Av kapten Andreas Braw

Under hösten har två ukrainska operationer – Vivaldi och Veles – rönt stor uppmärksamhet. Operationerna är bra exempel på hur utveckling av taktik, stridsteknik och kontinuerlig tillförsel av ny teknik avgör vem som vinner striden. I denna artikel kommer jag att ge en bild av Vivaldi och förbanden bakom operationen.

För att förstå Operation Vivaldi så bör vi först presentera Ukrainas tredje armékår. Ukraina har 18 kårer (tretton från armén, två från luftlandsättningstrupperna, två från inrikestrupperna och en från marinkåren) av varierande sammansättning, och utöver detta finns mängder av bataljoner, regementen och brigader som är fristående och förstärker operationer där det krävs.

Men militär styrka skapas inte bara genom att tillföra enskilda vapensystem eller att fylla leden med soldater. Styrka skapas också genom att bygga organisationer som kontinuerligt kan lära, anpassa sig och hela tiden maximera nyttan av resurserna efter omständigheterna. Hur har Tredje armékåren lyckats med detta?

Azov SSO och Tredje stormbrigaden

Den Tredje armékåren formades kring Tredje stormbrigaden när kårsystemet upprättades år 2025. Tredje stormbrigaden startade som ett frivilligt förband i territorialtrupperna under slaget om Kyiv vårvintern 2022. Förbandet utgjordes av veteraner från Azovbataljonen, och dess naturlige ledare blev Andrij Biletsky som varit Azovbataljonens chef år 2014. Nu återgick han alltså i tjänst som chef för det snabbt växande frivilligförbandet.

Azovveteraner i andra delar av landet startade liknande territorialförsvarsförband under olika namn, och dessa kom att bli kända som ”Azov SSO” eller ”Azovs specialförband”. Under 2023 slogs alla dessa Azov-knutna frivilligförband ihop till Tredje separata stormbrigaden. De blev ett oumbärligt förband i det desperata slaget om Bakhmut. De hade en mycket hög närvaro i sociala medier och deras konton fylldes av stridssekvenser filmade med hjälmkamera. Deras hjälmkamerafilmer från 2023 blev också stommen i den prisbelönta dokumentären 2000 meter till Andrijivka.

Tredje stormbrigaden kom att utmärka sig genom god förbandsanda, extremt skickliga soldater och innovativa befälhavare, varav många inte var utbildade officerare. De och de andra frivilligförbanden blev ett militärt avantgarde. Innan kårsystemet etablerades år 2025 var ”Tredje storm” en brigad som sidobrigader lutade sig mot, och de fick allt större inflytande vid fronten.

Deras närvaro i sociala medier, traditionella medier, i den ukrainska stadsbilden (deras symboler syns t ex överallt i Kyiv) och ryktet om deras bravader gjorde att de fortsatte som ett helt frivilligt förband, med god finansiering från civilsamhället. Även andra frivilligenheter såsom frivilliga drönarförband anslöt sig under deras paraply vilket bidrog till deras framgångar. Men framgången hade också ett pris. Deras orange-svarta (ibland blå-orange)  flaggor utgör ofta en oproportionerligt stor andel på minnesplatserna för stupade soldater. 

Den starka förbandsandan gav väldigt praktiska resultat. Min bild är att det är den verkliga förklaringen till varför Tredje storm har lyckats så väl. Högre benägenhet att ta initiativ. Större förmåga att hantera osäkerhet. Bättre förmåga att absorbera förluster och ersätta personal. Snabbare kunskapsspridning. Större vilja att ta ansvar för helheten.

Så, mellan 2023 och 2025 växte Tredje stormbrigaden i storlek, samtidigt som de utvecklades genom att kontinuerligt delta i de hårdaste striderna. Men till skillnad från många andra framstående brigader hade Tredje stormbrigaden en fungerande stödorganisation som utbildade soldater och befäl, utvecklade nya förmågor och skötte mycket av logistiken. Detta gjorde att Tredje stormbrigaden aldrig kulminerade under striderna, vilket tyvärr många andra ukrainska förband gjorde. Den starka förbandsandan gjorde också att många av de bästa krigsfrivilliga sökte sig dit.

Kåren bildas

Fram till år 2025 hade den ukrainska fronten bestått av separata brigader som inordnades under en slags regional ledningsstrukturer, s k Operativ-Taktiska Grupperingar. Men den regionala ledningen var svag och befälsförhållanden var ofta kaotiska. Eftersom ledningsstrukturen var utformad ad hoc blev samordningen mellan förband ofta lidande. Man beslutade därför att upprätta kårer, som efterhand har övertagit områdesansvaret vid fronten. För att möjliggöra detta valdes i många fall de mest framgångsrika brigaderna ut för att leda kårerna. Varje kår består av ett antal brigader och funktionsförband. Tredje stormbrigaden blev, trots sin okonventionella historia, utvalda – och kåren blev således den Tredje armékåren.

