Replik: Passform är en fråga om funktion

Av Staffan Razavi, reservofficer

Den som har gått en längre sträcka i vinterterräng med kängor som passar dåligt vet att passform är mer än en komfortfråga. När skavet börjar styra hur soldaten rör sig påverkas också förmågan att lösa uppgiften. Det är ett perspektiv där man kan föra diskussion om kroppsmätning i Försvarsmakten. Det avgörande är vilka brister i dagens materiel vi kan komma åt med ett bättre måttunderlag.

För omkring två år sedan inleddes, på uppdrag av FMV och Försvarsmakten, en utredning om hur en antropometrisk databas skulle kunna byggas upp och användas. En etablerad leverantör ledde arbetet med stöd av ett antal forskare. Erfarenheter hämtades in från såväl myndigheterna som industrin. Jag deltog tillsammans med ett par kollegor. Vårt bidrag handlade om hur vi använder 3D-skanning i utvecklingsarbetet och hur människans mått och rörelseutrymme påverkar utformningen av utrustning, system och plattformar (vi jobbar inte med uniformssystem eller textilier).

Att ta kroppsmått är inget nytt. Skräddaren använder måttband för att anpassa ett plagg till en individ. Med 3D-skanning går det även att beskriva kroppsformen och att använda mätningar från flera personer för att förbättra en hel storleksserie. Det förutsätter inte att varje uniform ska skräddarsys. Tvärtom: om Försvarsmakten ska anskaffa standardstorlekar i stora volymer finns det goda skäl att veta hur väl de faktiskt passar den personal som ska bära dem. Att en storlek fungerar för flertalet säger ganska lite om konsekvenserna för dem som hamnar utanför.

Hjälm 90 illustrerar vad detta kan innebära i praktiken. Jag har själv sett soldater bära hjälmen så högt att passformen blivit en kompromiss för att de skulle kunna se ordentligt i liggande skjutställning. Med bildförstärkare blev begränsningen i vissa fall än mer påtaglig. Inom stridsflyget finns ett annat exempel på hur nära passform och funktion hänger samman: vid utprovning av hjälmen till F-35 mäts och skannas pilotens huvud för individuell anpassning. Det innebär inte att varje soldathjälm behöver individanpassas, men även en serietillverkad hjälm bör provas på olika huvudformer, tillsammans med övrig utrustning och i de arbetsställningar där den ska användas.

Foto: Älvsborgs amfibieregemente

Nyttan sträcker sig också bortom uniform och personlig utrustning. När en operatörsplats utformas i ett fordon, en ledningscontainer, ett fartyg eller ett luftfartyg – då är antronometri och den mänskliga interaktionsfaktorn en viktig aspekt. Kan både den kortaste och den längsta användaren se instrumenten, nå reglagen och ta sig ur platsen med sin utrustning på?

Tidsåtgången är en berättigad invändning. Min erfarenhet är att en mätning kan ta omkring 10–20 minuter per person, beroende på utrustning och personalens vana. Med annan utrustning kan det gå snabbare. Men tiden för en enskild mätning säger inte vad det kostar att bygga upp, kvalitetssäkra och förvalta en användbar databas. Såvitt jag känner till har Försvarsmakten ännu inte börjat använda den databas som utredningen avsåg.

Jag tar därför inte ställning till om just det aktuella genomförandet motiverar arbetstiden. Min ståndpunkt är att Försvarsmakten kan och bör ställa högre krav på materielens passform. För att motivera insatsen behöver man kunna peka ut vad beslutmätningarna ska förbättra och hur resultatet ska prövas. Måttet på framgång är i slutänden om soldaten får kängor som fungerar i vinterterräng, en hjälm som sitter rätt och en arbetsplats ut i fält som går att använda med full utrustning.

Lämna ett svar