av fanjunkare Daniel Löwenhamn
Drönarnas allt större betydelse på slagfältet har skapat nya möjligheter för kommunikation mellan markförband och luftburna sensorer. Samtidigt har beroendet av fungerande sambandsmedel ökat. Försvarsmakten bör därför återuppta och utveckla användningen av signalpaneler som ett komplement till befintliga sambandsmetoder. Metoden är enkel, kostnaderna begränsade och det finns redan ett etablerat system att utgå från.
När drönaren blir den enda förbindelsen
I juni 2024 befann sig en sårad ukrainsk soldat, Dmytro, från 47. mekaniserade brigaden i en skogsdunge efter att ha träffats av fem skott. Under en spaningsflygning upptäcktes han av en drönare. Soldaten visste inte om drönaren var ukrainsk eller rysk men försökte ändå göra sig förstådd. Genom att visa sitt avsnörande förband och peka på sin klocka försökte han förmedla att han var skadad och att tiden var knapp. Därefter visade han sitt militära identitetskort mot drönarens kamera. Operatören uppfattade budskapet och en sjuktransport kunde genomföras med ett stridsfordon.
Ett annat exempel inträffade redan i januari 2024. Då upptäckte ukrainska drönaroperatörer från 68. jaeger-brigaden (numera 68. luftburna brigaden) en skadad soldat nära förstörd materiel. Operatörerna visste inledningsvis inte om mannen var ukrainare, ryss eller ens om han var vid liv. Soldaten insåg att han kunde vara observerad av egna drönare och skrev sin anropssignal och siffrorna 300, en etablerad militär beteckning för sårad personal. Drönaroperatörerna uppfattade meddelandet. De återvände med varm dryck, en ficklampa och ett skriftligt meddelande där soldaten uppmanades att höja handen om han kunde följa efter drönaren. Räddningsinsatsen lyckades och soldaten kunde föras till säkerhet.
Visuell kommunikation
Händelserna har något gemensamt. I båda fallen kunde soldater på marken kommunicera med en drönaroperatör utan att nyttja radio eller något annat elektroniskt sambandsmedel. Kommunikationen skedde genom visuella signaler som uppfattades och tolkades av operatören genom drönarens kamera.
Det var improviserade lösningar. Den ena sårade soldaten använde sitt identitetskort och kroppsrörelser. De andre sårade soldaten nyttjade en handskriven skylt. Något gemensamt system användes inte.
Exemplen väcker en fråga: Varför överlåta en sådan kommunikationsmöjlighet till den enskilde soldatens improvisationsförmåga när det redan finns standardiserade metoder för visuell kommunikation mellan markförband och luftfarkoster?
Ett nytt behov av en gammal metod
Drönarnas ökande förekomst på slagfältet har förändrat förutsättningarna för såväl spaning och underrättelsetjänst som ledning och bekämpning. Där markförband tidigare endast undantagsvis hade tillgång till luftburen observation kan drönare numera användas kontinuerligt under stora delar av striden.
Utvecklingen har samtidigt skapat ett växande beroende av fungerande samband. Tidigare handlade behovet ofta om något så enkelt som att undvika vådabekämpning av eget flyg eller att kommunicera med en helikopter om evakuering av sårade. För att kunna omsätta drönarnas observationer i militär nytta behöver information kunna överföras mellan drönaroperatörer, chefer och stridande förband. Det är dock inte alltid möjligt för drönaren att uppträda så nära marken att mindre föremål, handtecken eller skriftliga meddelanden kan urskiljas. Här kan särskilt utformade signalpaneler ha ett värde.
Vanligtvis uppmärksammas behovet av att förmedla information från drönaren till markförbanden. Aspekten att kommunicera i motsatt riktning kan också ha sina förtjänster.
En soldat som observeras av en egen drönare kan ha information som operatören saknar. Soldaten kan också behöva uppmärksamma operatören på ett förhållande som inte framgår av kamerabilden, begära hjälp eller förmedla ett kort meddelande. Om soldaten samtidigt saknar etablerat eller fungerande radiosamband återstår ofta inga förberedda kommunikationsmöjligheter. Det borde inte behöva vara så.
Ju fler drönare som nyttjas i markstriden, desto fler tillfällen uppstår då markförband kan kommunicera visuellt med en drönaroperatör. Utvecklingen går samtidigt mot en alltmer komplex elektromagnetisk slagfältsmiljö. Här kan tekniskt asymmetrisk kommunikation, där enkla signalmedel på marken samverkar med avancerade luftburna sensorer, utgöra ett värdefullt komplement till ordinarie sambandssystem.
Natos system för signalpaneler
Visuell kommunikation mellan markförband och luftfarkoster är ingen ny företeelse. Inom Nato finns sedan länge metoden Panel Signalling. Metoden togs fram för kommunikation mot flygplan och helikoptrar.
Nato beskriver själv metoden som ett sätt för markförband att överföra enkla meddelanden till luftfarkoster genom utläggning av signalpaneler på marken. Som exempel nämns möjligheten att begära sjukvårdsmateriel.
En utförlig beskrivning återfinns även i publikationen ACP 130(A), Communications Instructions – Signalling Procedures in the Visual Medium, från 2005. Där redovisas två huvudsakliga tillämpningar: positionsmarkering och meddelandeöverföring. Positionsmarkeringspaneler används för att från luften identifiera egna förbands lägen. Meddelandepaneler används i olika kombinationer för att förmedla bokstäver, siffror och särskilda signaler. Genom fastställda koder kan korta meddelanden överföras utan radiosändning från markförbandet.
