Är ”tillräckligt bra” verkligen tillräckligt bra?

Inledning

Som plutonchef för en GU-pluton så får jag ofta höra att soldaterna inte behöver bli särskilt duktiga, de behöver bara bli tillräckligt bra. En avvägning som inte alltid är lätt. Jag förstår budskapet i det jag hör, utbildningstiden är begränsad. Vi gör det bästa utifrån de förutsättningar vi har, ofta är tiden det som begränsar oss mest. Samtidigt kan jag tycka att det är helt fel. Vi borde aldrig nöja oss med tillräckligt bra. Finns det ens något som heter tillräckligt bra när det kommer till militära förband? Vi vill ha så bra förband som möjligt, och då kan vi inte nöja oss med tillräckligt bra i allt från inryck hela vägen till slutövning. Om nivån hela tiden är ”tillräckligt bra” kan det sluta med att vi helt enkelt är för dåliga.

Hur hamnar vi i ”tillräckligt bra?

När allt fler förband nu lämnar GSS/K för att gå över till fullskalig värnpliktsutbildning så kommer fler och fler att ställas inför det dilemma jag beskrivit ovan. Här tror jag Försvarsmakten står inför ett paradigmskifte vad avser omfattning på utbildningar. En mängd utbildningar har växt nästintill okontrollerat i omfattning för att det med GSS/K inte har funnits samma tidspress till att ha korta koncisa utbildningar. Framför allt fordonsutbildningar, där Bandvagn 410 väl är ett av de mest avskräckande exempel jag kan komma på. Det här behöver inte betyda att det som förmedlas på utbildningen är onödigt. Men vi måste kunna skilja på om något är nödvändigt eller om det bara är “bra att kunna”. Andra exempel på utbildningar som på pappret är ganska omfattande rent tidsmässigt: skyddsvaktsutbildningen (inklusive närkamp) och fullständig utbildning på bildförstärkare. Listan kan göras lång.

Skulle vi undersöka hur många av de regementen som nu genomför värnpliktsutbildning som faktiskt följer dessa tidsplaner så tror jag att vi skulle upptäcka att många genar i kurvorna. Vid blotta tanken på detta så får säkert vissa hjärtsnörp, men jag vill hävda att verkligheten ser ut så. Med ett plutonslag på 3-4 officerare och specialistofficerare och en fjolårssoldat eller GSS/K som hjälpinstruktör så är det inte rimligt att lösa ut konstanta utbildningsveckor på 60 timmar med kvalitet i utbildningen. Det är inte rimligt därför att vi också skall hantera kommenderingar, ledighetsuttag och hålla ihop arbetsmåttet då snudd på alla veckor under GU har samma höga tidsuttag. Och då har vi inte ens berört privatlivets påverkan på arbetet i form av VAB, inskolningar på förskola, föräldraledighet, semester och så vidare. Vänligen notera att jag här har utelämnat all form av handläggning som brukar ske av plutonchefen, varesig det är en excellista som ska fyllas i eller ett personalärende som behöver hanteras. Någonstans börjar det skäras i dessa tidsplaner, och då med motivet att det räcker med att soldaterna blir tillräckligt bra. Vi gör det alltså inte för att vi vill – utan för att vi tvingas till det.

Blir det bättre med förkortade utbildningar?

Det korta och enkla svaret på den frågan är att nej, det blir inte bättre med förkortade utbildningar. Det är en oerhörd förenkling att tro att utbildningar bara har växt “för att det är bra att kunna detta och detta”. Min bestämda uppfattning är att de som lägger utbildningsplanerna för respektive utbildningar definitivt lägger upp de för att skapa så bra soldater som möjligt efter genomförd utbildning.

Med GSS/K har vi haft råd att investera tid i riktigt duktiga soldater. Denna tidsrymd är nu med värnpliktiga begränsad till 9/11/15 månader som total utbildningstid. Och skall snart förändras mot 10/12/15 månaders utbildningstid, där huvuddelen av soldaterna i armén kommer vara 10-månaders soldater. Således kommer tiden vi har med soldaterna inte att öka, snarare minska om vi ser till helheten. Och när vi minskar tiden så tvingar vi organisationen att börja skära bort saker, även bra saker, för att hinna med.