De andra förbanden som anslöts till kåren var ganska okända – det var inte så att armén ”toppade laget”. I en av brigaderna, 125:e tunga mekaniserade brigaden, var läget katastrofalt med deserteringar och förluster, enorma vakanser, låg moral och mycket lågt stridsvärde. Även den 60:e mekaniserade brigaden var i riktigt dåligt skick. Men kårens nytillträdda ledning beslutade att dessa brigader skulle lyftas. Utöver reorganisering och utbildning (som alltså ägt rum medan man försvarat sina frontavsnitt) byttes chefer ut – i 125:e brigaden byttes t ex 90% av officerarna ut. Nya förmågor tillfördes i brigaderna. 

Men det är också lätt att förbise dolda faktorer som att man nu kunde ensa sina ledningssystem och befälsförhållanden, skapa en gemensam Lessons Learned-struktur och effektivisera kunskapsspridning. Det är lättare att bygga en större organisation kring ett fungerande förband än att försöka skapa en fungerande organisation genom att sammanfoga flera mindre fungerande förband. Men de andra brigaderna har behövt göra stora eftergifter. Alla brigadcheferna kommer nu från Tredje storm, och i princip har Tredje storm tagit över de andra förbanden. I 125:e brigaden är chefen nu en major istället för en överste – faktisk kompetens trumfar ”rätt” grad.

De andra brigaderna har alltmer kommit att likna Tredje storm. Orange-svarta symboler. Ständig införsel av nya tekniska system. Självförtroende. Nystartade stödorganisationer för veteraner och anhöriga. Anmärkningsvärt väldrillad stridsteknik som visas upp i sociala medier. Idag är dessa brigader föredömen för övriga armén och visar att förändring är möjlig även för förband som är i dåligt skick. 

Kåren har därtill en imponerande mängd drönarbataljoner. Varje brigad har givetvis sin egen drönarbataljon, men under legendariska regementet ”Kraken” finns flertalet drönarbataljoner som leds direkt av kåren, och särskilda enheter för jaktdrönare lyder direkt under kåren. Kårens drönarkomplex är extremt starkt. 

Den som till äventyrs vill fördjupa sig i kårens struktur kan gör det här. 

Striderna och rysk taktik

Striderna i Donbass har sedan 2023 huvudsakligen ägt rum i västra Donetsk. Där ligger ett antal städer relativt nära varandra. De flesta större strider har utkämpats kring dessa städer, och i mycket långsam takt har städerna raserats till ruinhögar och erövrats av ryssarna. Nu har striderna nått fästningslinjen där de befästa städerna Lyman, Slovyansk, Kramatorsk och Konstiantynivka ligger. Det är dit Ryssland har strävat hela tiden, trots katastrofala förluster i manskap och materiel i varje liten stad längs vägen. Bortom fästningslinjen öppnar landskapet upp sig och vägen till centrala Ukraina ligger öppen. 

Ryssarna använder sin sedan länge etablerade infiltrationstaktik för att lösa upp försvaret. Ett ord som används för att beskriva resultaten av den ryska taktiken är ”korrosion”, dvs att fronten ”rostar” och på så sätt försvagas. Mängder av ryska patruller infiltrerar ukrainska områden och gör fronten instabil och porös. En stor del av det ryska infanteriet är egentligen militärt odugligt – 80% av dem utgörs av vad en del ukrainare kallar för ”zombies” – medan runt 20% av det ryska manskapet är riktigt bra. Och för de ukrainska artilleristerna och drönarpiloterna är en oduglig rysk soldat med automatkarbin fortfarande ett stort problem. 

Därtill kommer de ryska drönarförbanden som är mycket välutrustade och kompetenta, det ryska flygvapnet som vräker glidbomber över försvarslinjen och ryska telekrigsresurser som är svåra att försvara sig mot. Ukrainarna har backat, mycket långsamt, och lurat in angriparen i extremt hårda strider i mindre städer som ryssarna intalat sig har strategiskt värde.

