Av Sebastian Merlöv, VD och medgrundare Sweden Dynamics och tidvis anställd överfurir 32. Undbat

Det finns en farlig förenkling i den svenska drönardebatten just nu. En förenkling som riskerar att leda oss fel i uppbyggnaden av framtidens försvarsförmåga.

Vi ser dagligen videor från Ukraina där FPV-drönare flyger in i stridsfordon, bunkrar och soldater. Klippen är spektakulära. De skapar en känsla av att krigets matematik har förändrats i grunden – att billiga hobbydrönare plötsligt gjort traditionella vapensystem irrelevanta.

Men det är inte hela sanningen.

För ett år sedan intervjuades vi om Sweden Dynamics och utvecklingen av svenska taktiska drönarsystem. Sedan dess har vi arbetat ännu närmare både tekniken, användarna och de operativa frågorna kring små UAS-system. Ju djupare vi kommit i det arbetet, desto tydligare har en sak blivit: Sverige riskerar att dra helt fel slutsatser av Ukraina om vi bara tittar på själva FPV-drönaren – och inte på hela systemet bakom.

Den stora frågan är inte om FPV fungerar. Det gör det. Frågan är istället vilken typ av drönarförmåga som är realistisk, uthållig och operativt relevant för Sverige.

Och där börjar matematiken bli obekväm.

Sverige är inte Ukraina

Ukraina har på många sätt byggt världens mest omfattande drönarkrigföring. Men Ukraina är också ett land som efter flera års fullskaligt krig har tiotusentals operatörer, enorm frontbredd, massiv förbrukning och en krigsekonomi helt anpassad för detta.

Sverige bygger idag fyra brigader. Det innebär att vi måste börja räkna på riktigt.

För om man skalar bort marknadsföringen och TikTok-estetiken kring FPV-system så ser verkligheten betydligt hårdare ut. En FPV-operatör utan AI-stöd, pilotstöd eller autonomi kräver enorm träningstid. Vi pratar inte om några veckor, utan ofta om minst 500 timmar för att nå den nivå som krävs för att kunna verka effektivt under stress, i störd miljö och mot rörliga mål.

Och alla klarar det inte. Precis som alla inte blir stridspiloter blir inte alla avancerade FPV-piloter. Många faller bort under utbildningen. Dessutom är färdigheten extrem färskvara. Flyger man inte kontinuerligt tappar man snabbt förmåga.

Sedan kräver själva insatsen ofta fyra till fem samövade personer: ISR-operatör, FPV-pilot, reläoperatör, observatör och personal som klargör nya system och laddningar. Detta är alltså innan vi ens börjar tala om logistik, batterier, samband, verkansdel eller störningsmiljö.

Och ändå räcker ofta inte en träff.

Detta är kanske den mest underskattade delen i hela västvärldens FPV-fascination. Det krävs ofta flera träffar mot bepansrade mål. I vissa fall många fler än vad den öppna debatten ger sken av. En FPV-drönare är inte automatiskt lika med ett utslaget stridsfordon.

När man börjar räkna på utbildningstid, personalbindning, förbrukning, misslyckade försök, störning, verkansgrad och kvarvarande förmåga börjar stridsekonomin förändras radikalt.

Och då blir nästa fråga obekväm:

Hur ska Sverige realistiskt kunna bygga upp ett system som kräver tiotusentals högspecialiserade FPV-piloter?

Svaret är sannolikt att vi inte kan det.

Och kanske ska vi inte heller försöka.

Den verkliga innovationen i Ukraina är inte vad många tror

En annan slutsats vi dragit under det senaste året är att mycket av debatten kring FPV-utvecklingen riskerar att bli missvisande.

Det talas ofta om att utvecklingen går så snabbt att det knappt går att förstå vilken teknik som kommer vara relevant om ett år. Ukrainska aktörer beskriver ibland hur nya iterationer tas fram på tjugo dagar och hur systemen förändras i extrem takt. Det skapar en bild av att tekniken befinner sig i ständig revolution.

Men tittar man närmare på de system som faktiskt marknadsförs och används operativt ser man att de grundläggande plattformarna fortfarande i stor utsträckning bygger på relativt primitiv teknik som redan fanns tillgänglig 2022.

Det handlar ofta om förbättrade komponentval, justerade ramkonstruktioner, nya antennlösningar, bättre integration, vissa optimeringar och gradvisa iterationer.

Det är viktigt.

Men det är inte samma sak som att själva kärntekniken revolutionerats.

