I infanteriet talar man ofta om tredimensionell strid. Fienden ska tvingas hantera hot underifrån (minor), horisontellt (kulsprutor, sidverkande minor och pansarvärnsvapen) samt ovanifrån (indirekt eld). När fienden försöker avvärja eller undgå ett hot, så ska han exponeras för ett annat.

Låt oss till exempel utgå ifrån en mekaniserat kompani som anfaller längs en väg. Tätplutonen ligger ett eller flera terrängavsnitt före huvudstyrkan. Plötsligt observerar tätfordonet en uppenbar minering bakom en vägkrök. Fordonet gör halt och börjar backa för att undvika hotet. Tempot på kolonnen är nu mycket långsamt, vilket ger möjlighet att bekämpa fordonen med Robot 57 eller Fordonsmina 14. Samtidigt börjar indirekt eld hagla över kolonnens kö, vilket leder till panik och förluster. I och med den nedhållande elden kan skyttegrupperna inte göra avsittning och skydda stridsfordonen. Gruppen som genomfört eldöverfallet drar sig ur området medan den indirekta elden helt eller delvis nedhåller fienden.

Ovanstående är såklart ett mycket idealiserat scenario, där gruppen haft gott om tid till förberedelser i gynnsam terräng. Gruppchefen har byggt en mångsidig stridsplan med flertalet omfall. Men framförallt har gruppchefen kombinerat alla sina tillgängliga vapensystem för att orsaka fienden förluster i tid, personal och materiel.

Kombinerade vapen är ju närmast en klyscha i armén, men ändå har vi inte fullt ut greppat konceptet. Efter tre år som granatkastarplutonchef (och 18 månader som pjäsgruppchef) kan jag konstatera att många skytteplutoner och kompanier helt har missat möjligheten att målbekämpa och nedhålla fienden med indirekt eld. Den indirekta elden ingår inte i stridsplanen, inte ens som ett omfall. Och detta trots att den indirekta elden är träffsäker, snabbverkande och användarvänlig. Nedhållande eld begränsas istället till kulsprutor, även när kompaniet äger eldtillstånd med en granatkastarpluton. Fienden tillåts undkomma eller genomföra motanfall. De egna förlusterna blir höga.

Varför blir det så här? Jag tror att följande faktorer spelar in.

1. Soldaterna och officerarna har sällan eller aldrig övat med understöd av indirekt eld. När de övar med simulerad indirekt eld, är simulationen inte realistisk.

2. Eftersom man aldrig övat med realistisk indirekt eld, underskattas den fysiska och mentala effekten. Dessutom blir inte den indirekta elden en naturlig del av stridsplanen. Detta kan bero på att plutons- och kompaniövningarna inte genomförs i bataljons ram. Och det innebär, såklart: Ingen indirekt eld.

3. Eftersom hela konceptet med indirekt eld känns invecklat och främmande så överlämnar man hela den vertikala stridsdimensionen till fackmännen, eldledarna. Och eftersom eldledarna inte är ute i varje stridsställning, så ser de heller inte vilka möjligheter och behov som finns där.

Jag tror att vi måste göra den indirekta elden till en naturlig del av grundutbildningen för markstridsförband. Låt mig ge några exempel:

⁃ Köp in enkla och trovärdiga markeringseffekter för att markera egen och fientlig indirekt eld. Särskild vikt bör läggas vid att smällarna ska bli ljudliga och kunna utlösas i snabb takt. Det är otroligt svårt att simulera indirekt eld på ett rimligt sätt idag.
⁃ Producera en snygg och pedagogisk instruktionsfilm som får rulla på korridorernas TV-skärmar under utbildningens gruppskede.
⁃ Redan i samband med den grundläggande stridsutbildningen genomförs förevisning med grupps eldöverfall med understöd av indirekt eld.
⁃ Under all strid från stridsställning och eldöverfall görs måluttag för indirekt eld ned på gruppnivå, samt rapporteras uppåt. Den indirekta elden regleras sedan på enklaste sätt över plutonsradion.
⁃ Låt gruppchefer delta i eldledarutbildningens skjutveckor, så att eldledarna inte själva observerar granaterna. Skyttegruppen observerar – eldledaren leder.
– Dela ut kompassser till samtliga soldater vid markstridsförband.

Det förband som implementerar den indirekta elden ned på plutons- och gruppnivå kommer att bli farligare för fienden att möta, eftersom flödet från observation till detonation blir mycket kortare. När grupperna och plutonerna själva använder den indirekta elden för att uppnå verkan, skydd och rörlighet kommer vi ha nått riktigt långt. Men just nu har vi en lång väg att vandra.

Kapten Andreas Braw
tidigare granatkastarplutonchef