En levande skytterörelse

Förord: Soldater i Hemvärnet förväntas bibehålla en tillräckligt god kompetens på fyra till åtta dagars tjänstgöring om året. Många av dem lägger självklart ner mycket mer tid än så – men hur ska förmågan att verka med det personliga eldhandvapnet kunna bibehållas och utvecklas med så få dagar i tjänst? Och utan tillgång till infrastruktur såsom skjutbanor? I artikeln nedan ger en gruppchef i Hemvärnet sin syn på problem om lösningar.

Försvarsmakten behöver se över tolkningen av gällande säkerhetsbestämmelser och hur det skulle gynna försvaret av Sverige i en orolig tid.

Fram till början av 00-talet var försvaret en drivande aktör i att skytterörelsen skulle frodas och bidra positivt till folkförankring och försvarsförmåga. Samarbetet mellan militära förband och civila aktörer fungerade generellt bättre. Förr hade den militära personalen i stor utsträckning möjligheten att hemförvara tjänstevapen och använde dessa privat i träningssyfte. Det var också normalt att man hyrde in sig på civila skjutbanor i områden där det var brist på de egna eller lät lokala föreningar nyttja försvarets i perioder med lägre förbandsverksamhet.

Visst finns det ställen där det även idag fungerar riktigt bra. Samtidigt har vi idag ett helt län där förbanden inte har en egen skjutbana.

Men varför är det då viktigt med en nygammal tolkning av regelverket? För de som vill skjuta på sin fritid finns det väl civila skytteföreningar? Behovet finns såväl hos heltidsanställda som reservister. Många stående förband har fullt upp med annat än att fara till skjutbanan medan många hemvärnssoldater inte har tid att engagera sig fullt ut både militärt och i en civil skytteförening. Jag vet att bara på min enhet finns det många som inte har tid, pengar och ork att engagera sig i en civil skytteförening. En säker prognos är också att det militära tidsuttaget inte heller kommer minska på ett bra tag framöver och därför ännu viktigare att vi förenklar för oss själva.

När man ska tolka ett regelverk kan man se det som något begränsande eller se möjligheterna till vår fördel. Vad tillåter då gällande regelverk? Enligt H SÄK VapAm kan man efter en bostadsbesiktning hemförvara vapen och ammunition enligt vissa bestämmelser. Det går också att utöva skytte civilt på sin fritid antingen själv eller via en civil skytteförening. Egentligen inga konstigheter och i stora drag i likhet med civila lagar och regler, vilket nog också är grundtanken. Men det är här Försvarsmakten själva valt att ta en annan väg och mycket starkt begränsa dessa möjligheter. Är detta en kvarleva från den strategiska timeouten? I så fall är det hög tid återgå till en mer tillåtande kultur. Visst finns det en del saker som är svåra att påverka, t.ex. miljötillstånd eller hur stor budget vi får. Men om vi kommer till en nivå där antalet skjutdagar eller ekonomin är de enda stora begränsningarna har vi åtminstone gjort vår del av jobbet.

Det går att ta den lätta vägen och se det som en icke-fråga. Behöver verkligen soldaterna använda tjänstevapen på fritiden? Det räcker väl att att klara kompetensprovet vart annat år? Men kriget vinns inte med ett excelark utan när våra soldater med vapen i hand vinner de stridssituationer de kan komma att ställas inför. Med det allt mer förvärrade säkerhetsläget i vår omvärld är det enligt mig dags för en förändring.

Isak Torikka
hemvärnsgruppchef i Norrbottensbataljonen