Men för att knäcka fästningsbältet har ryssarna genomfört inringningar. Likt i slaget om Pokrovsk vill man strypa städernas logistik och belägra dem. Norr om staden Lyman pågick just en sådan långsam inringning, och en farlig utbuktning i fronten höll på att skapas. Detta upptäcktes tidigt, och Operation Vivaldi började planeras. Enligt general Biletsky själv planerades operationen i nio månader, alltså samtidigt som kårens brigader har lyfts till en ny duglighetsnivå.

Operation Vivaldi

Operation Vivaldi har på ett lite mystiskt sätt genomförts i fyra faser, likt Vivaldis verk ”De fyra årstiderna”. Enligt uppgift inleddes operationen i maj 2026. 

Ukrainska stridshandlingar brukar rapporteras i realtid och öppenheten är i regel stor. Det har gett stora fördelar, men det har också inneburit att rysk militärledning har kunnat förlita sig på ukrainska uppgifter – den egna ryska rapporteringen i den militära strukturen är kroniskt lögnaktig. Tredje armékåren kunde alltså på detta sätt uppnå överraskning under längre tid, bara genom att själva inte kommunicera sina framsteg. Ryska förband har helt tappat lägesbilden eftersom ljugandet är så utbrett. När operationen blev känd för omvärlden hade den redan pågått i månader. Och även om vi nu vet att operationen har ägt rum och ungefär vilken terräng som har tagits så vet vi rätt lite om vad som har hänt.

Så vad vet vi? Taktiskt har Biletsky berättat att Tredje armékåren genomförde omfattande vilseledning och skenanfall mot utbuktningen från väst. Ryssarna nappade på betet och satte in sina reserver som bands i strid. Istället kom ett anfall mot utbuktningen från nordlig riktning. Detta fick till följd att ukrainskt infanteri rentav kunde anfalla de ryska drönarpiloternas bunkrar. Vanligtvis tas väldigt få fångar i detta krig då de flesta helt enkelt dödas av drönare. Men här har runt 250 ryssar tagits till fånga, varav många är drönarpiloter och minst en är bataljonchef. Det är i detta skede av kriget sensationellt. 

UGV:er och drönardueller

Vi vet också att nya metoder och förbandsdelar har utvecklats och använts. Inte minst har markgående robotar, UGV:er, spelat en större roll än tidigare. Tredje stormbrigaden har utmärkt sig genom att tidigt börja använda UGV:er offensivt. Nu har de andra brigaderna i kåren byggt upp egna UGV-kompanier, och dessutom finns kårgemensamma UGV-resurser. 66:e mekaniserade brigaden har på kort tid blivit en av de bästa brigaderna när det gäller UGV:er. Kamikaze-UGV:er (som exempelvis laddas med stridsvagnsminor och kör in och detonerar i fiendens grupperingsplatser) har använts flitigt under operationen, och dessutom luftlandsatts bakom fiendens linjer med hjälp av tunga bombdrönare.

Vi vet att ett stort problem för både ryssar och ukrainare har varit logistik. Eftersom fordon löper en väldigt stor risk att slås ut blir alla logistikuppdrag rena dödsfällor. Men Tredje kåren verkar ha lyckats bygga en robust robotiserad logistikkedja som hindrar att infanteriets anfall kulminerar. Ryssarna å sin sida har haft svårt att bygga upp sin frontlogistik efter att ukrainarnas ”middle strike campaign” försvårade det ryska frontlogistikkonceptet avsevärt. Enkelt uttryckt har ukrainarna satsat på att skjuta bort ryssarnas logistikfordon på ockuperad mark. Ryssarna gör likadant mot ukrainarna, men effekterna dämpas av den snabba tillförseln av UGV:er i ukrainska förband.

En viktig framgångsfaktor under Vivaldi har varit att man bättre lyckats kartlägga och angripa ryska drönarpiloter. Även ryskt artilleri drivs effektivt bort, vilket isolerar deras infanteri i hjälplösa situationer. Striden mellan de ryska och ukrainska drönarteamen pågår ständigt och avgör vilken sidas infanteri som kan anfalla. 

Den elektroniska terrängen

”Jackie”, en amerikansk specialistofficer som tjänstgör i Tredje armékåren, har genomfört en otroligt lyssningsvärd intervju med krigsvetaren Rob Lee. Han är i intervjun tydlig med att han inte kommer att avslöja det viktigaste kring operationen. 

Men han har ett otroligt intressant resonemang kring SIGINT, alltså elektromagnetisk inhämtning. Och han menar att det är avgörande att soldaten längst fram måste kunna se det elektromagnetiska spektrumet. För oss icke-ukrainare låter det extremt, men för duktiga ukrainska enheter är det uppenbarligen helt naturligt att den elektromagnetiska terrängen är lika viktig som den fysiska terrängen. 

