Av kapten Andreas Braw

Under september och oktober 2026 började uppgifter spridas om en ny sorts strid i trakterna kring Kupjansk i Kharkivs län i Ukraina. Operationen gick under namnet Veles och hade fått sitt namn efter den slaviska guden av underjorden. Förbandet bakom anfallet var Khartiiakåren.

Operationen var spektakulär. Inte minst eftersom den huvudsakligen genomfördes under marken. Veles var inte bara en ovanlig tunneloperation, utan ett uttryck för Khartiias organisationskultur. Så, hur gick tunnelstriderna till? Och vad är det som gjort Khartiia till ett så framgångsrikt förband?

Khartiia

Khartiia är, likt Tredje stormbrigaden och mängder av andra ukrainska förband, ett frivilligförband som startades år 2022. Förbandet har sitt ursprung i Ukrainas näst största stad Kharkiv. Khartiia blev först en del av territorialförsvarstrupperna, ett slags hemvärn med lägre tillgång på kvalificerad materiel. Något som var tydligt avvikande med Khartiia var finansieringen där förbandets grundare, miljardären Vsevolod Kozhemyako, tillika finansierade förbandet.

Khartiia kom också att ha en mer företagsliknande struktur, där kopplingen till näringslivet förblivit viktig. Akademiker från alla discipliner drogs till det märkliga förbandet. Soldater och befäl med civil expertis rekryterades och den civila kompetensen inom t ex IT, sjukvård, psykologi och marknadsföring bidrog till snabba framgångar. Kozhemyako hade som uttalad ambition att Khartiia skulle utgöra en modell för en ”ny ukrainsk armé”. Dess militära ledare blev den då 36-årige Ihor ”Cornet” Obolyenskyj som tidigare hade lämnat de väpnade styrkorna efter en karriär i National Guard där han bland tjänstgjort i specialförbandet Omega och varit bataljonchef i Rubizhbrigaden.

Under år 2023 omorganiserades Khartiia till en brigad, 13. Khartiiabrigaden i Ukrainas nationalgarde (National Guard, NGU, som alltså INTE är en motsvarighet till Hemvärnet).

Khartiia blev tidigt ett förband där nya grepp testades. Författaren och artisten Serhij Zhadan (känd för bl a Internatet, utgiven på svenska av Ersatz) anslöt sig tidigt till förbandet och utformade mycket av dess symbolik. Kopplingen till Kharkiv har hela tiden varit viktig, och både namn och symboler anknyter till staden.

Förbandet satsade på öppenhet och lät soldaterna föra förbandets talan i sociala medier. Man var också tidigt ute med att sälja profilprodukter till sina supportrar vilket ökade förbandets synlighet. Den öppna kommunikationen och försäljningen av profilprodukter var inte bara varumärkesbyggande. De stärkte rekrytering, finansiering och förbandets identitet, vilket bidrog till att Khartiia kunde behålla en hög andel frivilliga.

Khartiia har framgångsrikt framställt sig som ett mer människocentrerat alternativ till förband som kritiserats för behandlingen av mobiliserad personal. Khartiia kunde därför bibehålla en hög grad av frivillighet bland sina krigare.

Vsevolod Kozhemyako berättade för AP varför så många krigsfrivilliga sökt sig till Khartiia. Han trodde att kulturen var nyckeln. “De ville inte gå med i den postsovjetiska armén, men de ville strida”.

Likt många andra framgångsrika ukrainska förband hade Khartiia en ambition att bygga en ”Nato-brigad” snarare än en reguljär ukrainsk brigad. Resultatet blev dock inte särskilt likt Nato. Snarare blev brigaden, och senare kåren, en agil, expansiv och snabbfotad organisation som befann sig i ständig utveckling. Hierarkier tonades ned medan initiativkraft och idérikedom belönades. Förbandet blev, likt Tredje stormbrigaden och Azovbrigaden, drivande i att robotisera markstriden.

Khartiia har också utmärkt sig genom att tidigt välkomna utländska krigsfrivilliga. Men medan många andra förband främst har inriktat sig på engelsktalande så har Khartiia skapat hela enheter av spansk- och portugisisktalande soldater, främst från Sydamerika. Colombianer utgör den överlägset största gruppen bland dessa.

Khartiiakåren

Under 2025 infördes reformen som skapade kårer i de ukrainska styrkorna. NGU, som organiserat några av de bästa brigaderna i Ukraina, skapade två kårer – Första Azovkåren och Andra Khartiiakåren. Tillsammans med Tredje armékåren brukar dessa nämnas som ”Topp tre” bland de ukrainska kårerna. Khartiia kom alltså att överta ledningen över andra brigader med en längre historia.

Medan mycket är känt kring hur Tredje stormbrigaden och Azovbrigaden hanterat de brigader som kommit att ingå i deras repektive kårer är Khartiiakåren svårare att hitta information om. Kåren har också främst fortsatt att operera i Kharkivs län, ett frontavsnitt som det rapporteras mindre från. Kåren är också mindre öppen kring sin stridsindelning, och deras egen informationsspridning handlar mindre om pågående operationer.

