Av Henrik Hasselström, major i luftvärnet

Sverige bygger ut luftvärnet i historisk omfattning. Men fler bataljoner, kompanier och system ger inte automatiskt bättre effekt. När hotbilden präglas av mättnadsanfall, telekrig och samordnade angrepp från flera domäner krävs också en ny ledningsidé. Jag föreslår helt enkelt: luftvärnets växande förmåga bör organiseras i brigadstruktur, inte lämnas som en samling fristående bataljoner och kompanier.

Luftvärnet behöver en brigadstruktur

I ett klassiskt South Park-avsnitt har Eric Cartman kalas. Han har gett tydliga instruktioner om vilka Ultra-Mega-Man-figurer gästerna ska köpa, eftersom han vill bygga sin ”Ultra-Mega-Mega-Man”. Allt går bra tills Kyle ger honom spelet Ants in the Pants, vilket omöjliggör hela projektet.

Liknelsen till luftvärn är förstås långsökt, men poängen är ändå användbar. Just nu anskaffas en mängd olika luftvärnssystem till det svenska luftvärnet. Men frågan är: kommer svenskt luftvärn att kunna skapa en fungerande helhet, the Ultra-Mega-Mega-Luftvärnet?

Historisk tillväxt, men vem håller ihop helheten?

Försvarsmakten genomför nu en historisk utökning av svenskt armé luftvärn. Från två luftvärnsbataljoner och fem brigadluftvärnskompanier ska truppslaget utvecklas och växa. Brigadluftvärnet utvecklas, territoriella luftvärnskompanier sätts upp, en divisionsluftvärnsbataljon ska tillföras och det finns planer på områdesluftvärnsbataljoner. Nya förmågor tillkommer.

Det är i grunden rätt väg. Men när luftvärnet växer snabbt uppstår också den avgörande frågan: vem ska hålla ihop helheten?

Om svaret blir att varje kompani och bataljon i huvudsak får göra det själv riskerar Sverige att köpa volym utan att skapa verklig systemeffekt. Luftvärnets tillväxt behöver därför inte bara fler förband, utan också en högre ledningsnivå.

I Försvarsmaktens resonemang om framtidens försvar lyfts gemensam bekämpning och utvecklingen av integrerat luft- och robotförsvar fram som centrala delar i multidomänoperationer. Grundtanken är enkel: militära aktiviteter över flera domäner måste orkestreras och synkroniseras för att skapa effekt i rätt tid och med rätt tempo.

Det ger en tydlig konsekvens. Luftvärn kan inte längre förstås som en samling separata förband som bara skyddar begränsade områden. Det måste förstås som en del av ett större system där sensorer, verkan, samband, logistik och ledning binds samman.

Hotbilden kräver system, inte öar

Luftvärnet är i dag bra på att skydda mindre områden inom ramen för enskilda bataljoner. Men den dimensionerande motståndaren tänker inte så. Motståndaren använder massanfall, flera samtidiga anfallsriktningar och kombinationer av olika vapensystem. Drönarsvärmar, kryssningsrobotar, ballistiska robotar, skenmål, störning och elektronisk krigföring används tillsammans för att skapa mättnad, splittra luftförsvaret och tvinga fram felaktiga eller för sena beslut.

Mot en sådan hotbild räcker det inte med flera små öar av luftvärnsförband i form av kompanier och bataljoner som var och en gör sitt bästa.

Vi behöver ett luftvärn som fungerar som en helhet.

Därför behövs luftvärnsbrigader

Mitt förslag är därför enkelt: organisera luftvärnet i luftvärnsbrigader.

Det handlar inte om att lägga till en nivå i organisationen bara för sakens skull. Det handlar om att skapa den nivå som kan samordna det moderna luftvärnets verklighet: flera förband, flera system, fler sensorer, samverkan, uthållighet och ledning under komplexa förhållanden.

Luftvärnsbrigader kan föra samman arméns växande luftvärnsförband till en operativ helhet, ta emot och leda allierade förstärkningar, samordna luftförsvaret med flygvapnet och marinen och se till att rätt verkan används mot rätt mål i rätt ögonblick. Brigaden skulle också kunna ta över samordningen inom sitt område när mängden mål blir för stor för högre nivå eller när sambandet till högre chef bryts.

Det är också här luftvärnet får sitt kanske viktigaste strategiska värde: avskräckning genom förnekelse.

Ett starkt luftvärn verkar inte bara genom att skjuta ned mål. Det verkar genom att göra angriparens bekämpningsplan osäker, dyr och resurskrävande. Om angriparen tvingas använda fler resurser, större anfall och mer planering för att nå samma effekt, då höjs tröskeln för angrepp redan innan striden har börjat.

Två lärdomar från Ukraina och Iran

Varför brigadstruktur, och varför nu?

Därför att krigen i Ukraina och Iran har visat två saker med obehaglig tydlighet.

För det första har billiga fjärrstridsmedel förändrat hotbilden. Små drönare och enklare kryssningsrobotar kan inte i längden mötas med enbart dyra robotar. Eldrörsluftvärn, enklare robotluftvärn och egna interceptordrönare blir därför inte nisch-system, utan grunden för uthållighet. Motståndaren har dessutom förmåga att använda flera olika verkanssystem från olika domäner, vilket kräver att även lägre stabsnivåer kan möta flera hot samordnat.