Metoden återfinns även i den amerikanska arméns handbok TC 3-21.60, Visual Signals, från 2017. Det finns därmed ett etablerat allierat system att utgå från och det finns goda skäl att undersöka hur denna äldre metod kan tillämpas med dagens obemannade luftfarkoster. Genom utvecklingen av AI kan snart sådana signaler också tolkas automatiskt genom automatiserad bildigenkänning.
Med Sveriges Nato-medlemskap finns ytterligare skäl att utgå från det befintliga allierade signalsystemet. Genom att nyttja gemensamma signaler och metoder skapas förutsättningar för interoperabilitet mellan svenska och allierade förband när det kommer till visuell signalering. Det finns därför ett värde i att inte utveckla en egen svensk lösning utan istället undersöka hur befintliga allierade metoder kan tillämpas och utvecklas för dagens förhållanden.
”Det krävs inte elektricitet, programvaror eller någon sändande utrustning.”
Ett komplement till befintliga sambandsmetoder
Signalpanelers främsta fördel är enkelheten. Det krävs inte elektricitet, programvaror eller någon sändande utrustning. Det kan användas av personal utan särskild teknisk utrustning, förutsatt att avsändare och mottagare känner till signalens innebörd.
Metoden skulle exempelvis kunna nyttjas för att uppmärksamma en drönaroperatör på att ett markförband behöver hjälp, saknar fungerande radiosamband eller önskar förmedla ett kort meddelande. Även identifiering av egna förband och bekräftelse på att viss information uppfattats är tänkbara användningsområden.
Det innebär inte att signalpaneler är utan begränsningar. Terräng, väder, ljusförhållanden och kamerornas prestanda påverkar möjligheterna att uppfatta signalerna. De kan givetvis också upptäckas av motståndaren. Metoden behöver därför situationsanpassas mot aktuell hotbild. Samtidigt har även andra metoder sina begränsningar vilket gör att begränsningarna inte förstås som argument för att avstå användandet. Syftet är att skapa redundans genom ytterligare en kommunikationsmöjlighet när andra metoder inte är tillgängliga.
Inför signalpaneler i utbildning och övning
Idag ingår signalpaneler i överlevnadsutbildning och finns på vissa flygande förband. Ett gemensamt upplägg för Försvarsmakten saknas emellertid.
Försvarsmakten bör pröva och införa signalpaneler som en kompletterande sambandsmetod för markförband som samverkar med obemannade luftfarkoster. Metoden löser inte stridens alla sambandsproblem men det kan skapa förutsättningar till att vi kan behovet av improvisation i trängda situationer.
”Ett mindre antal entydiga signaler för vanligt förekommande behov kan vara tillräckligt”
Arbetet bör inledas genom att befintliga allierade bestämmelser och signalmetoder granskas. Utifrån dessa bör en begränsad och gemensam signaleringsmetod utformas och prövas med de drönarsystem som nyttjas inom Försvarsmakten.
Det behöver inte inledningsvis handla om att kunna överföra omfattande meddelanden. Ett mindre antal entydiga signaler för vanligt förekommande behov kan vara tillräckligt för att metoden ska tillföra ett värde.
Därefter bör kommunikation med signalpaneler införas i utbildningen för berörda markförband och drönaroperatörer. Båda behöver förstå metoden. Det räcker inte att soldaten känner till signalernas innebörd om operatören inte förstår vad som visas i kamerabilden.
Vi kan starta nu
Framför allt behöver metoden övas. Inledningsvis kan detta ske under enklare övningsförhållanden, där läsbarhet, tillförlitlighet och tidsåtgång undersöks. Därefter bör kommunikation med signalpaneler ingå som ett möjligt kommunikationssätt under förbandsövningar, även när ordinarie samband är begränsat eller tillfälligt otillgängligt.
Det vore särskilt värdefullt att låta soldater och drönaroperatörer pröva metoden under realistiska övningsförhållanden och där pröva faktisk användbarhet liksom identifiera brister och möjliga förbättringar.
Erfarenheterna kan sedan ligga till grund för att fastställa vilka signaler som behövs, vilka förband som bör kunna nyttja dem och hur metoden ska beskrivas i utbildnings- och metodanvisningar. Signalsystemet kan sedan införas på bredd, förslagsvis i SoldF där redan morsesignaler och signalflaggor finns beskrivna liksom en enkel lathund att ha med sig i benfickan.
Behovet finns. Det finns därför anledning att skapa förutsättningar för att denna kommunikationsmöjlighet ska kunna nyttjas.
Källor
Militarnyi, ”Ukrainian Troops Evacuate Comrade Spotted by Drone Reconnaissance”, 9 juni 2024.
Militarnyi, “Drone operators rescued a wounded Ukrainian soldier on the front line”, 20 januari 2024.
NATO, ”NATO phonetic alphabet, codes and signals”, 21 december 2017.
Combined Communications-Electronics Board, ACP 130(A), Communications Instructions – Signalling Procedures in the Visual Medium, juli 2005.
Headquarters, Department of the Army, TC 3-21.60, Visual Signals, 17 mars 2017.