Khartiiabrigadens mer informella ledningsstruktur med slagord som ”Tillit och teknik” tycks nu ha spritt sig inom kåren. Man pratar också gärna om ”Khartiiametoden” som mest tycks kretsa kring ledarskap, utbildning och planering. Detta var något som blev tydligt under den lokala motoffensiven i december 2025, där den lilla staden Kupjansk (ungefär lika stort som Enköping) och kringliggande samhällen rensades från ryska försvarsställningar.

Terräng och kontext

Östra Kharkivs län utgör flank för det ukrainska försvaret av fästningsbältet i Donetsk. Här ligger Kupjansk vid floden Oskil. Det ukrainska försvaret vid Oskil hade vittrat sönder under år 2025, och staden började ringas in och ”strypas” under sommaren 2025. I slutet av året fastslog Putin och general Gerasimov att Kupjansk hade erövrats.

Samtidigt som ryssarna ägnade sig åt att ta staden gjorde Khartiiakåren motsatt rörelse. Ryssarna tog förvisso en stor del av staden, men blev samtidigt avskurna då Khartiia intog taktiskt viktiga byar runtomkring. Följden blev att det ryska försvaret av den erövrade terrängen blev mycket svagt. Man kan säga att ukrainarna fokuserat på att forma slagfältet medan ryssarna ägnat sig åt att ta anfallsmålet. Nu började Khartiia återta Kupjansk, och snart rapporterade man att man återtagit flodövergångarna över Oskil.

Sedan årsskiftet 2025/2026 har striderna kring Oskil fortsatt. Den ryska armén är fast besluten om att erövra Kupjansk, och under år 2026 började man använda de naturgas-pipelines som korsar östra Ukraina för att infiltrera det ukrainska försvaret. Denna innovativa ryska taktik gav relativt snabba resultat, och trycket mot Kupjansk ökade återigen. Ryska soldater kunde på detta sätt komma in bakom de ukrainska försvarsställningarna och exempelvis etablera baser för drönarteam. Problemet blev relativt välkänt tidigt under 2026.

Gasledningarna är 120-150 centimeter i diameter och gjorda i tjock stål. De ligger ofta så långt nedgrävda i marken att de inte kan påverkas av granateld.

Operation Veles

Men under oktober 2026 började videor publiceras på Instagram, Telegram och Youtube. De visade ukrainska soldater i de stora rören. Det visade sig att Khartiia under veckor och månader ägnat sig åt att återta terräng inne i rören. Något som kan ha möjliggjort operationen är att ljugandet (sammanfattat i det ryska begreppet vranyo, ett ömsesidigt ljugande där alla parter medvetet ljuger för varandra för att undvika konflikt och obehag) är utbrett i den ryska armén har ryssarna haft svårt att möta anfallet – Khartiia har lagt locket på under striderna och berättar inte var de befinner sig. Ryska förband undviker att rapportera att de trycks tillbaka.

Följden blir att ukrainska förband ständigt ligger steget före i sina OODA-loopar. Om lokala ryska motgångar fördröjdes eller förskönades i rapporteringen kunde den ukrainska ledningen hinna fatta beslut utifrån en mer aktuell lägesbild. Fördelen låg då inte bara i tempo, utan i skillnaden mellan de båda sidornas uppfattning om terrängläget. Det ska dock sägas att liknande tendenser att inte rapportera misstag eller förluster fanns i ukrainska armén under förre överbefälhavaren Syrskyj – hans efterträdare Drapatyj har däremot premierat brutal ärlighet.

Att anfalla inne i ett rör är såklart ganska svårt. Därför har det utvecklats metoder för hur sådana anfall går till. Vid kontakt med fienden gäller det att vinna eldöverlägsenhet i röret. Därefter bygger man snabbt upp en tjock barrikad med sand- och jordsäckar. I barrikaden monteras tunga kulsprutor för att bibehålla eldöverlägsenhet – de kan skjuta sönder fiendens barrikader. Därefter skär man upp röret med stora vinkelslipar och påbörjar en lång omfattning, alltså en förflyttning runt fiendens ställning för att angripa den bakifrån  – antingen över jord (mycket riskabelt med tanke på drönarhotet) eller under jord (extremt tidskrävande eftersom man måste gräva sig fram). Därefter skär man ett nytt hål i röret bakom fiendens tätgrupp – på så sätt tvingar man ryssarna att dra sig bakåt eller bli belägrade inne i röret. En sådan belägring pågick under hösten i 3-4 veckor innan de utmärglade ryssarna gav upp.

