösa, studerande eller har fast jobb i det civila. Ersättningen ska täcka den reva som uppstår i personens civila liv och inte enbart baseras på vilken typ av anställning/inkomst personen har civilt. Vissa inpliktade får 80% av sin månadsinkomst, vissa får 200 kr om dagen, men de alla förväntas göra sitt yttersta. Jag anser att de inpliktade ska ha en ersättning som matchar deras befattning i förhållande till den anställda organisationen. För en inpliktad skyttegruppchef skulle det då motsvara strax under 30 000 kr i grundlön och inte 200 kr per dag.
• Inpliktad personal skall i första hand bestå av individer som är i behov av repetitionsutbildning, det vill säga som inte varit inne på flera år sedan värnplikten. Tidigare anställda GSS/K och GSS/T som tjänstgjort i flera år har inte samma behov av repetitionsutbildning och ska inte pliktas in bara för att fylla upp luckor. Vi gynnas mer av att sprida kompetensen än att hålla den bunden till en liten skara under tiden vi rustar upp. 
• Inför en tidsgräns för anställda. Exempelvis en soldat som tjänstgjort i 10 år bör inte pliktas in till en övning efter avslutad anställning utan endast stå i reserven. Någon gång måste den enskilde soldaten få kunna andas ut och känna att den gjort ett bra jobb utan att riskera pliktas in utan rimlig ersättning. Detta givetvis under fredstid där plikten endast består av övningar och inte under högsta beredskap i krigstid där alla behövs.

Slutsats
Vi behöver ligga i framkant och vara en attraktiv myndighet med rimlig ersättning för alla berörda. Kung Magnus Eriksson förbjöd träldom i Sverige år 1335. Nu är det dags för Försvarsmakten att göra detsamma och i stället införa rimliga ersättningar för all sin personal, anställda som inpliktade. Vi är män och kvinnor som är beredda att fullfölja vår plikt och göra det yttersta för det samhälle vi alla lever i – vi är åtminstone värda en rättvis ersättning!