Den stora utvecklingen har istället skett någon annanstans. Den har skett hos människorna och i systemen runt omkring drönarna. Ukraina har under flera år byggt upp enorm mängd flygtid, taktisk erfarenhet, samövade team, nya arbetsmetoder, bättre ledning, effektivare målkedjor, snabbare beslutscykler och ett helt operativt system kring drönarna.

Det är där den verkliga effekten har skapats.

Inte främst genom att själva flygmaskinen förändrats dramatiskt.

Och här finns en avgörande skillnad som svensk försvarsdebatt ofta missar: vi håller på att förväxla operativ mognad med teknisk revolution. Annars riskerar vi att tro att Sverige ligger flera teknikgenerationer bakom, när det egentligen ofta handlar om att Ukraina ligger flera erfarenhetsgenerationer före.

Produktionsinnovation är också innovation

Det betyder inte att innovationen saknats. Tvärtom har Ukraina visat en mycket hög innovationsförmåga. Men den har i stor utsträckning legat i produktions- och integrationsförmågan snarare än i själva flygmaskinen.

Det är lätt att underskatta hur svårt det faktiskt är att producera UAV-system i stora volymer. Det handlar inte bara om att montera elektronik. Det handlar om att bygga flygmaskiner.

Och där har Ukraina varit mycket innovativa. Inte nödvändigtvis genom att skapa revolutionerande flygteknik, utan genom att optimera produktionskedjor, integration, komponentflöden, montering, validering och industrialisering.

Det är en enorm prestation.

Men det har också fått konsekvenser. För att kunna producera i mycket höga volymer har systemen ofta hållits relativt enkla. Det blir betydligt svårare att lägga till avancerade sensorsystem, pilotstöd, AI-stöd, autonom funktion eller mer avancerad säkerhetslogik utan att hela produktionskedjan påverkas.

Varje ny sensor, varje nytt stödsystem och varje ny autonom funktion kräver nya tester, ny validering, ny integration, nya säkerhetsanalyser och nya produktionssteg.

Det är därför dagens enklare FPV-system fortfarande i stor utsträckning bygger på att människan kompenserar för teknikens begränsningar.

Och det är där vi menar att nästa stora steg måste komma.

Därför är idén om komponentlager problematisk

I svensk debatt hörs ibland resonemang om att vi bör köpa stora mängder drönarkomponenter idag för att sedan snabbt kunna bygga system när kriget kommer.

Det låter intuitivt logiskt. Men i praktiken fungerar avancerad UAV-utveckling inte så.

En modern drönarplattform är inte ett LEGO-kit. Det är ett flygsystem.

Varje del påverkar helheten: ramkonstruktion, vibrationer, motorer, flygelektronik, batterier, aerodynamik, kylning, firmware, mjukvaruversioner, sensorer, länkar och nyttolaster. Allt måste fungera tillsammans.

Dessutom utvecklas mjukvaran kontinuerligt. Köper man stora lager av elektronik idag riskerar man snabbt att stå med komponenter som använder gamla firmware-versioner, kräver omflashning, inte stödjer nya funktioner, inte fungerar optimalt med nya system eller inte kan bära framtida nyttolaster och verkansdelar.

Och just verkansdelarna är ett bra exempel.

Dagens FPV-system bygger ofta på improviserade lösningar. Men om säkrare och mer avancerade verkansdelar utvecklas framöver kan det förändra tyngdpunkt, vikt, kraftbehov, säkerhetskrav, integrationspunkter och hela flygplattformens konstruktion.

Då hjälper det inte att vi köpt stora lager av gamla ramkonstruktioner och komponenter då det blir en falsk trygghet.

Ukraina visar egentligen något helt annat

Den viktigaste lärdomen från Ukraina är därför kanske inte att man måste kunna bygga drönare i en lägenhet eller i en frontnära verkstad av lösa komponenter. Tvärtom.

När Ukraina började bygga FPV-system i liten skala låg produktionen relativt lågt på ca 300 system per år. Komponenter som ligger på ett lager måste i princip byggas manuellt om inte t ex en EMS-fabrik (Electro Magnetic Services) har förberett sin produktionslina för dem. Det kommer ta månader att få igång. Nej, den verkliga skalningen kom först när produktionskedjor, standardisering, integration, industriprocesser och professionell tillverkning började utvecklas och det är där dagens civila EMS-fabriker blir avgörande.

Det är där verklig volymproduktion sker.

Inte vid köksbordet eller vid fronten.

