Förord: När Försvarsmakten ska öka i storlek trängs olika perspektiv med varandra. Men det cirkulerar också missförstånd, falska minnen, traderad kunskap och nostalgi. Samtidigt har större delen av truppofficerarna aldrig upplevt det gamla systemet, och vi har redan majorer som aldrig har bevittnat en repövning. Det är alltså upplagt för missförstånd. I ett sådant läge är det viktigt att undersöka historien – något som överstelöjtnant Stefan Eriksson hjälper oss med i denna artikel.

---

Perspektiv på en polariserad fråga
I dagens debatter om militära ämnen uppstår ofta en polarisering mellan olika uppfattningar, inte minst när debatten förs på Twitter med den begränsade mängd tecken som finns till förfogande.

Oavsett ämnesområde så uppstår polariseringen ofta genom ställningstaganden utan kunskap om sakförhållandena. Ett exempel på detta är då vi ställer resonemang om förr och nu mot varandra vilket leder till att vi dels har de som tycker att ”allt var bättre förr” och de som tycker att detta är ”Åsa Nisse-nostalgi”.

Ett diskussionsområde som drabbats av denna polarisering är synen på det tidigare mobiliseringsförsvaret med dess för- och nackdelar. Detta sker när Försvarsmakten nu ska kombinera det stående försvaret med mobiliseringsförband. Vi har en del ”äldre” som lyfter det positiva med mobiliseringsförsvaret och är kritiska till stående förband och vi har ”yngre” som känner det stående försvaret men är kritiska till mobiliseringsförband. Detta debattinlägg syftar till att beskriva båda sidorna av mobiliseringsförsvaret men i kontrast till stående förband. 

I inlägget kommer jag belysa tre områden: tillgänglighet, materiel och personal och resonera en del kring mobiliseringsförsvarets styrkor och svagheter. Förhoppningsvis  kan vi överföra styrkorna till våra nya mobiliseringsförband och se till att motverka svagheterna.

Jag har min bakgrund i Armén och började tjänstgöra på P 18 i Visby 1989 efter genomförd officershögskola vid Pansartruppernas Stridsskola (PS) i Skövde. 1989 fanns inga stående förband enligt dagens definition, alla förband i brigaden var mobiliseringsförband av olika kategorier. Jag har också tjänstgjort som stabschef vid 2.brigaden 2015-2018 och upplevt övningar (t.ex. Aurora 17 och TRJE 18) och beredskapsövningar med stående förband.

Mobiliseringssystemet
Grunden för mobiliseringssystemet var att Försvarsmaktens krigsförband efter beslut om mobilisering skulle kunna sättas på krigsfot inom angivna tidskrav. Några förband hade en mobiliseringstid på 24 timmar men det fanns förband med upp till 96 timmars mobiliseringstid.

För att sätta hela Försvarsmakten på krigsfot krävdes allmän mobilisering men det fanns steg på vägen som benämndes partiell mobilisering som innebar att viss nyckelpersonal och vissa förband mobiliserades. Som ett exempel så fanns på Gotland s.k ”gutaförband” med i huvudsak personal boende på Gotland. Dessa ingick inte i de första stegen av partiell mobilisering, utan det var viktigare att tidigt få personal från fastlandet till ön.

Mitt eget krigsförband 1989 var 3.pansarskyttepluton (CQ) utrustad med den berömda KP-bilen och ingående i 1.pansarbataljon G (VJ). Jag hade förmånen att få genomföra en krigsförbandsövning som plutonchef 1990 som inleddes med en mobiliseringsövning i vårt eget mobiliseringsförråd.

All mobiliseringsplanering sammanhölls på den tiden av en mobiliseringsavdelning som även rent praktisk ansvarade för nycklar till mobiliseringsförråd, pärmar med personaltabeller osv. På regementena fanns även mobiliseringsförrådspersonal som ansvarade för att materielen fanns i förråden och att den omhändertogs enligt materielvårdscheman. Om förbandets fordon skulle genomföra en större översyn som t.ex. när stridsvagnar genomgick REMO (renovering och modifiering) så planerades det av regementet och transporter till verkstad utfördes av förrådsorganisationen som också ställde tillbaka vagnarna efteråt.

Mobiliseringssystemet byggde på politiska beslut om mobilisering. För att ge ÖB viss handlingsfrihet innan mobilisering fanns beredskapsåtgärder att vidta med yrkesofficerare, civilanställda samt värnpliktiga under grundutbildning (GU), ett sådant exempel var beredskapsgraden ”Givakt” som fortfarande finns kvar men i lite annan utformning.

Mobiliseringssystemet förutsatte också att GU kompletterades med repetitionsutbildning (RU), då en bataljon skulle genomföra RU i form av t.ex. en krigsförbandsövning (KFÖ) efter ungefär fyra år och sen omsättas efter cirka åtta år.

