Av Adam Hedin, värnpliktig vid K 4 och engagerad i Ride for Peace

När jag ryckte in vid K4 Norrlands dragonregemente tänkte jag att värnplikten i första hand handlade om utbildning, att lära sig färdigheter, metoder och rutiner. Med tiden har jag insett att det kanske viktigaste inte är det tekniska, utan det som formas mellan människor: hur man tänker, hur man samarbetar och vad man faktiskt är beredd att stå ut med tillsammans med andra.

I samband med att vi nu genomför Ride for Peace, en cirka 1000 kilometer lång cykling från Arvidsjaur till Stockholm, till förmån för UNICEF och barn i Ukraina, har de här erfarenheterna blivit ännu tydligare för mig. Projektet är inte militärt i sig, men det är svårt att inte se hur mycket det bygger på precis de värden som värnplikten utvecklat.

Det jag framför allt tar med mig från K4 är inte enskilda moment, utan en grundläggande förståelse för att prestation sällan är individuell. Det är laget före jaget.

Det finns en tydlig struktur i värnplikten som tvingar fram ansvarstagande, uthållighet och disciplin. Men kanske ännu viktigare är känslan av att man gör något som inte bara handlar om en själv. Man blir en del av något större, där gruppens uppgift alltid går före individens bekvämlighet.

Det är något som inte alltid går att sätta ord på när man står mitt i det, men som blir väldigt tydligt i efterhand, särskilt när man sätts i situationer där samma principer måste omsättas utanför den militära ramen.

Kamratskap

En annan sak jag burit med mig är hur snabbt sociala barriärer försvinner när en grupp utsätts för långvarig belastning.

När man, till exempel, cyklar flera hundra kilometer i sträck, med begränsad återhämtning och ständiga små utmaningar, händer något med dynamiken i gruppen. Det blir mindre fokus på individ och mer på funktion. Vem som leder, vem som följer, eller vem som är starkast spelar mindre roll än att man tar sig fram tillsammans. I den ena stunden känner en person sig stark och kan dra med sig andra som känner sig svaga, och snabbt vänds det så rollerna är omvända, och så fortsätter det. 

Kamratskapet blir också mer konkret. Det handlar inte om stora ord, utan om små handlingar: att någon väntar, någon pushar, någon tar ett extra ansvar när en annan behöver det. Det är i de situationer man förstår vad det egentligen betyder att “bära varandra”. Jag kommer nog aldrig glömma hur gått det var när min stridsparskamrat gav mig en snickers på en av våra första postpass någonsin mitt i en frusen vinternatt. Kanske var det för jag inte hade ätit nog under dagen, men gesten av omtanke och omhändertagande för sin kamrat tröstade djupt till själen.  

Ukraina

Konflikten i Ukraina har funnits nära oss under hela vår utbildning, både som bakgrund och som en påminnelse om vad den militära professionen i slutändan handlar om.

För mig har det gjort frågan om syfte mer konkret. Det är lätt att prata om försvarsförmåga i abstrakta termer, men i grunden handlar det om människor, ofta civila, ofta de mest utsatta, och i det här fallet framför allt barn som drabbas av något de själva inte valt.

Det är därför vi valt att koppla vårt projekt till UNICEF och Ukraina. Inte för att vi kan lösa något i sig, utan för att vi vill rikta den energi, disciplin och uthållighet vi tränats i mot något som faktiskt gör konkret skillnad för andra. 

Ride for Peace

Ride for Peace har för mig blivit en fortsättning på det som värnplikten påbörjade, inte i form av utbildning, utan i form av insikt till att vara med om något större än sig själv. Därmed har vi våra ledord, från värnplikten till världsnytta. 

I stunden som jag skriver denna artikel har vi just lämnat Dalaregementet I13 i Falun och påbörjar vår sista cykel etapp mot Kungliga Slottet och Veterandagen på Gärdet. Insamlingen är öppen till 31 juli och länken till den på UNICEFs officiella hemsida här: https://insamling.unicef.se/en/fundraisers/ride-for-peace-vi-cyklar-for-freden