Kriget i Ukraina är tveklöst årets största nyhetshändelse. Efter en ödesmättad uppladdning skedde överfallet i februari, och för många organisationer ledde till till en stor omställning av verksamheten. För nyhetsredaktionerna började en kamp för att hinna med, att hitta experter, att hitta folk i Ukraina att intervjua, att – ofta utan sakkunskap bland redaktionens journalister – värdera och faktakolla rykten och påståenden från fronten. För vissa journalister förändrades hela livet. De blev nu krigskorrespondenter, ett oerhört viktigt och tungt arbete. 

Korrespondenterna gav sig in i Ukraina. Många saknade personliga kontakter, relevant skyddsutrustning, militär kunskap och språkkunskaper i ukrainska och ryska. Nu hamnade de i den extremaste nyhetshändelse man kan hamna i, samtidigt som situationen var väldigt oklar.

Krigskorrespondenterna är otroligt viktiga. De bidrar med fakta, lägesbild och intryck från stormens öga. De formar allmänhetens bild av kriget. Samtidigt så handlar deras arbete om att ständigt berätta om andra, inte om sig själva. 

Militär Debatt testar därför ett annorlunda grepp: En militär som intervjuar en krigskorre. Alex Voronov var vid krigsutbrottet redaktör på Eskilstuna-Kurirens ledarsida. Alex föddes i Ukraina och har därmed en starkare koppling till landet än de flesta svenska journalister. Nu sadlade han om till att bli nyhetsjournalist och begav sig till födelselandet för att skriva om kriget. Det blev en omtumlande resa. I den här intervjun talar vi om kriget, journalistiken, falsk balans och att skriva objektivt i en situation där ondskan är närvarande.

---

Du är liberal ledarskribent. Att just opinionsjournalister ger sig in i krigszoner är ju lite ovanligt. Vad var det som fick dig att resa till Ukraina?
Det är ovanligt och är inte den mest naturliga arbetssituationen för en ledarskribent. Å andra sidan erbjuder ledarsidan en frihet i val av ämne och form, en blandning av det beskrivande och det kommenterande. Nu blir det opinionsbildning med närvaro på plats och det går heller inte att bevaka ett krig utan att vara där.

Jag fick ett erbjudande från ägarkretsen i Liberala Nyhetsbyrån att jobba med detta och kunde inte tacka nej. Rysslands fullskaliga krig mot Ukraina har förändrat min arbetssituation och styrt om mina val. Kriget är den viktigaste, mest ödesmättade händelsen under min livstid och jag kan inte se mig själv någon annanstans än i arbete med det här. Jag har jobbat med och följt ukrainsk politik och samhälle sedan slutet av 1990-talet och kunde inte stå vid sidan nu. Jag sade därför upp mig från Eskilstuna-Kuriren efter 20 år och är nu här.

Vilka delar av Ukraina har du besökt under resan, och varför valde du just de platserna?
Jag har gjort fyra resor till Ukraina sedan i maj och åkt dit där det hänt saker i stunden som jag velat berätta om, och där jag har haft kontakter: Lviv. Kyiv med de västra förstäderna Borodjanka, Butja, Irpin och Hostomel. Odessa, Mykolajiv, Charkiv och områden runtomkring.

I början av kriget var nästan alla svenska riksmedier på plats i landet. Nu är det avsevärt färre, och det gör att lägesbilden för läsare och lyssnare blir väldigt suddig. Att ett tjugotal människor dör i en robotattack är ingen stor nyhet. Har mediehusen tappat intresset för kriget?
Jag upplever inte att de har tappat intresset men helt klart gjort en nedprioritering. Det är mänskligt och förståeligt. Allmänhetens intresse kan inte hållas på topp på obestämd tid. Förr eller senare kommer en utmattning, tillvänjning och, som du beskriver, avtrubbning. Det gäller inte bara oss i Sverige och väst. Även ukrainarna som lever i kriget reagerar på krigsnyheterna på ett annat sätt nu än i februari-mars.

