Fram till 2010 byggde den svenska försvarsidén på ett militärt försvar med värnpliktiga som, genom en tillräckligt bra utbildning och med ett tillräckligt trovärdigt mobiliseringssystem, skulle avskräcka en angripare. Om avskräckningen misslyckades skulle de kunna utkämpa ett krig. Med Berlinmurens fall och Sovjetunionens sammanbrott upplevdes att det militärstrategiska läget i grunden förändrats. Tillsammans med en snabb militärteknologisk utveckling ifrågasattes rationaliteten i att behålla en i jämförelse stor försvarsmakt när hotet försvunnit. ”Smalare men vassare” var ledordet runt millennieskiftet, för att därefter i stort sett avveckla det territoriella försvaret och istället försvara svenska intressen utomlands. Detta möjliggjordes bland annat genom en naiv säkerhetspolitisk syn på närområdet, statsfinansiella utmaningar och en allmän militär identitetskris i större delen av västvärlden, med framförallt Finland som undantag. I denna tidsanda var det också rationellt att lägga värnplikten vilande och istället införa ett anställt försvar baserat på kontinuerligt och tidvis anställda gruppchefer, soldater och sjömän. För att personalförsörja de insatser som Försvarsmakten genomförde i t.ex. Afghanistan, Adenviken och Mali var detta system tillräckligt bra. Alla som tjänstgjort utomlands från 2010 vittnar om de anställda soldaternas motivation och professionalism samt styrkan i att sätta in redan utbildade och samövade kompanier (även om missionsutbildningarna ändå tenderade att vara för långa).

När Sverige, något chockartat, vaknade upp efter Rysslands invasion av östra Ukraina 2014 hamnade det anställda försvarets baksida i blickfånget. De anställda soldaterna räckte inte till för att bemanna den krigsorganisation som krävdes för ett försvar av Sverige, vilket systemet heller inte var avsett att göra. Fältövningar och krigsspel genomfördes för att hitta möjligheter för att, med de resurser som fanns, kunna genomföra nationella försvarsoperationer. Slutsatsen av detta var bland annat att förbanden inte var tillräckligt uppfyllda, att framför allt Arméns krigsorganisation behövde utökas och att även om de anställda förbanden hade en hög beredskap och kunde vara på plats snabbt behövde dessa utökas med en större numerär efterhand. Som en konsekvens av detta återaktiverades värnplikten och förbanden börjar så sakta växa till. I samband med att det hamnat på den politiska agendan att så fort som möjligt bygga upp den nationella försvarsförmågan igen har just värnpliktsvolymerna fått stort utrymme. 

Försvarsmakten ska så fort som möjligt fylla upp de beslutade krigsförbanden för att kunna visa på en robust försvarsförmåga. Det politiska trycket gör att utbildningen av värnpliktsförband hamnar i fokus på bekostnad av de anställda förbandsdelarna. Detta är olyckligt då den höga beredskap och professionalism som de anställda delarna bidrar med, utgör är en viktig tröskel i det svenska försvarskonceptet. Förband ska snabbt kunna vara på plats för att möta ett angrepp och därefter ska de mobiliserande förbanden ansluta. Det är även viktigt att här förstå skillnaden mellan de anställda och mobiliserande delarna. Även om en mobilisering kan ske förhållandevis snabbt under ostörda förhållanden, kräver detta politiska beslut som inte nödvändigtvis kommer i tid. Aktivering och insats med anställda förbandsdelar kan ske snabbt och på beslut av ÖB, vilket innebär avsevärt förkortade beslutsprocesser. I vissa delar kan beslut även fattas på ännu lägre nivåer. Sverige behöver därför ett försvar bestående av både anställda och pliktade soldater för att dels vara på rätt plats i rätt tid, dels ha en uthållighet i försvarsoperationerna som möjliggör att inte förlora ensamma och skapa förutsättningar att vinna tillsammans med andra.

En svaghet i systemet med anställda soldater i Armén har varit otydlighet i vad som förväntas av förbanden. Till stor del har det varit upp till respektive OrgE att sätta upp och anställa soldater utifrån vad man kan, vill och behöver för eget behov. Även om dialoger med högre chef skett har det inte med önskvärd tydlighet uttryckts vad Försvarsmakten behöver när det kommer till anställda förband. I uppdragstaktikens anda finns det en viss rationalitet i detta sett till hur systemet ursprungligen var tänkt att fungera, som en organisation med uppgift att försörja rotationsinsatserna utomlands. Härvid var det mer tydligt vad som behövdes men var inte dimensionerande för de nationella behoven. Detta bör dock inte hindra högre ledningsnivåer att idag formulera vilken förbandsstruktur och vilka förmågor som de anställda förbanden ska kunna uppfylla.