För att se den elektromagnetiska aktiviteten krävs detektionsutrustning (s k RF-detektorer) på bredd. Förmågan att se eller känna strålning ger soldaten mycket längre förvarning för vad som kommer att hända. 

Stormning med pansar?

Något som rönt viss uppmärksamhet är att infanteri vid enstaka tillfällen genomfört uppsuttna anfall, alltså åkt i bepansrade fordon hela vägen till anfallsmålet. Dessa fordon är kraftigt modifierade och Biletsky har beskrivit den sortens offensivt användande av fordon som ”en specialoperation”. 

“Today, the use of armored vehicles is effectively a special operation. It requires extremely detailed planning and the coordination of a huge number of assets”

De tillför en extremt ökad transporthastighet över slagfältet men måste skyddas av mängder av andra system när de exponeras. Här är det oklart vilka skyddande system som använts, men något som ukrainska förband blivit väldigt skickliga på är att angripa spaningsdrönare och patrullrobotar med egna jaktdrönare. Därtill är det standard att varje fordon har skyddande galler påsvetsade och kraftig störningsutrustning.

Mjuka faktorer

Något som är lätt att missa är hur mjuka faktorer påverkar stridens utgång. Här tror jag att många av svaren finns. ”Jackie” menar att ”förtroende, ärlighet och initiativkraft” har varit ett framgångsrecept i uppbyggnaden av kårens brigader. Detta har i diverse artiklar och inlägg uttryckts som att ”uppdragstaktik” är centralt, och min lekmannatolkning är att detta är helt rätt – även om vi leder och planerar på ett lite annat sätt än ukrainarna. 

Initiativkraften kräver dock självförtroende och förbandsanda, och ”Jackie” påtalar att det är omöjligt att tvinga soldaterna att strida. Istället blir de mjuka faktorerna som bl a doktor Daniel Smith har forskat om helt centrala. Vem soldaten tror sig vara, vilken självuppfattning soldaten har, vilket förtroende som finns för ledningen och gruppen – allt detta avgör huruvida du vågar och vill storma in i fiendens gruppering. Vad jag tror mig se – baserat på vad förbanden kommunicerar i sociala medier – är att självförtroendet som fanns i Tredje stormbrigaden nu har spritt sig till hela kåren. Och ”Jackie” kallar Biletsky och kårens övriga ledare för ”servant leaders”, dvs ungefär ”tjänande ledare”. Soldaterna längst fram står i centrum för all verksamhet – alla andra, inklusive staberna, är till för att stötta infanteristerna.  

Musiken fortsätter

Det finns mycket som vi inte vet om Operation Vivaldi, och det finns mycket som vi saknar förutsättningar att förstå. Tack vare de offensiva ukrainska operationer som har genomförts under 2026 har dock Ryssland inte lyckats utöka det ockuperade territoriet under året. Deras enorma förluster hittills under året har varit förgäves. Och från Tredje armékåren säger man lugnt att ”musiken fortsätter” även om de fyra akterna i Vivaldi är över. 

Enligt Institute for the Study of War har Vivaldi förstört ryssarnas plan att omringa fästningsbältet. 

”Operation Vivaldi has thus destroyed two supporting Russian efforts: one that supported the deep encirclement of the Fortress Belt and one that supported a direct assault on Slovyansk from the northeast. Russian forces will have to reconstitute and regain positions they have just lost before they can try to seize or encircle Slovyansk again.”

ISW menar att det andra ryska anfallet i Donetsk, i riktning mot Dobropillya, nu blir den sannolikt kraftsamlingen. Där står Azovkåren, som också består av härdade elitförband med ett urstarkt drönarkomplex i ryggen. 

Det vi kan konstatera efter Vivaldi är att förbands- och ledningsstruktur är viktigt. Ett kompetent förband med stark förbandsanda kan lätt växa och inkorporera nya delar. Det skapar rationell ledning och stabilitet. Men för att det ska fungera så är ledarskapet och sammanhållningen extremt viktigt att vårda. I skapandet av Tredje armékåren har just fokuset på ledarskap varit mycket viktigt, och många befäl har bytts ut längs vägen.

Striden blir alltmer komplex och Vivaldi kan ses som en ny nivå av multidomän strid. Vill vi lära oss att strida och överleva på det postmoderna slagfältet bör vi börja med att studera Operation Vivaldi. 

Som en bataljonchef i Azovbrigaden beskrev saken:

”Strid är en extremt avancerad form av modern konst där bara de skickligaste konstnärerna överlever.”