Det dimensionerande hotet

För att kunna påstå att soldaterna blir tillräckligt bra så behöver vi fundera kring vad det dimensionerande hotet är. Ryssland går allt mer mot anställda förband med hög beredskap. Dessa förband anställs på kontrakt av varierande längd, dock är kontrakten efter genomförd värnplikt och ett par år som regel. Således har de god tid på sig att utveckla såväl personlig färdighet som förbandsträning.

Som svenskar slår vi oss ofta på bröstet och säger att våra förband håller hög kvalitet, ofta i kontrast till ryska förband. Och det må finnas viss sanning i det påståendet, men jag tror också att den bilden många gånger är från insatsförsvaret. Utlandsstyrkan misstogs ibland som en representativ del av Försvarsmakten, trots att det egentligen var gräddan av värnpliktskullarna tillsammans med yrkesofficerare som genomförde internationella insatser. Alternativt när vi tänker på våra välövade GSS/K-förband som har jobbat ihop i ett par år. Det kommer att vara stor skillnad på ett välövat K-förband och ett hemförlovat värnpliktsförband.

Utöver detta har Ryssland nu en betydande mängd förband som har mycket god materiel såväl som mycket god träning. Jag tror därför att vi ibland bedrar oss själva genom att tro att vi är skickligare än vad vi är och kommer att vara i framtiden.

Försvarsmakten återgår till ett invasionsförsvar, och även de mindre charmiga delarna av det. Vi går mot att värnpliktiga i allt större utsträckning skall vara chefer i våra förband, även på plutonsnivån. Jag har varit delaktig i utbildning av våra nya värnpliktiga på plutonsnivån, även kallat KB-elever. 15-månaders värnpliktiga är ofta synnerligen dugliga individer, men det hjälper inte alltid när deras utbildning kortats av de praktiska skäl jag angivit ovan. De hade kunnat bli så mycket bättre, om det bara funnits mer tid och/eller befäl för att djuploda i allt de ska kunna, och samöva mer med 9- och 11-månaders värnpliktiga.

Når vi tillräckligt bra i framtiden?

Här hade jag velat säga att vi borde satsa på en större andel GSS/K. För det tror jag är den lösningen som når till “tillräckligt bra” förband relativt motståndaren det vill säga Ryssland. Men jag känner också vartåt vinden blåser. Det är inte mot en större andel GSS/K, åtminstone inte från förbandscheferna själva. Jag har så sent som för bara ett par månader sen hört ett citat i stil med “Vi får inga pengar i budgeten för GSS/K, det får vi för värnpliktiga”. Det blir helt enkelt en ekonomisk fråga, och vi blir låsta mot en försvarsmakt bestående till huvuddel av värnpliktiga.

Min stora farhåga är att denna ständiga jakt på ”effektivisering” av utbildning av värnpliktiga kommer generera sämre förband på lång sikt. Vi ”effektiviserar” inte för att det är bra utan för att vi måste, vi hinner helt enkelt inte med. Mina befäl har knappt tid att ta ut intjänad ledighet, för när en värnpliktskull muckar på fredagen så står det nya värnpliktiga där på måndagen. Vi djuplodar inte i all utbildning, för vi hinner inte med, även om viljan finns där.

Om ett par år ska värnpliktiga som genomgått denna komprimerade och genande utbildning själva stå och utbilda som unga officerare och specialistofficerare. Då kanske vi inte når vår fulla potential med förbanden, eftersom befälen som utbildar dem själva har en komprimerad utbildning? Har vi då uppnått en negativ ränteutveckling i förbandens förmåga? Och min största farhåga. Att jag då ska ha blivit hemmablind. Att jag själv ska stå där och säga “de behöver inte bli duktiga, bara tillräckligt bra”.

Tangentbordskrigaren