Av Malte Netterheim, värnpliktigt plutonsbefäl vid Södra Skånska Regementet P7 och tillträdande Pliktrådsledamot

Mot bakgrund av vårens debatter i försvarsvärlden upplever jag ett behov av att informera och öka förståelsen inom organisationen för de värnpliktigas situation gällande rätten till sjukvård. Syftet är att förklara hur viktig värnpliktigas rätt till sjukvård är och varför truppförande befäl inte ska begränsa denna. 

Vår försvarshälsa (de vårdinrättningar som finns vid respektive garnison, reds. anm) är underdimensionerade för uppgiften; det kan nog de flesta hålla med om. Även om det inte är de värnpliktigas fel, har jag sympati för personalens situation och vill gärna att underlätta för dem i den mån som är möjligt. Försvarshälsan måste givetvis få de resurser som de behöver för att möta växande värnpliktskullar.

Dialogen sparar tid

En del av lösningen finns nämligen redan: det första samtalet. Men inte nödvändigtvis på det sätt som vissa tänker. Det är inte en gallring eller bedömning – det är en dialog. Jag anser inte att jag ska behöva gå till försvarshälsan bara för att jag har ont i halsen. Då berättar jag det vid sjukmönstringen och anmäler en begränsningen. Jag och befälet som tar emot kommer överens om att jag inte ska delta på löpningen, utan istället genomföra ett lugnare pass på gymmet. På så sätt har vi undvikit ett onödigt vårdbesök.

Problemet blir när det inte fungerar på detta vis. När jag pratar med värnpliktiga från hela Sverige vittnas det om situationer där civila läkare uttryckt individen måste uppsöka vård, men där sergeanten vägrar skriva under sjukmönstringslappen. Snart har halva kompaniet utsatts för halsfluss.

Eller ta den värnpliktige som fick åka till akuten för att hans befäl tyckte att han kunde delta i tjänsten och inte behövde uppsöka försvarshälsan för ett böldliknande sår – som visade sig vara en blodförgiftning. Sepsis kan ju trots allt bara vara livshotande.

Rättigheter på riktigt

Att uppge anledningen till varför man vill uppsöka vård är frivilligt och ska förbli så. Försök föreställa er hur läskigt det känns att på värnpliktens tredje vecka tvingas berätta för den skrämmande fanjunkaren att man tror att man har fått klamydia. Självfallet vill bra chefer veta hur sin personal mår, men måste ibland våga att släppa det för att bevara individens integritet.

Det finns flera anledningar att värna om den värnpliktigas rätt till sjukvård. Den tråkiga anledningen finns i ordet “rätt”. Som myndighet, likt alla medborgare, måste man följa lagen och de föreskrifter som finns. Man får inte välja bort vissa och acceptera andra. Det funkar helt enkelt inte så, framförallt inte i en samhällsaktör som Försvarsmakten.

Dessutom som vi kan läsa ovan kan det innebära stora individuella konsekvenser som kan ge men för livet om de inte behandlas i tid. Fortsättningsvis finns det gemensamma konsekvenser. Om sjukdom och smitta får breda ut sig bland värnpliktiga kompanier kommer utbildningskvaliteten nedgå. Hur bra kan en värnpliktig ta emot utbildning eller träning om den har feber? Dåligt.

Vi vill att alla värnpliktiga, som ytterst är här med tvång, ska komma hela in och hela ut. Hur bra krigsförband har vi skapat om de vi ska krigsplacera har gått sönder under sin utbildning? Inte bara det, de ska ha förmågan och viljan att fortsätta inom försvaret. Värnpliktiga är framtidens officerare och soldater. Myndigheten har inte råd att tappa den kompetens och personalen för att värnpliktiga upplever sig ha behandlats dåligt eller har får ont i knäna för att ta anställning.

Överdrifter om mygel

Men de som myglar? Det låter som en del människors största rädsla att en värnpliktig ska lyckas “mygla sig ur” fysen. Min upplevelse är att det inte är ett lika utbrett problem som det ibland påstås. Självklart förekommer det och att det kommer bli fler i takt med större kullar som innebär ett större antal pliktade som inte vill göra värnplikt. 

Två frågor vill jag bemöta det med. Vad är det värsta som kan hända? En värnpliktig gör ingen fys den dagen. Och att sätta det i system tror jag leder till att den värnpliktige inser att det faktiskt inte är särskilt kul att bara sitta på försvarshälsan och inte göra något. Vad är det värsta som kan hända om en värnpliktig som behöver vård inte får det? Jo, det är men för livet och – om man ska hårddra det – till och med döden. 

Det har i debatten påpekats att när fyspass ska genomföras är det helt plötsligt många som börjar sjukmönstra. Det är inget konstigt i sig självt. En soldat kommer inte att anmäla begränsning när det är uppgifter som denne klarar av utan att begränsningen påverkar. Har man varit i en lektionssal eller ett garage en hel dag och ett uppkommet fyspass ska genomföras har man behov att anmäla begränsning eftersom det är först i nu tjänsten det blir en faktisk begränsning.

Inom juridiken säger man att det är bättre att fria än att fälla; att det är bättre att fria fem skyldiga än att döma en oskyldig. Samma princip bör gälla vård för värnpliktiga. Priset att göra fel är för högt att betala.

Vi vill åt samma håll

Vi ska ha tillit till underställda att lösa uppgift. Då ska vi ha tillit till när den värnpliktiga vill uppsöka vård. Jag och mina kamrater vill lösa uppgift, ge oss tilliten att höja stridsvärdet tillräckligt för att göra det.

Du som befäl borde inte vilja bli någons orsak till kroniska ryggsmärtor eller till smittspridning på kompaniet. Vi kan inte ringa och sjukanmäla oss på morgonen. Lita på oss, att absoluta majoriteten försöker sitt bästa. Men likt alla människor har vi värnpliktiga ibland problem som kräver sjukvård.