För det andra räcker inte enbart försvar. Ukraina har visat att angrepp på djupet mot underhåll, flygbaser och krigsindustri tvingar motståndaren att splittra och binda resurser på hemmaplan. Ett starkt och samordnat luftvärn frigör resurser från flygvapnet och behöver därför gå hand i hand med förmåga till tidig djupbekämpning.

Den ryska militära diskussionen om Ukraina pekar dessutom i samma riktning. Stor vikt läggs vid det transparenta slagfältet, positionskrigföringens ökade betydelse och framför allt vid att nyckeln till militär framgång ligger i överlägsenhet i ledning. Det stärker argumentet för att svenskt luftvärn behöver en nivå som kan utöva ledning, prioritering och målfördelning under hög belastning och under motståndarens påverkan.

Brigadnivån gör detta möjligt. Brigaden kan samordna flera förband, optimera mixen av verkanssystem och skapa en delad lägesbild med flygvapnet, marinen och andra domäner.

Utökat luftvärn kräver mer än gamla arbetssätt

Det svenska luftvärnet står inför en förbandsutveckling som i praktiken motsvarar drygt tio luftvärnsbataljoner i samlad volym. Då handlar effekt inte längre bara om hur många system som ska köpas, utan om hur hela denna förbandsmassa ska hållas ihop i strid.

Modern ledning kräver gemensam lägesförståelse, resiliens och kontinuitet. Den kräver också en kultur där information delas snabbare och mer relevant än tidigare. Om fler svenska luftvärnsförband sätts upp utan en struktur som gör detta möjligt riskerar den historiska tillväxten att ge mindre effekt än den borde.

Luftvärnet strider dessutom från marken, och samordningen där är omfattande. På marken rör sig förband och civila aktörer. I dag tvingas enskilda luftvärnsbataljoner avdela personal för att sköta löpande samverkan med dessa. Militärregioner och andra förband riskerar därmed att få ett stort antal luftvärnsförband att hantera. Detta ger långsamma beslutsvägar och sliter hårt på redan knappa nyckelkompetenser.

En luftvärnsbrigad kan skapa en tydlig plats för samordningen inom ett större område: mot divisionsstaber, militärregioner, flygbaser och andra aktörer. Därmed kan underordnade staber bli mindre och fokusera på striden.

När ledningen måste kunna flyttas ned

Samordning på brigadnivå blir också viktig av ett annat skäl. Under en konflikt kan antalet samtidiga luftmål bli så stort att central luftförsvarsledning får för mycket att göra. Lägg till telekrig eller sambandsbortfall, och följden blir försenad målfördelning och därmed hål i luftvärnsskyddet.

Då blir det avgörande att planerat kunna ta ett ledningssteg nedåt, till brigadnivån.

Brigadnivån är tillräckligt hög för att se området som helhet, men samtidigt tillräckligt nära för att fatta beslut, minut för minut. Den kan samla sensordata från egna sensorer och från flygvapnet och marinen till en gemensam lägesbild, prioritera mål och fördela verkan utan att vara beroende av varje länk uppåt. När informationsflödet blir för stort eller högre ledning störs kan brigaden hålla operationstempot uppe, för att senare växla tillbaka när läget klarnar.

Detta ska inte ses som konkurrensen mellan stridskrafterna, där armén ska ta över luftförsvaret, utan som en metod för att skapa tempo och verkan när friktionerna blir för stora.

Från bubblor till borg

I dag får en luftvärnsbataljon eller ett luftvärnskompani ofta hantera sin egen värld: egen radar, egna eldenheter och eget samband. Det fungerar tills motståndaren överbelastar just den bubblan. Då hjälper det föga att grannkompaniet har bra sensortäckning och fulla lavetter.

Brigaden är nivån som kan hålla ihop samordningen. När en sensor ser, kan det bästa verkanssystemet skjuta. När en sensor störs, kan uppgiften flyttas. När drönarsvärmen kan bekämpas av eldrör och egna luftvärnsdrönare från ett kompani kan de dyra robotarna på grannbataljonen sparas till de svårare målen.

Det kräver ledningsstödsystem där flygvapnet, mark- och marinsensorer talar samma språk och där mål kan fördelas på sekunder. Det kräver också bättre delegering, robustare samband och ett arbetssätt där relevant information delas snabbt. Allt för att skapa en skyddande borg.

Tre ringar och ett ledningscentrum

Brigaden bygger sin verkan i tre ringar.

Den yttre ringen utgörs av Patriot som basplatta, kompletterad av medelräckviddiga system för verkan mot ballistiska robotar, kryssningsrobotar och flyg.

Mellanringen utgörs av rörliga luftvärnssystem, med fokus på att bekämpa främst kryssningsrobotar.

Den innersta ringen utgörs av uthålligheten: eldrörsluftvärn, korträckviddiga luftvärnsrobotsystem och enkla luftvärnsdrönare, och på sikt kanske HPM- eller laservapen, alltså system som kan möta billiga mängdanfall som drönarsvärmar med billig verkan.