Samtidigt är inte mediehusens nedprioritering entydig. SVT har god närvaro med flera team som roterar. New York Times har nyligen öppnat en permanent redaktion i Kyiv. Och den tjänst som skapats för mig på Liberala Nyhetsbyrån är ett exempel på medieföretag som vill satsa på bevakning av Ukraina och kriget.

Givet den situation vi står i, så sker mycket av rapporteringen från fristående journalister som rör sig ensamma i Ukraina. Mycket av rapporteringen sker också i sociala medier. Tror du att krigsjournalistiken har förvandlats för gott under det här kriget?
Vi har ett stort krig i Europa och vi har en digital offentlighet. Det är klart att krigsbevakningen påverkas av det. Var och en kan vara sin egen redaktör. Det slipar ner trösklarna till journalistiken och öppnar möjligheter som inte fanns för 30 eller ens 20 år sedan. Vi kan se flera frilansare, däribland personer som tidigare inte ägnat sig åt journalistik, som berättar på plats. Mängden information ökar och mycket av det som kommer från ”de nya” aktörerna är bra journalistik. Men det betyder inte att de professionella medieredaktionernas roll minskar. Tvärtom kan vi dra nytta av att det finns fler ögon på plats, våra nätverk blir större, vi får tillgång till mer hjälp i landet och så vidare.

Men detta är ett väldigt stort ämne. Nedslipade trösklar till att publicera väcker frågor som arbete mot desinformation, press- och annan etik i bevakningen av ett krig liksom frågor om journalisters säkerhet.

För en del ukrainska soldater så måste det vara en märklig upplevelse att träffa en svensk journalist. Vilket bemötande har du fått av ukrainarna?
Så är det. När jag besökte en infanteripluton ur 93. Brigaden i deras skyttevärn i juni, frågade jag om de brukar få besök av journalister. Det visade sig att jag och två nederländska tv-reportrar som vad med mig var de första journalister som de hade sett under sina fyra månader vid fronten. Utan att avslöja sig för mycket visade de att de var glada att se oss. Det blev ett avbrott i den instängda tillvaro de lever i.

Sedan är det inte alltid som de jag talar med kan placera mig rätt även om jag presenterar mig själv. Ryska är mitt modersmål och jag smälter in språkligt. Åtminstone en soldat trodde att jag kom från någon ukrainsk myndighet som han inte kände till men inte heller ville fråga något om. Jag kom på det först efteråt och tyckte det var rätt roligt.

Samtidigt som kriget göder paranoia och spionskräck, så är ju de krigförande parterna i alla krig beroende av journalistiken för att föra ut sitt budskap till världen. Risken för desinformation och att journalister utnyttjas av parterna måste vara ganska stor. Hur ser du på journalistikens roll i kriget?
De största riskerna är att redaktioner i väst tar genvägar till nyheter om kriget. De vanligaste misstagen är okritisk användning av andra- och tredjehandskällor av journalister med otillräckliga ämneskunskaper. Det problemet finns i all journalistik, även i fredstid, men blir särskilt påtagligt i krigsbevakningen där det ständigt pågår en kamp om dagordningen.

Ett annat problem är en underliggande förväntning på västjournalister att använda olika måttstockar i bevakningen av de, i det här fallet, två sidorna i kriget. Att exempelvis inte exponera ukrainska oegentligheter lika mycket som de ryska. Här finns en risk för självcensur, vilket vore att svika vårt uppdrag.

Vår roll är i grunden densamma som alltid. Vi ska berätta det vi vet men tänka på att det handlar om människor, exempelvis soldater som ger oss tillträde till det de gör. Vi ska inte använda denna kunskap till att utsätta dem för livsfara. Ett väldigt enkelt exempel: Jag berättar om de ukrainska soldaternas tillvaro. Jag berättar om den strid som jag hamnade i utkanten av. Men jag publicerar inga namn och bilder som soldater inte vill ha ut i offentligheten. Jag säger inte var exakt jag har varit, visar inga foton som kan avslöja positioner och så vidare.

På samma sätt skulle jag aldrig avslöja ryska positioner, om jag hade fått tillgång till dem i egenskap av journalist, hur mycket jag än sympatiserar med ukrainarnas sak och föraktar ryssarnas.