Sverige bör därför bygga produktionsberedskap, integrationsförmåga, EMS-samarbeten, mjukvarukompetens, testkedjor och kontinuerlig serieproduktion. Inte bara lagerhyllor med lösa komponenter.

Och detta är också en del av själva förmågeutvecklingen. När Sverige nu börjar bygga bred drönarförmåga handlar det inte bara om vem som flyger, vem som reparerar eller vem som utbildar. Det handlar också om hur hela försörjnings- och produktionsmodellen organiseras från början.

Därför bör Försvarsmakten och FMV redan nu börja ställa krav på att svenska drönarsystem produceras i industrialiserade produktionskoncept tillsammans med svenska EMS-fabriker eller motsvarande industriella aktörer. Inte i isolerade små specialverkstäder.

För det är först när produktion, integration, kvalitetssäkring, mjukvara, logistik, reservdelar, validering och förmågeutveckling byggs tillsammans som verklig nationell uthållighet uppstår.

Detta är exakt den typ av industriell och organisatorisk innovation som Ukraina i praktiken visat värdet av.

Problemet är inte drönaren – problemet är tekniknivån

Detta betyder inte att FPV som koncept saknar framtid. Men vi måste börja ställa högre krav på systemen.

Det finns idag en underliggande logik i delar av FPV-marknaden där enkel teknik nästan romantiseras. Man bygger i praktiken system där människan förväntas kompensera för teknikens begränsningar genom extrem pilotförmåga.

Om ett system kräver 500 träningstimmar och flera operatörer för att uppnå effekt, då är tekniken egentligen för primitiv. Det är inte hållbart för ett mindre västerländskt försvar.

Det är här svensk och västerländsk försvarsindustri måste börja tänka annorlunda. Vi måste börja kräva pilotstöd, AI-stöd, autonom funktion, målföljning, navigeringshjälp, förenklad användning och system som fungerar för vanliga soldater – inte bara FPV-specialister.

För den relevanta jämförelsen är egentligen inte mellan FPV och artilleri. Den relevanta jämförelsen är mot pansarskottet.

En svensk soldat ska i framtiden kunna verka enskilt med en drönare med likvärdig taktisk enkelhet som ett pansarskott – men med drönarens flexibilitet.

Det är där nästa generations drönarsystem måste landa. Inte i att varje soldat ska bli elitpilot. Utan i att tekniken ska bära större del av komplexiteten.

Det betyder inte att vi kan vänta

Men här är det kanske viktigaste: att tekniken inte revolutionerats betyder inte att Sverige kan ta det lugnt.

Ukraina har visat oss att vi måste börja nu. Inte om fem år.

Verklig förmågeutveckling sker alltid i mötet mellan teknik, organisation, utbildning, människor, produktion och operativa koncept. Det går inte att utveckla detta teoretiskt vid sidan av verksamheten. Förmågan måste ut i förbanden.

Det innebär att Sverige redan idag måste börja köpa in system, träna brett, öva med drönare, integrera dem i manöverstriden, testa nya arbetssätt, bygga utbildningsmetoder, bygga produktionskedjor, skapa EMS-samarbeten och låta officerare, soldater och industri utveckla användningen tillsammans i praktiken.

Det avgörande är inte att varje system är perfekt från början utan det avgörande är att vi kommer igång. Var det inte civilministern som nyttjade ”Kom igång!” på Folk och försvar riktat mot civilförsvaret?

För det är först när tekniken, människorna, utbildningen, organisationen, produktionen och de taktiska koncepten börjar utvecklas tillsammans som verklig innovation uppstår.

Och det är där Sverige måste vara smartare än många andra. Vi ska inte kopiera Ukrainas extrema specialistmodell rakt av. Vi ska istället använda tekniken för att förstärka svensk manöverkrigföring.

Om vi kan skapa drönarsystem som fungerar brett, som stödjer vanliga soldater, som integreras i eld och rörelse, som inte kräver elitpiloter och som samtidigt ger FPV-liknande effekt, då har vi skapat verklig innovation.

Drönaren är inte en separat förmåga som verkar isolerat

Det kanske mest problematiska i delar av dagens drönardebatt är att drönaren ofta behandlas som något separat från den övriga striden. Som om framtidens krig handlar om att tusentals FPV-piloter sitter för sig själva i sina enheter och kör en ”fri roll på mittfältet” utan samordning med resten av förmågorna. Idag gör den det i stor del i Ukraina. Varje enhet ansvar för sin sektor och jagar ”kills”.  

Hela vår militära doktrin bygger egentligen på motsatsen.