Nyckeln är inte systemen var för sig, utan hur brigaden får dem att samverka. Den måste också kunna skapa en lägesbild med underlag från egna sensorer, flygvapnet, marinen samt från cyber- och rymddomänen.  På så sätt kan förbanden vara på rätt plats, vid rätt tidpunkt med rätt beredskap.

Detta kan byggas kring en Surface-Air-Missile-Operations-Center (SAMOC)-funktion i brigadstaben, ett ledningscentrum där brigaden kan bygga och dela en luftlägesbild från mark-, sjö-, luft- och rymdsensorer, fördela rätt vapen mot rätt mål, hålla ihop samordningen på marken och ta över samordningen lokalt när läget blir för komplext för högre chef, eller när sambandet till denna fallerar. Därifrån kan brigaden funktionsleda andra luftvärnsförband inom området vid behov, till exempel brigadluftvärnskompanier.

Sverige verkar inte längre ensamt

USA:s armé leder luftvärn i luftvärnsbrigader under högre luftförsvarskommando. Sverige behöver inte kopiera amerikansk struktur, men behöver förstå logiken i att leda större mängder luftvärnsförband: samordningen läggs på brigadnivå för att målfördelningen ska gå snabbare, underordnade staber bli mindre och förmågan att ta emot förstärkningar bli bättre.

Detta är också centralt därför att Sverige inte längre verkar ensamt. Svenskt luftvärn ska fungera i ett större regionalt sammanhang: nordiskt, inom JEF och inom NATO:s integrerade luft- och robotförsvar. Luftvärnsbrigader ger Sverige tydligare noder i detta större system.

P 7 visar vägen framåt

P 7:s arbete med reformering av brigadstaben visar också en möjlig väg framåt. I stället för att vänta på en färdig slutlösning bör luftvärnsbrigaden utvecklas genom försök och fälttester: börja med en liten brigadkärna för ledning med utgångspunkt i befintliga bataljonsstaber, koppla samman befintliga sensorer och luftvärnsförband och öva därefter stegvis samordning, alternativa ledningsstödsystem, alternativa ledningsplatser och samordning på brigadnivå med flygvapnet och arméförband.

Luftvärnsbrigaden måste inte vara perfekt från början. Men den måste börja prövas i praktiken.

Flygvapnet frigörs

När brigaden samordnar luftförsvaret över en större yta och kan skapa uthållighet i striden minskar behovet av stridsflyg för att täta hål i luftvärnsbubblan. Flygstridskrafter kan då riktas mot fiendens vapenbärare, logistik och ledning, sådant som minskar fiendens möjlighet att skapa hot.

Luftvärnsbrigaden skulle också kunna nyttjas mer offensivt och pressa tillbaka fiendens flygande plattformar mot deras eget territorium. Tillsammans med artilleriets kommande långräckviddiga bekämpningsförmåga skulle dessa förband kunna utgöra ett system som blir arméns förmåga att avskräcka inte bara genom förnekelse, utan också genom verkan.

Invändningarna håller inte

”Det blir dyrt.”
Ja, men dyrt blir framför allt att möta billiga massanfall med dyr verkan på grund av samordningsproblem, att låta varje kompani bygga egna storstaber och att anskaffa nya system utan en struktur som gör dem optimalt användbara tillsammans.

”Tekniken störs ändå ut.”
Just därför behövs förmåga till spridning, reservsamband och en ledningsförmåga som gör att samordningen kan flyttas ned, när högre nivå är överlastad eller utslagen.

”Räcker det inte med fler kompanier och bataljoner?”
Nej. Fler öar ger inte en skärgård. Utan en brigadledning försvinner effekten i friktion.

”Luftvärnet har aldrig haft brigadstruktur förut.”
Det är inte ett argument mot brigadstruktur, utan ett argument om arv. Frågan är inte hur luftvärnet har varit organiserat, utan hur det behöver organiseras för att lösa dagens uppgifter. Innan luftvärnet kraftigt reducerades genomfördes dessutom försök med att samordna fler luftvärnsbataljoner.

Slutsats

Vi kan fortsätta att sätta upp fler fristående luftvärnsförband, hoppas att helheten uppstår av sig själv och tro att gammal förbandskultur kan leda oss in i framtiden. Eller så kan vi ta nästa steg och organisera luftvärnet för den verklighet vi faktiskt säger oss förbereda oss för: det moderna kriget med massiv fjärrbekämpning, där framgång kräver att egna resurser kan samordnas och optimeras.

Då behövs en luftvärnsbrigad.

Inte för att skapa fler ledningsnivåer för att det är roligt, utan för att göra den historiska satsningen på luftvärn operativt effektiv. Inte för att ersätta bataljoner och kompanier, utan för att ge dem ett sammanhang. Inte bara för att skjuta ned fler mål, utan för att göra motståndarens bekämpningsplan så osäker, så dyr och så resurskrävande att själva angreppet blir mindre attraktivt från början.

Det är så luftvärn skapar avskräckning genom förnekelse.