Förord: Efter omfattande rapportering om missförhållanden på Ledningsregementet finns en del att säga om hur myndigheter hanterar kriser – externt och internt. I svallvågorna granskade Aftonbladet vilka påföljder som utdöms i Försvarsmaktens Personalansvarsnämnd. Signaturen Nils Isaksson tycker att kommunikationen kring trakasserier haltar sig fram. Och att de åtgärder som vidtas i FPAN och på förbanden tyder på bristande handlingskraft.

Försvarsmaktens kommunikationsdirektör Mats Ström har återigen valt att kommentera medias rapportering om Försvarsmakten på myndighetens egen blogg. Denna gång med anledning av att Aftonbladet publicerat en artikel om att officerare som ofredar och sexuellt trakasserar sina medarbetare får i sammanhanget milda påföljder i FPAN.

I själva artikeln framgår att Aftonbladet sökt Försvarsmakten för en muntlig intervju, men att myndigheten istället valt att kommentera via e-post. Det är uppseendeväckande att Försvarsmakten i frågor som rör personal som far och farit illa endast ger ett standardsvar per e-post som egentligen inte säger mer än självklarheter och tydligt undviker att diskutera de faktiska problemen. Skriftliga svar möjliggör inte heller för några följdfrågor. Denna enkelriktade kommunikation har kritiserats av bland annat Officerstidningen och är en bidragande orsak till att denna text publiceras här.

En vecka efter Aftonbladets publicering kommer kommunikationsdirektören med en förlängd kommentar på artikeln. Mats Ström beskriver vid två tillfällen i sin text något som kan förstås som kärnan i problemet. Det är dels ”destruktiva element” som får verka fritt och ”få personer” som trots ”gedigen” utbildning inte agerar i enlighet med värdegrunden. När de destruktiva elementen nämns snuddar Ström vid tystnadskultur och det kommer jag att återkomma till senare i denna text.

Ström talar vidare om ”en samhällsmiljö där värdegrunden mellan ungdomarna inte är utvecklad”. Detta är om något att visa prov på bristande förtroende för vuxna människor och bristande förståelse för samhället utanför Försvarsmakten. De absolut flesta 19-åringar har klart för sig vad som går an och inte i relationen till andra människor. Allt annat är absurt att tro. Om det uppstår ovälkomna beteenden när vi samlar dem på våra förband för grundutbildning så bör blicken riktas inåt och inte utåt.

Aftonbladets granskning tar upp sju fall av kränkningar och sexuellta trakasserier som prövats i FPAN. I tre av dessa framgår det att problemen har varit kända på arbetsplatserna och bland chefer under lång tid innan de lett till ärenden i FPAN. Det är nog inget vågat antagande att det i själva verket är långt vanligare att individer omkring de som utsätter och utsätts ofta vet om eller i vart fall anar att saker inte står rätt till. Här tror jag att de flesta kan ådra sig tillfällen då man hört historier eller rykten om medarbetare som ”har svårt att bete sig”, ”inte vet var gränsen går” eller ”egentligen är en bra kille men…”

Att det finns ett betydligt mörkertal i dessa frågor som aldrig kommer till prövning känns inte heller osannolikt och här ska jag tillåta mig en personlig reflektion utifrån mina 15 år i eller nära Försvarsmakten. Redan som kadett hörde jag om officerare, lärare och andra kadetter som kränkte och kränktes, i nästan samtliga fall utan några som helst påföljder mer än att snacket gick. Som ung officer har jag lyssnat till en äldre kollegas kraftiga frustration och ilska över att förbandsledningen aktivt valt att tysta ned en anmälan rörande en annan officer som sexuellt ofredat en värnpliktig. Hur agerade jag i dessa situationer? Jag gled med strömmen eftersom det var det minst obehagliga och eftersom det var vad den tysta kulturen signalerade som acceptabelt. Gör det att jag saknar skuld? Absolut inte, och det är ytterligare en anledning att jag skriver den här texten.

Under ett antal år arbetade jag på ett företag och även där fanns det medarbetare som gick över gränser och agerade på ett oacceptabelt sätt. Men en stor skillnad var att där togs detta i nästan samtliga fall upp direkt med den som felat och konsekvenserna av fortsatt agerande gjorde mycket klara för den enskilde. En högre chef som vid en konferens blev för berusad och uttryckte sig nedsättande mot ett antal kollegor fick genast order att avvika från platsen och nästa dag gjordes det från ledningens håll klart att personen förbrukat sin första och enda chans. Ett upprepande skulle leda till omedelbart avsked. Den chefen tog, med stöd av arbetsgivaren, tag i sitt alkoholbruk och har såvitt jag vet aldrig upprepat samma beteende. Ett gott exempel på hur chefer och ledning genom ett snabbt och resolut agerande fick stopp på ett oacceptabelt agerande innan det eskalerade till skada för både enskilda och verksamhet. Och för den delen utan att det krävdes något ”systematiskt arbete” eller ”utbildning”.

Jag har sedan min återkomst till Försvarsmakten vid mer än ett tillfälle fått berättat för mig från kvinnliga kollegor om hur de bemöts av manliga kollegor i tjänsten. De får ta emot kommentarer om sin klädsel och sitt utseende. Äldre manliga kollegor erbjuder sig ”att hjälpa dem”, oklart med vad men att gentjänster förväntas kan ofta anas. De får ovälkomna skamliga förslag från gifta kollegor och listan skulle kunna göras längre.

Jag tror ärligt talat att alla som tagit sig tid att lyssna på sina kollegor och sin omgivning har hört liknande berättelser inifrån Försvarsmakten som de jag tar upp. Och här kommer min slutsats kring var problemet ligger: Svagt och reaktivt ledarskap.

Att som Ström prata om värdegrund, processer, utbildning och systematiskt arbete är bara dimridåer för att dölja brister och oförmåga att komma till rätta med problem. Ett systematiskt arbete kan genomföras och mätas på ett sätt som visar på önskade resultat utan att någon som helst reell effekt uppnås.

Vill du som chef veta hur det är ställt med din personal, prata med dem, lyssna på vad de säger utan att själv kommentera, förklara och försvara. Är du högre chef ska du göra samma sak men du kan inte bara lyssna på dina närmaste chefer och medarbetare, du måste ut till truppen, det yngre befälet, de civilanställda och alla de du har under dig för att förstå hur ditt förband, din stab eller din avdelning mår. Och när du har lyssnat så ska du vända dig inåt, inte utåt. 

Lösningen på problem med oacceptabelt beteende utgår från dig och de val du gör i ditt ledarskap. Det är vad du gör som formar din verksamhet och sätter ramarna för vad som är accepterat och tillåts ske. Tittar du bort, kommer dina underställda att titta bort. Agerar du, agerar ditt förband.

Och om du till äventyrs är officer och satt att i tjänsten ”komplettera det som skrivs och sägs om Försvarsmakten” och det du skriver ”är Försvarsmaktens uppfattning”. Då tror jag att det är en god idé att emellanåt från skrivbordet på Lidingövägen 24 blicka tillbaka i den egna karriären och reflektera över saker som sagts och skett, hur de hanterades och hur de skulle uppfattas idag. Och om det verkligen varit teoretisk värdegrund, systematiskt arbete och utbildning som lett till där du är idag.

”Nils Isaksson”

civilanställd i myndigheten, tidigare officer