Rören utgör ett underjordiskt nätverk, som en enkelspårig tunnelbana i miniatyr. Särskilt anpassade fordon trafikerar de bakre delarna av rören och transporterar förnödenheter, personal, ammunition, fångar och verktyg. Längs vägen ligger utgrävda rum för återhämtning, ledningscentraler och upplag. Dessa bildar ett stationssystem i det underjordiska nätverket. Hur koordinering av trafiken går till är oklart – antingen så måste det finnas trafikledare nere i röret, eller så måste ständiga trafikstockningar uppstå. Behovet av att städa och dränera erövrade partier av rören verkar också vara enormt för att möjliggöra logistiken och de ukrainska transportsträckorna ser mycket prydliga ut i de filmklipp som publiceras – men längst fram uppges röret vara fyllt av bråte, döda kroppar, lera och sandsäckar. Obemannade markfordon, UGV:er, används för transporter i tunnlarna tillsammans med elektriska scootrar och andra specialanpassade fordon.

Att bibehålla lägesbilden inne i rören är svårt. Kriget i Ukraina handlar till stor del om sensortäckning, och nere i tunnlarna utökas mängden sensorer ständigt. Kameror, fuktmätare, luftsensorer. Syremängden är begränsad, och längst fram behöver soldaterna ofta syrgasmasker för att överleva. Men luften kan också snabbt bli giftig, vanliga skyddsmasker kan då vara skillnad mellan liv och död.

På några månader har Khartiia erövrat 15 kilometer i rören. Det är, med det här krigets mått, en väldigt lång sträcka. Än viktigare är att man har stängt av den infiltrationsväg som ryska soldater har nyttjat. För ett år sen ströp man ryssarnas möjlighet att ta sig över floden Oskil. Nu har man tagit bort deras möjlighet att ta sig under floden Oskil. Sedan rören erövrades har infiltrationen av Kupyansk upphört helt.

Under operation Veles har runt 100 ryssar dräpts, medan 30 har tillfångatagits. Det är inga stora mängder, men operationen har varit terrängfokuserad snarare än fiendefokuserad. Efter Veles är Kupyansk återigen säkrat. Och därmed blir fästningsbältet i Donetsk säkrare.

Lärdomar

Ryssarnas förmåga att anpassa sina medel och metoder för att nå sina mål bör inte underskattas. I Sverige pratar vi ibland om att låsa upp manövern. Det kan finnas tillfällen då det är möjligt – men det gäller båda sidor. Ukrainarnas förmåga att ta taktiskt gynnsam terräng och hålla fast vid den bygger till stor del på att man ständigt hittar nya sätt att hindra ryska framsteg och låsa fronten trots numerärt underläge. Detta gör att de kan fortsätta bita sig fast i befäst bebyggelse och hindra fienden från att korsa vattendrag. När ukrainarna förlorar potentiell nyckelterräng så är de snabba att hitta sätt att återta terrängen. Försvaret blir på detta sätt otroligt segt.

Det ryska ljugandet bör ses som en strategisk tillgång i operationer mot ryska förband. I både Veles och Vivaldi har just ljugandet möjliggjort ukrainsk manöver. Ukrainarna har också kunnat manipulera rysk rapportering genom att anpassa sina skenmanövrar till hur rysk ledningsstruktur fungerar. På så sätt blir krigets dimma tät, ryska befälhavare förstår varken var ukrainarna är eller vad deras avsikt är.

Kriget i Ukraina är ett utnötningskrig. Men detta tillstånd uppstår inte automatiskt. Utnötningen uppstår som ett resultat av ukrainarnas förmåga att hela tiden störa och avvärja ryska försök skapa rörelse. Deras sätt att ta och försvara taktiskt viktig terräng – och att inte bränna resurser på anfall som inte är absolut nödvändiga – är något vi bör inspireras av.

Underjorden är en obskyr domän. Likväl är underjordiska strukturer vanliga – i Baltikum, Finland och Sverige finns det mängder av underjordisk infrastruktur. Att utforska, kartlägga och utnyttja underjorden i operationsområdet är således viktigt – vi vet att ryssarna kommer att göra det.

Khartiia, Azov och Tredje Kåren kan var för sig eller tillsammans utgöra alternativ till vårt eget tänkta sätt att skapa militär styrka – men då måste vi vara beredda att ifrågasätta våra egna antaganden. Veles visar inte att gasledningar kommer att bli en normal stridsmiljö. Operationens viktigaste lärdom ligger heller inte i vinkelslipar, sandsäckar eller specialbyggda transportfordon. Den ligger i förmågan att snabbt förena underrättelser, ingenjörsarbete, logistik, ledning och improviserad teknik kring ett konkret taktiskt problem.

För svensk del är därför Khartiia intressant som organisationsmodell. Förbandets är ett bra exempel på hur civil kompetens tas till vara, hur initiativ kan premieras och hur experimentell materiel snabbare kan föras in i krigsförband. Modellen kan inte kopieras rakt av. Men den utmanar antagandet att militär styrka alltid måste genereras genom samma strukturer som tidigare.

Förklaringen till framgångarna under Veles och runt Kupyansk i stort är djupare än stridstekniken. Ett visionärt förband vars identitet utgörs av flexibilitet och anpassningsförmåga. Den viktigaste lärdomen från Kupjansk är att anpassningsförmåga är inte en egenskap som kan läggas till ett färdigt förband. Den måste byggas in i organisationen från början.