Om svenska soldater och officerare möter journalister på stridsfältet, har du några tips för hur vi ska förhålla oss till dem?
De militära aspekterna av vad man kan ge tillträde till och prata om överlåter jag till den militära professionen i den givna situationen. Men jag kan ändå säga några saker om hur ukrainarna sköter det: Någon övergripande policy för arbete med journalister finns inte i den ukrainska försvarsmakten, i alla fall inte i praktiken. Varje brigad bestämmer själv hur den vill göra. Vissa är helt stängda medan andra har upparbetade rutiner för medierelationer och stor öppenhet. Dessa skillnader har jag ingen kvalificerad åsikt om. Men det som slog mig var att när jag väl var framsläppt till fronten så var det ingen som höll koll på vad jag tittade på, fotade eller vem jag pratade med. Det var väldigt mycket frihet under ansvar som jag uppskattade. Det visar också att Ukraina har kommit mycket långt som demokrati, även om det finns mycket stelbent, byråkratisk obegriplighet inom den ukrainska staten.

I grunden handlar det om att militärer givetvis bör fokusera på sitt jobb, men samtidigt förstå att den yttersta makt som de utövar ska utsättas för kritisk belysning. Och det är journalister som gör detta jobb.

Risken för en journalist att skadas i krig är ju rätt stor. Då blir du beroende av att de stridande parterna ska hjälpa dig till omvårdnad och säkerhet. Du blir alltså beroende av personer som du samtidigt rapporterar om. Påverkar det ditt arbete som journalist? Kan du vara neutral?
Jag gör ingen nytta för någon om jag är död. För att minska den risken måste jag ta hjälp av soldater – göra som de, lyssna på dem, skyddas av dem. Sedan får var och en dra de fulla slutsatserna av att vi har olika roller. För journalister innebär det exempelvis att inte utveckla nära relationer till dem som vi bevakar och det gäller inte bara krigssituationer. Det handlar då inte om att vara neutral – alla vi har våra känslor och sympatier – utan om att vara professionell i yrkesrollen.

Problemet med ”falsk balans” har varit återkommande sedan Ryssland invaderade Ukraina år 2014. Alltså, ryska påståenden och ukrainska uppgifter ställs emot varandra, som om de skulle vara likvärdiga uppgifter. För mig som privatperson framstår det som absurt och amatörmässigt när sanning och propaganda blir en fråga om åsikter. När passagerarflygplanet MH-17 sköts ner så blev detta väldigt tydligt, där ryska vansinniga konspirationsteorier framställdes som likvärdiga med den holländska haveriutredningen. Borde svenska journalister vara självkritiska kring hur bevakningen av kriget har skötts?
Den självkritiken är befogad och måste alltid finnas. Jag har gett exempel på felgrepp i form av rapportering av nyheter utan tillräckliga bakgrundskunskaper och källkontroll. Problemet med ”X säger si och Y säger så” är inte att båda sidorna får komma till tals utan att den bild som presenteras blir ofullständig. I det fallet måste medier berätta om partsintressen och om tidigare lögner från den som påstår något, och inte presentera påståenden som fakta. Vi ska också så långt möjligt söka efter sanningen, inte vara parternas klotterplank.

Nu tänkte jag zooma in på dina egna upplevelser. Hur skulle du beskriva stämningen bland den ukrainska befolkningen i allmänhet och den ukrainska armén i synnerhet?
Alla är trötta och de allra flesta är i olika grad traumatiserade. Men det finns en stor uthållighet i det ukrainska samhället, inte minst i dess förmåga till spontan självorganisering. Det finns också en kraft i vetskapen om att ha rätten på sin sida i kombination med förståelsen att man inte har något annat val än att försvara sig.

Vilka lärdomar har du kunnat dra om själva kriget när du har varit på plats?
Det är delvis ett svar på föregående fråga. Det finns en djup förståelse för att kriget kommer att ta lång tid. När man rör sig mellan nyhetsrubrikerna, hör de många små berättelserna från fronten och den civila vardagen, blir detta oerhört påtagligt.

Alla nödvändiga samhällsfunktioner är igång trots kriget. Det finns el, gas, vatten, värme, bränsle, internet. Banksystemet är intakt och det finns kontanter i bankomaterna. Till och med postgången fungerar oklanderligt.