Mobiliseringssystemets största styrka var att det var ett genomtänkt system med en tillhörande planerings- och stödorganisation som administrerade och genomförde verksamheten. De största nackdelarna var tillgången på den personal, materiel och förnödenheter som skulle finnas i krigsförbanden samt den begränsade tillgängligheten till förband före beslut om partiell eller allmän mobilisering. 

Krigsförbanden drabbades också av inställda KFÖ:er då försvarsmakten skulle spara pengar. Utebliven repetitionsutbildning innebar stora konsekvenser för förbandens krigsduglighet men detta berodde ju inte på mobiliseringssystemet som sådant.

Tillgänglighet med värnpliktsförband
Vilka förband fanns då för att hantera behovet av tillgänglighet 1989? Sverige levde med en hotbild om att bli angripet av Warzawapakten och det var bara åtta år efter att U 137 gick på grund i Karlskrona skärgård. Armén hade behov av tillgängliga förband på Gotland över tiden för att kunna möta liknande kränkningar eller rena angrepp. Metoden för att göra detta var att utnyttja grundutbildningsförbanden under den senare delen av utbildningstiden samt att använda särskilda beredskapsförband. Över tiden hade en GU-pluton i Visby en beredskap som innebar att man inom 60 min skulle kunna börja lösa uppgifter och en annan GU-pluton skulle kunna lösa uppgifter inom 6 timmar. Vid sidan av de vanliga GU-förbanden fanns också ett särskilt beredskapskompani som utgjordes av fyra skytteplutoner med terränglastbilar. Dessa grundutbildades särskilt för att lösa kuppuppgifter, bevakningsuppgifter men även övervakningsuppgifter t.ex. som en del av ubåtsjaktsverksamhet. De krigsplacerades i regel som enskilda soldater i andra förband. En av dessa fyra plutoner hade över tiden en beredskap om att inom 24 timmar påbörja lösandet av uppgifter men de kunde även vid behov ha flera plutoner i beredskap och även med kortare inställelsestider. Beredskapskompaniet hade en annan utbildningsrytm jämfört med övriga förband på P 18 för att tillgodose behovet av tillgängliga förband på andra tider än den då GU-bataljonerna kunde bestrida beredskap. Sammantaget innebar detta att det inom 24 timmar alltid fanns ett sammansatt kompani tillgängligt för att lösa uppgifter på Gotland.

Det gick alltså att ha en tillgänglighet med värnpliktiga soldater året runt men med vissa konsekvenser:

• En stabspluton ur A 7 gick beredskap på samma sätt som en pansarskyttepluton ur P 18 men hade inte förutsättningar att lösa samma uppgifter.
• Beredskapskompaniets soldater krigsplacerade i regel inte som förband utan blev ”utfyllnad” i andra krigsförband. 
• Beredskapskompaniet var inte ett ”riktigt” krigsförband så de tilldelades materiel som lånades ur andra förbands mobförråd vilket kunde påverka materielstatus och tillgänglighet.

Materiel
I grunden skulle all materiel finnas i mobförråden men det fanns dels ett behov av att använda materiel för grundutbildning eller för att vidta åtgärder för att vidmakthålla eller höja materielstatusen.

Om en brigad hade tre bataljoner så hade i regel en bataljon en kortare mobiliseringstid och benämndes ofta ”snabbataljon”. Den var materiellt uppfylld och det kunde ha  vidtagits andra åtgärder för att snabba på mobilisering såsom att packa icke-storleksbunden personlig utrustning i personliga säckar. Skjortor, strumpor o.dyl. låg storleksvis i kartonger  och krävde manuell utdelning.

En bataljon kunde utgöra ”lånebataljon” och det var därifrån som GU-kompanierna hämtade sina fordon och gruppmateriel. På P 18 hade kompaniadjutanten kvitterat ut ett helt mobförråd och kunde åka ner och ta ut den materiel som behövdes på GU-kompaniet.

På den tredje bataljonen som kunde ha en något längre mobiliseringstid samlades den materiel som stod i repkö eller skulle in för renovering och det var också där de materiella bristerna samlades. Vissa vagnar vid förband på fastlandet kunde också nyttjas av t.ex. övningskompanier eller för officersutbildning på Pansartruppskolan (PS).

Nyttjandet av brigadens stridsvagnar styrdes av regementet för att få ett jämnt slitage över tiden. Central planering och ”MFO” var inget problem för förbanden.

Systemet och grundtänket med materielhanteringen var mycket bra och den lokala handlingsfriheten var stor. Svagheten avseende materiel satt alltså inte i mobiliseringssystemet utan i bristen på materiel. 1990 under vår KFÖ så saknades inte så mycket materiel då 1.pansarbataljonen var ett s.k. snabbförband med kort mobiliseringstid så det var prioriterat avseende materieluppfyllnad. Sidobataljonen 6.pansarbataljon G som genomförde KFÖ våren 1991 var inte ett prioriterat förband, jag följde under lokal kadettskola värnpliktiga KB-elever som skulle krigsplaceras på spaningsplutoner till deras mobförråd där vi kunde konstatera att spaningsplutonerna saknade terrängbilar och understödsvapen och att stabskompaniet som helhet saknade ganska mycket materiel.

