Av övlt Erik Bengtsson och mj Kenny Grip, 161.strilbat

Det finns något som skaver. Multidomäna operationer, datacentriska lösningar och artificiell intelligens är begrepp som officerskåren bombarderas med. Innovation beskrivs som en ny krigföringsförmåga som förbanden behöver öva, och vi förväntas snabbt omsätta ny teknik i militär effekt.

Samtidigt ägnar vi officerare mycket tid åt att leta efter skrivelser, uppdatera bildspel med de senaste underlagen och manuellt föra in ändringar i orderverk. För att inte tala om tiden som går åt till att flytta information mellan system med olika säkerhetsnivåer. Dyrbar tid läggs på att agera mänskligt gränssnitt mellan system. Den digitala vardagen handlar fortfarande till stor del om att leta, klippa och klistra. Hur vi får tillgång till och bearbetar information påverkar både vårt beslutsunderlag och hur snabbt vi kan agera.

Att fatta beslut är centralt i officersprofessionen. OODA-loopen är en välkänd modell för beslutscykeln. Den som observerar, orienterar sig, beslutar och agerar snabbare än motståndaren kan ta initiativet och skapa tempo. Men människan är inte ensam i dagens OODA-loop. Sensorer och data påverkar vad vi kan se. Algoritmer bearbetar underlaget och kan i ökande grad även styra systemen.

Tekniken sitter i loopen

OODA-loopens effektivitet beror också på hur snabbt de tekniska systemen kan anpassas. Det finns därmed en bakomliggande loop som har stor påverkan på både beslutens kvalitet och det operativa tempot: från ett identifierat militärt behov, genom prioritering, utveckling, integration, verifiering och säkerhet, till införande, användning och återkoppling.

Operativ förmåga har sedan länge varit teknikberoende. Det nya är den hastighet med vilken tekniken nu både kan och behöver utvecklas och anpassas.

AI utmanar våra tidsramar

Diskussionen om AI handlar ofta om vad tekniken kan göra i våra system. Minst lika viktigt är vad den gör med vår förmåga att utveckla nya och förändra befintliga system. AI kan redan stödja och delvis automatisera arbete som tidigare krävde stora manuella insatser. Delar av arbetet flyttas från att skriva kod till att formulera problem och verifiera resultat. Det förändrar vad som är tekniskt möjligt och i vilket tempo utvecklingen kan ske.

På den civila sidan drivs förändringen av starka incitament att omsätta den nya tekniken i konkurrenskraft och produktivitet. Försvarsmakten verkar dock under andra villkor än civila företag. Vår uppgift är att vinna. Då kan vi inte bortse från att förhållandet mellan tid, resursåtgång och teknisk förändring håller på att skifta. Om utvecklingen accelererar men anskaffning, ackreditering och införande tar samma tid som tidigare flyttar flaskhalsen bara vidare. AI kan därmed blottlägga de processer som bygger på antagandet att teknisk förändring tar år, inte veckor eller dagar.

Två loopar – ett tempo

Militär förändringstakt är relativ. Det räcker inte att öka den egna takten om motståndaren anpassar sig fortare. Ukrainas arbete med obemannade system visar betydelsen av nära samarbete mellan operatörer och utvecklare, där erfarenheter från användningen snabbt kan omsättas i nästa iteration. Det är förändringsloopen i praktiken.

OODA-loopen och förändringsloopen måste betraktas som delar av samma operativa tempo. På samma sätt som manöverns tempo begränsas av logistiken kan OODA-loopens effekt begränsas av förändringsloopens hastighet.

Fort behöver inte bli fel

Hög förändringstakt förknippas ibland med en ökad risk för fel. Men sambandet behöver inte se ut så. Erfarenheten från mjukvaruleverans visar att hög leveranstakt och stabilitet inte behöver stå i motsats till varandra. Mindre förändringar kan dessutom vara lättare att föra genom leveransprocessen och göra det enklare att återställa funktionen om något går fel.

I den militära duellen kan dessutom en lösning vara rätt just därför att den kommer snabbt. Det som är tillräckligt bra och tillgängligt före motståndaren kan ha större militärt värde än det fulländade som kommer för sent.

Att organisera för det nya tempot

För Försvarsmakten blir en central fråga hur hög utvecklingstakt kan kombineras med de krav på säkerhet och ackreditering som följer med militära informationssystem.

För den del av förändringsloopen som bärs av mjukvara finns ett etablerat arbetssätt för kontinuerlig utveckling och leverans: DevSecOps (development, security och operations). Utveckling, säkerhet och drift knyts samman genom gemensamt ansvar, automatisering och kontinuerlig återkoppling. En viktig del är att gå från stora och sällan återkommande leveranser till små och kontinuerliga. Det innebär också ett skifte i synen på industrin: från leverantör av färdiga produkter till partner i ett löpande samarbete mellan operatörer och utvecklare.

Då räcker det inte att DevSecOps förstås av dem som utvecklar och ackrediterar. Arbetssättet måste vara en naturlig del av krigsförbandets dagliga verksamhet. Annars förblir vi mottagare av produkter som riskerar att passera sitt bästföredatum.

Även USA:s försvarsdepartement beskriver övergången från sekventiell utveckling till agila arbetssätt och DevSecOps som avgörande för att kunna leverera motståndskraftig mjukvaruförmåga i relevant tempo. AI kan accelerera utvecklingsarbetet, medan DevSecOps kan skapa förutsättningar för att omsätta denna hastighet i säkra och återkommande leveranser. Kombinationen har stor potential att förkorta tiden från identifierat behov till användbar operativ förmåga.

För vilket tempo har vi byggt vår organisation?

Förväntan på att krigsförbanden ska omsätta ny teknik i militär effekt behöver motsvaras av organisationer och processer som gör det möjligt. Det är officerarna som ska formulera det militära problemet, prioritera mellan behov och väga risk mot tempo. Men loopen bakom OODA ägs inte av Försvarsmakten ensam. Krigsförband, FMV och industri har olika roller och organisationer byggda för olika hastigheter. 

Är vi tillsammans beredda att anpassa våra processer för kravställning, godkännande och införande så att vi kan exploatera nya verktyg i det tempo som krävs?

På ett mjukvaruberoende slagfält räcker det inte att besluta fort. Vi måste också kunna förändra de verktyg med vilka vi observerar, orienterar oss, beslutar och agerar. Tiden från identifierat behov till användbar förmåga bör därför betraktas som ett mått på vår beredskap. Förmågan att förändras behöver samtidigt vara ett centralt krav när framtida system utformas.

Kampen om det operativa tempot avgörs inte bara i OODA-loopen. Den avgörs också i loopen bakom den.