Sedan är det denna paradox. Å ena sidan volontärnätverk som jobbar självuppoffrande och upprätthåller försvarsförmågan. Å andra sidan korruptionen som försvagar samma försvarsförmåga. Allt som kan stjälas och säljas på svarta marknaden stjäls och säljs. Soldater förlitar sig fortfarande till stor del på privata donationer för personlig utrustning som uniformer, skor, skyddsvästar och annat av det slaget.

Finns det några särskilda minnen från din resa i Ukraina som blivit särskilt viktiga för dig?
Charkiv. En storstad som till stor del är tömd på sina invånare. Glimtar av falsk normalitet som varje dag bryts av missiler som landar mitt i staden. En spöklik vardagslunk som pågår mellan ögonblicken då det ”händer” något.

Den ryska armén kallas för ”orcher” av många ukrainare. Vad är ditt intryck av den ryska militären?
Jag kan inte säga att jag har mycket bättre förståelse av den ryska militären av att vistas i Ukraina. Jag befinner mig på den ukrainska sidan av fronten. Jag pratar inte med ryska soldater, jag ser dem inte ens, helt enkelt för att det är för farligt för mig att ta mig dit. Det jag ser är ryska Telegramkanaler och får inblickar via samtal med folk i Ryssland. Men ja, det är i grunden vanliga människor som deltar i en ovanligt stor förbrytelse.

Vid det här laget står det också klart att i princip alla ryska militärer som finns i Ukraina har vetat vad de gett sig in i. Tvångsrekryteringar sker i stor skala i ryskockuperade områden i Ukraina, främst i Donetsk och Luhansk län, men det är svårt att få grepp om den fulla omfattningen av detta.

I Butja hörde jag berättelser om ryska soldater som både sällsynt raffinerade sadister och sådana som uppträdde korrekt mot civila, om man nu kan använda det begreppet i sammanhanget.

Att komma hem från ett krig kan vara frustrerande, vilket många av våra utlandsveteraner kan intyga. Hur hanterar du dina upplevelser efter hemkomsten?
Jag har bara känt på en liten bit av kriget och vet ännu inte hur jag påverkas. Men det är klart, det lämnar spår, ingen tvekan om det. Stressen sätter sig. Jag pratar med dem som kan frågorna, tar råd och hjälp. Allt är dock en lärandeprocess för mig.

Jag jobbar ensam, vilket har för- och nackdelar. Jag är maximalt flexibel men blir också ensam med mina upplevelser på ett annat sätt än de som arbetar i team.

Jag brukar fråga om lästips. Har du några tips på böcker, artiklar, filmer eller serier för den som vill lära sig mer om Ukraina eller kriget?
Dokumentären ”Winter on Fire” om Maidan-upproret är bra. Den finns på Netflix.
En bok som bör läsas är ”Ukraine – a history” av Orest Subtelny. Den var min första ordentliga bekantskap med ukrainsk historia. En tegelsten som är värd tiden. Jag brukar alltid tipsa om den.

Avslutningsvis: tror du att du kommer återvända till kriget?
Jag åker nu om några dagar och kommer att vara i Ukraina en vecka varje månad så länge det behövs.

---

Alex Voronov finns på Twitter under användarnamnet @alexvoronov. Han bevakar just nu valrörelsen i Sverige och kriget i Ukraina parallellt.

Efterord: Journalister har en otroligt viktig roll i krig. För oss svenska soldater så bör vi vara beredda på att journalisterna kommer att vara närvarande mitt ibland oss om kriget drabbar Sverige. Vi måste förstå deras roll, precis som de måste försöka förstå oss. Klart är, att utan journalistik så tappar allmänheten sin lägesbild. Och utan lägesbild så kan civila inte bidra fullt ut till krigsinsatsen. Men journalister har också en viktig uppgift i att klarlägga militära övergrepp och missförhållanden. Det bör vi omfamna. Journalisterna är alltså nödvändiga för vårt arbete, samtidigt som de granskar vad vi gör. Balansen oss emellan kan avgöra krig.

Kapten Andreas Braw
Redaktör, Militär Debatt