Idag får de anställda förbandsdelarna i Armén stå tillbaka för en utökad värnpliktsutbildning. På kort sikt, intill tillräckliga mobiliseringsvolymer är producerade, är detta möjligen nödvändigt. Men det måste finnas en tydlig plan för hur de anställda förbanden ska vidmakthållas, utvecklas och användas. Detta kommer troligen att bli ännu viktigare i en nära framtid. För även om vi nu svänger tillbaka till ett nationellt försvar och avvecklar de stora internationella insatserna så kommer behovet av professionella, anställda förband med ett expeditionärt förhållningssätt att behövas. Vi vet att NATO-medlemskapet kommer innebära att flera hundra befattningar i NATO-staber kommer att behöva bemannas av officerare på olika nivåer. Men närvaron i Baltikum inom ramen för Enhanced Forward Presence (eFP) har ökat och NATO har som ambition att utöka de stående förbanden till 300 000 personer samt inom ramen för detta öka eFP ytterligare. Med Finland i NATO ökar dessutom organisationens direkta gräns mot Ryssland avsevärt vilket också kommer att kräva resurser. I Estland ökar Danmark sin närvaro från ett kompani till en bataljon. Detta ska ses i ljuset av att NATO utökar närvaron från en bataljonsstridsgrupp till en brigadstridsgrupp i respektive baltiskt land.

För Sveriges del är det inte omöjligt att förband kommer att ställas till NATOs förfogande i Finland och/eller Baltikum på motsvarande sätt. Dessa insatser kommer troligen, i likhet med de tidigare internationella insatserna, genomföras med anställda soldater och inte med värnpliktiga. Innebörden av detta är att Sverige även fortsatt kommer att behöva rekrytera, utbilda och behålla anställda soldater, både kontinuerligt och tidvis. Men för att inte tappa värdefull kompetens innan vi landat i hur eventuella truppbidrag ska se ut, måste Försvarsmakten ha ett tydligt behållaperspektiv samtidigt som huvudfokus ligger på att utbilda värnpliktiga förband. Ett sätt att inte förlora de anställda förbanden kan vara att redan nu skapa relevanta förbandsdelar för en kommande roterande bataljonsstridsgrupp. För att denna ska ha effekt när den väl sätts in måste den organiseras, utrustas och övas. Ett tydligt syfte och känsla av sammanhang är viktiga delar för att anställda ska känna motivation i vardagen och därmed välja att stanna kvar i Försvarsmakten.

Ett koncept med rotationsförband öster om Östersjön kan konkretiseras på två sätt. Antingen sätts ett särskilt expeditionsförband upp som är särskilt organiserat, utrustat och tränat för dessa insatser. Fördelen med detta är detta förband dels kan lösa rotationsuppgifter och därmed avlasta pliktförbanden vilka därmed kan fokusera på förbandsutbildning. Dels kan detta förband också lösa andra kvalificerade uppgifter i Sverige vid behov. Alternativet är att respektive brigadplattform får i uppgift att sätta upp kompanistridsgrupper som sammanfogas till bataljonsstridsgrupp för rotationsinsatser. Detta alternativ kan ses som en förlängning av de system som hittills försörjt våra internationella insatser med samtliga funktioner representerade. Fördelen med detta system är att anställda soldater behålls på samtliga förband vilket skapar bättre förutsättningar för rekrytering och lokal förankring. Anställda förbandsdelar kan då också stödja värnpliktsutbildningen vid såväl soldat- och förbandsträningen. Nackdelen är dock att krigsförbanden alltid måste räkna med att viss del av förbandet alltid är insatt på annan plats.

Denna text tar inte ställning för det ena eller andra alternativet men tidigare erfarenheter och val av personalförsörjningskoncept pekar snarare mot det senare alternativet som mer troligt. Med detta sagt ska Sverige varken överge värnplikten eller det anställda konceptet. Vi har behov av båda men Försvarsmakten måste vara tydlig i vad som behövs, vilken förmåga som krävs och hur förbandsdelarna ska användas.

Överstelöjtnant Ola Sandberg
Militär lärare, marktaktiska avdelningen
Försvarshögskolan