Från gruppnivå och uppåt bygger svensk strid på samordning av eld, rörelse, sensorer, samband, indirekt eld, pansarvärn, sjukvård, ledning och olika vapensystem.

Clausewitz skrev om koncentration av kraft. Sun Tzu skrev om samordning, tempo och att skapa asymmetri mot motståndaren. Ingen av dem hade accepterat idén om att framtidens drönarkrig främst ska bestå av osammanhängande individuella FPV-insatser.

I vissa avseenden börjar dagens västerländska FPV-fascination nästan påminna om hur många europeiska arméer slogs under slutet av 1600-talet och början av 1700-talet: statiskt och utan direkt samrodning mellan infanteri, kavalleri och artilleri. Man ville åsamka andra sidan skada och höll avstånd för att komma undan egna förluster. Man stod på avstånd och sköt mot varandra under lång tid – innan någon till slut genomförde ett ofta osynkat anfall.

Men de svenska karolinerna förändrade detta. Vi blev mer offensiva, samordnade våra vapensystem bättre och kombinerade eld, rörelse och chockverkan på ett sätt som skapade effekt långt större än vår numerär.

Jag tror personligen det är exakt samma tänkande som måste appliceras på framtidens drönarkrigföring för Sveriges och NATOs del. Drönaren får inte bli ett separat spår utan måste integreras i hela striden.

Svenska officerare måste börja ställa helt nya frågor

Inte: “Hur många FPV-drönare behöver vi och vem ska flyga dem?”

Utan: Hur säkrar vi framryckningsvägar med drönare? Hur ger drönarna oss ett direkt övertag i en sammanstöt? Hur ökar drönarna effekten i eldöverfallet? Hur leder vi indirekt eld med drönare? Hur nyttjar vi verkansdrönare för att slå mål som artilleriet inte når? Hur använder vi drönarna i den urbana striden? Hur gör vi vår 3D-pansarvärnsstrid till en 4D-strid med hjälp av drönare? Hur använder vi drönarna i försvarsstriden? Hur använder vi drönarna för att öka tempo och överlevnad i sjukvårdskedjan?

Och lika konkret måste vi fråga oss hur de olika befattningarna faktiskt ska använda systemen. Hur använder gruppchefen drönaren för att se över nästa krön, säkra en vägkorsning, förstå en skogskant eller upptäcka ett hot innan gruppen exponeras? Eller tar ned en fientlig ISR-drönare som hindrar gruppens handlingsfrihet? Hur använder sjukvårdaren drönaren för att lokalisera skadade, hitta säkrare framryckningsvägar, markera evakueringsplatser eller leverera lätt sjukvårdsmateriel? Hur använder KSP-skytten eller understödsskytten drönaren för att förstå siktlinjer, målområden, fiendens rörelser och egna blinda vinklar? Hur använder plutonchefen drönaren för att hålla målkontakt, leda eld, samordna rörelse och snabbt förstå när ett läge förändras?

Det är där den verkliga revolutionen framåt ligger och inte i att anamma den FPV-krigföring vi nu ser etablerat sig vid en statisk frontlinje.

Drönare som integreras i hela förbandets strid och verkan. 

Det är först då drönaren blir vad den egentligen borde vara: inte bara ammunition, utan en verklig förmågebärare för modern manöverkrigföring.

Vi måste börja nu

Och därför har vi egentligen inte råd med ett enda utbildningsår till där drönarförmågan behandlas som ett sidospår.

Det är inte rimligt att svenska värnpliktiga ska behöva få höra från utländska FPV-operatörer att de saknar grundläggande drönarförmåga för att varken skydda sig eller verka mot annan drönarförmåga. 

Under sommaren måste det ske aktivitet. Inför hösten måste drönarförmågan ut i förbanden. Inför nästa utbildningsår måste gruppchefer, plutonchefer, kompanier, brigader, skolor, instruktörer, FMV, Försvarsmakten, svensk industri och svenska EMS-fabriker börja bygga denna förmåga tillsammans. Inte som demonstrationsmateriel eller som experiment utan som verklig men begynnande operativ förmåga.

Och ja, vi kommer krascha system. Vi kommer göra fel. Vi kommer upptäcka brister. Vi kommer behöva ändra organisation, utbildning och teknik. Men det är enda vägen till verklig förmågeutveckling ser ut.

För om Sverige ska nå de mål kring drönarförmåga som Försvarsmakten själv satt upp mot 2030, då krävs det att svensk industri, svenska förband, svenska officerare, svenska soldater och svenska produktionskedjor börjar utvecklas tillsammans redan idag.