Förord: För några dagar sedan diskuterades Marinens frånvaro i försvarspolitiken och -debatten på Twitter. Trots Sveriges vidsträckta kuster och skärgårdar verkar Armén och Flygvapnet ständigt stjäla uppmärksamheten. Och medan dessa två vapengrenar dominerat de senaste årens officersutbildningar, där personal ur flottan upplevt utbildningen som arméfokuserad, är kunskapen om Marinen ofta låg hos markförbanden. Jonas Hård af Segerstad har här omarbetat en text som han tidigare publicerat i Tidskrift i Sjöväsendet.

För en sjöofficer är det ganska självklart att det är bra med en stark svensk marin. Men det är också hälsosamt att emellanåt se över sin egen sak på ett objektivt sätt och inte minst sitt sätt att tala för sin sak. Kan vi på ett hyggligt enkelt och tydligt sätt sätta in marinens roll i det större sammanhanget? Det måste vi kunna för oss själva, för övriga i marinen och för alla dem som kanske till och med vill förstå vad en marin är till för. Poängen är alltid kunna kritiskt bevisa för sig själv att det man tror på fortfarande är sant och att även det som är komplext går att förklara så att många fler än bara några få experter förstår. Det är däremot inte särskilt komplicerat, vilket jag tänkte skriva några ord om här.

Vad är det då som gör att Sverige behöver en marin? Det enkla svaret är: Östersjön. Så länge vår dimensionerande fiende befinner sig på andra sidan havet är marina stridskrafter en nödvändighet. De är inte nödvändiga istället för andra stridskrafter, vilket man kan höra i debatten utan är en del av en operativ helhet. Även om den bästa och mest klarsynta marina doktrin vi någonsin har haft (Taktikreglemente för flottan från 1987) pekar på att Östersjön är ett trångt hav med korta förvarningstider, så är det likväl ett vattendrag som måste gås över om fienden ska ta sig till Sverige. Det ”kan bli svårt att hoppa över den bäcken”, för att använda de ord som Gustav II Adolf lär ha yttrat när Ladoga var vår östgräns. För länder med landgräns mot en fiende är förvarningen å andra sidan oerhört mycket mindre och för dessa länder är en stark marin säkert viktig, men inte av samma skäl som för oss. Tyskland, Finland och Polen är exempel på Östersjöländer med helt andra strategiska förutsättningar. Jämförelser med hur deras marina stridskrafter är utformade bör därför göras med försiktighet.

De egna stridskrafterna dimensioneras som bekant av ytterligare ett förhållande än geografin: fienden. Den som vill angripa Sverige militärt kommer att behöva röra sig över havet. Även om själva förflyttningen inte tar mer än ett knappt dygn tillkommer stora tids- och resurskrävande behov av koncentrering, transporttonnage, i- och urlastning. Förvisso kan marktrupp till del ta sig in i Sverige på andra sätt; förband och lättare delar kan luftlandsättas och där kan även en del lättare materiel som pansarskyttefordon ingå, men inga eller försumbart lite stridsvagnar, artilleri eller underhåll. Dessa tyngre delar behöver förflyttas över Östersjön på fartyg och lastas ur i svenska hamnar som därmed behöver erövras intakta. Om fienden misslyckas med att transportera detta till i tillräcklig mängd till Sverige, och förvägras tillgång till urlastningshamnar, kommer de svenska markstridskrafterna få förutsättningar att vara överlägsna både i fråga om eldkraft och rörlighet, oavsett hur många tusen stridsvagnar fienden har på andra sidan havet.

Det är här en stark marin har krigsavgörande påverkan. Bara om fienden är säker på att kunna ta sig över Östersjön med tillräckligt mycket tung materiel och sedan säker på att fortsätta kunna transportera materiel och underhåll över havet till svenska hamnar, kommer fienden fatta beslut om att starta ett sådant väpnat angrepp. Fienden är inte principiellt rädd för förluster, men kommer att vara rädd för att förlora.

En stark marin är en marin som har förmåga att sänka så många av de fartyg som fienden kommer att använda att det som eventuellt kommer fram inte räcker till för att bli starkare än det motstånd som möter på svensk mark. Behovet av en stark svensk marin utgår således från förmågan att dra nytta av Östersjön som den naturliga vallgrav den är. Vi får inte glömma bort denna egentligen ganska rudimentära självklarhet. Vi får heller inte tro att försvaret mot ett väpnat angrepp är något sekventiellt; att marinen (och flygvapnet) ska strida ”någon vecka i början”; att fördröja fienden tills armén har mobiliserat. Det kommer vara förmågan att under betydligt längre tid fortsätta sänka transporttonnage och bryta fiendens styrketillväxt som avgör. Kopplat till en del irrvägar under time-outen kan det behöva påminnas om att detta är fråga om högintensiv krigföring, inget annat. Det är våra sänkande vapen som kan vinna detta: robotar, torpeder och minor. Marinens utformning utgår från hur den kan bära fram dessa vapen mot fienden och det kommer till stor del vara en fråga om att ha tillräckligt många fartyg och tillräckligt många sjömålsverkande amfibiesystem. Är marinen för svag, spelar det ingen roll om armén eller flygvapnet är aldrig så starka.

Parallellt med denna dimensionerande uppgift behöver en stark marin på samma sätt som den hindrar fienden att komma iland kunna hjälpa allierade att komma iland i Sverige. Havet kan både dela och förena, och det är marinens roll att välja vilken roll det ska ha. Har man en svag marin kommer någon annan att bestämma det. Marinen behöver därför vara tillräckligt stark för att samtidigt som den bekämpar överskeppning på ena sidan, kan den skydda vänligt sinnade fartyg på den andra. 

Jonas Hård af Segerstad
Sjöofficer