Detta problem levde kvar och när jag blev brigadspaningskompanichef på P 18 1996 så saknade jag under några år nio stycken Pbv 302 på mitt kompani, dvs samtliga som skulle varit där. Detta var inte bara ett lokalt och tillfälligt problem utan det var till del satt i system. Som ett äldre exempel så hade armén inte pengar för att anskaffa Pbv 302 till samtliga pansarbrigader i landet, därför hade brigaden vid P 1 i Enköping (nedlagt 1980) endast Pbv:er till ungefär hälften av sina pansarskyttekompanier.

Personal
I krigsförbanden fanns befattningar som skulle fyllas med krigsplacerad personal på motsvarande sätt som idag. Yrkes- och reservofficerare krigsplacerades av regementet och den värnpliktiga personalen av dåvarande Värnpliktsverket efter genomförd grundutbildning. Grunden var sen att man behöll sin krigsplacering vid ett brigadförband i ca 8-12 år innan man överfördes till t.ex. en lokalförsvarsskyttebataljon.

Mina krigsförband var i teorin personellt uppfyllda med rättutbildad personal. När vi genomförde KFÖ 1990 så ryckte till slut 18 värnpliktiga av 28 in till tjänstgöring, som en kompensation tillfördes jag två pansarskyttegruppchefer och två förare då regementet även beställt inkallelse av mobiliseringsreserven. Under övningen så hade jag besättningar till de tre KP-bilarna samt tre pansarskyttegrupper med fem man i varje. De som inte kom in till KFÖ:n hade samtliga fått anstånd av Värnpliktsverket men kvarstod som krigsplacerade även utan övning.

När jag var spaningskompanichef genomförde vi inte KFÖ men väl en Särskild Övning för Befäl (SÖB) ned till vagnchefer. Av de 10 värnpliktiga som kallades i till SÖB så fick hälften anstånd och även de kvarstod som krigsplacerade. Varför justerades inte detta? Antagligen beroende på att de en gång valts ut med goda betyg och att det hos Värnpliktsverket inte fanns ”bättre” soldater som kunde ersätta dessa.

Så på samma sätt som systemet för materielhantering var bra så var det bra även avseende personal. Svagheterna var att ganska många kunde utebli från sin repetitionstjänstgöring vilket naturligtvis inverkade negativt på samträning av grupp och pluton. Detta fick ännu större konsekvenser för förmågan hos de förband som inte grundutbildades, t.ex. lokalförsvarsskyttebataljoner som enbart byggde på att man överförde värnpliktiga från t.ex. ett pansarskyttekompani. Dessa värnpliktiga kunde kallas in till en KFÖ kanske 12 år efter sin GU och utan att ha genomfört någon KFÖ i sin föregående krigsplacering.

Slutsatser inför framtiden
Vad kan vi då lära oss av mobiliseringsförsvaret? Mina personliga slutsatser har jag dragit utifrån ovanstående resonemang om tillgänglighet, materiel och personal.

• Vi kan inte ersätta tillgängligheten som stående förband medger för att lösa kvalificerade uppgifter med värnpliktig personal.
• Vi skulle kunna använda värnpliktig personal under senare delen av GU för att skapa tillgänglighet att lösa mindre kvalificerade uppgifter.
• Vi bör återskapa den organisation och de metoder som fanns för att planera mobiliseringsverksamheten och sköta all administration kring detta.
• Vi bör också återskapa den organisation och de metoder som fanns för att hantera materiel och förråd samt återge lokala förbandschefer befälsrätten över den ”egna” materielen.
• Vi ska anskaffa materiel så att alla krigsförband är uppfyllda med rätt materiel från personlig utrustning till stridsvagnar eller artilleripjäser.
• Vi ska fortsätta med nuvarande system för att krigsplacera personal genom Plikt- och prövningsverkets försorg.
• Vi behöver utveckla metoder och verktyg för att möjliggöra att krigsplacerade värnpliktiga fullgör sin repetitionsutbildning. 

I den kommande Arméorganisation 25 har förmåga att genomföra egen mobilisering varit en styrande faktor när vi har fördelat ut yrkesofficerare i krigsförbandens organisation. Mobilisering kommer att vara en förutsättning för Armén att strukturerat möjliggöra tillgänglighet av samtliga Arméns krigsförband vid ett väpnat angrepp. Stående förband som kan aktiveras är en förutsättning för att skapa en trovärdig tillgänglighet och därigenom bidra till att förebygga ett väpnat angrepp.

Ett annat viktigt perspektiv att ha med i jämförelsen mellan mobiliseringsförband och stående förband är möjligheten för stående förband att över tiden kunna genomföra beredskapsövningar, beredskapsverksamhet och att delta i multinationell övningsverksamhet.

Överstelöjtnant Stefan Eriksson
Utvecklingsofficer vid Markstridsskolan