Förord: Kriget förändrar människors liv, men det förändrar också personerna som utkämpar kriget. Många svenskar – ingen vet exakt hur många – åkte till Ukraina vid krigsutbrottet för att försvara Ukraina och Europa. Många av dem är fortfarande kvar. Några har stupat i striderna, några ha skadats.

I januari fick jag kontakt med Andreas. Andreas är en småbarnsförälder från en svensk småstad. Tidigare var han en vanlig svensk knegare – men i över ett års tid har han stridit i Ukraina. Vi fick kontakt via en meddelandetjänst efter att jag fick hans nummer av en ukrainsk instruktör. Medan jag inväntade min dotters födelse diskuterade jag och Andreas kriget, livet och döden.

Jag vet egentligen inte så mycket om Andreas. Jag vet att han under en period var försvunnen i Ukraina efter ett ryskt robotangrepp. Vi har aldrig träffats, och vi kommer kanske aldrig att göra det heller. Jag vet inte hur han är som soldat eller människa, och jag har inte kunnat bekräfta hans berättelse. Jag kan inte gå i god för att allt som uppges i intervjun stämmer, men mig veterligen har Andreas inget intresse av att fara med osanning. Den här intervjun kommer inte att göra honom känd eller rendera i någon ekonomisk vinning.

Med det sagt är Andreas personliga upplevelse både intressant och viktig. Andreas har sedan vår intervju skrivits ut från ukrainska armén på grund av sina skador.

---

Vi kan väl börja med att du presenterar dig själv. Vad har du för bakgrund?

Jag har ingen militär bakgrund. Jag har alltid velat göra någon form av militär tjänst, men inte fått det i Sverige. Allt började 2021 när Ryssland påbörjade sin mobilisering vid gränsen till Ukraina. Jag fick ett meddelande av min vän att Ryssland har invaderat Ukraina och jag började följa varje nyhet om situationen.

Jag tror det var 27-28 februari 2022 som min vän skickade mail att de tog emot frivilliga för att strida för Ukraina. Så jag bestämde mig där och då för att åka. Jag sålde allt jag ägde och ringde familjen och meddelade dem att jag åker till Ukraina för att strida. Så en god vän och jag bokade en resa och den 7 mars så flög vi till Polen och tog sedan tåget till Lviv.

Vad hände när du hade kommit in i Ukraina? Hade du redan ett förband som du skulle ansluta dig till?

Jag och min vän skulle till Azov, men blev inte så. Det var en som var där som skulle hjälpa oss att ansluta oss till Azov. Det var en annan svensk, men han ljög för oss och han befann sig inte ens i Ukraina. Det blev istället Internationella legionen.

Så den 9 mars skrev vi ett kontrakt med Internationella legionen. 13 mars blev vi bombade i Yavoriv. Min vän och många andra beslutade sig då för att lämna Ukraina. Jag stannade kvar, för jag kom dit för att strida. Så jag stannade kvar i Internationella legionen ända fram till den 14 juli i Kharkiv oblast. Men jag tog beslutet att avsluta kontraktet med legionen. Jag kände att det inte var rätt med all korruption och liknande. Därefter letade jag efter ett nytt förband att ansluta mig till.

Du har alltså kommit till Ukraina utan militär utbildning och sedan fått din utbildning i krigszonen? Hur har det fungerat? Alltså rent praktiskt. Hamnade du på ett utbildningskompani eller skickades du till fronten direkt?

Precis, jag skrev kontraktet med den Internationella legionen som jag lämnade. Och nu har jag kontrakt med 59. motoriserade infanteribrigaden. Som sagt så blev vi bombade pa basen i Yavoriv den 13 mars och sedan blev vi som stannade kvar flyttade till Rivne. Vi var där i ungefär en månad innan vi reste direkt till fronten i Kharkiv och där fick vi lära oss olika vapensystem – Javelin, NLAW [Robot 57], AT4 [Pansarskott 86], RPG-12, RPG-10, AGS30 och även om minor.

Som sagt är jag i reguljära armén nu och jag har fatt en väldigt stor kunskap och utbildning på fronten av väldigt många kompetenta personer.

Sedan september så befann jag mig i Mykolaiv och Cherson och nu sist var jag i Donbass innan jag hamnade på sjukhuset igen.

Du nämnde korruption. Kan du utveckla vad du menar mer konkret?

Det förekom korruption i Internationella legionen. Jag kan inte säga namn eller så. Men några där stal vapen, värmesikten, mat, fordon och mycket mer. Samt att en del där inte får sina pengar. Har en del vänner som inte fått någon lön. Men brigaden som jag har kontrakt med nu är bra. Jag vill bara göra det tydligt.

Du var ju civil när du åkte till kriget. Många militärer känner ju igen sig i miljön, även om de ”byter” armé. Men du måste ju ha fått väldigt många nya intryck. Hur är det att som civil svensk kastas in i soldatlivet, samtidigt som kulturkrockar och språkförbistring påverkar livet?

Precis, hmmm. Detta krig är brutalt. Jag har förlorat många bröder.

Ska sanningen fram så är det många som kommit hit som tjänstgjort i Afrika och Mellanöstern som inte klarade av att stanna kvar. Jag förstår dem fullt ut. För detta krig är som första världskriget – skyttegravskrig, artilleri och allt därtill. Soldat eller civil så är detta nytt för oss alla.

Men absolut är det mycket intryck, det blir väldigt svårt med språket. Kulturen var det första jag tog till mig, det var det lättaste. Men det man måste göra är att distansera sig från familjen och barnen hemma i Sverige och bara stänga av allt och fokusera på varför jag åkte hit. Det är den största och svåra biten med att vara här. Tar känslorna över och tankarna på det jag lämnade hemma i Sverige så skulle jag inte klara av att vara här.

Du kommer ju in på striderna här, och jag tänkte att vi skulle borra lite i det. Hur går en typisk eldstrid mot ryssarna till? Vad har de för taktik?

Det beror lite på var man är. Som i Kharkiv var det inget vi kunde göra. Vi utsattes för artilleribeskjutning 24/7. Vi var kopplade till 92. mekaniserade brigaden. Så vi satt vid Sievjerodonetsk, vid floden i försvarsställningar. Detta var då innan den stora offensiven i september 2022.

Sen när jag skrev kontrakt med reguljära armén så var det mycket räder med Hummer ”gun trucks” och även strider från linje till linje nere i Mykolaiv och Cherson.

Jag var i Donbass innan jag skadade mig igen. Då var det svettigt, där var stridsavstånden allt från några meter till hundra meter, det var infanteri och pansar samt mycket helikoptrar och flygplan. Det är galet mycket artilleri. Just nu har det varit mest att hålla terräng tills vi får stridsvagnar och nytt artilleri och det förbereds för en ny offensiv.

Det värsta är drönare som släpper granater och RPG-granater på oss.

Ryssens taktik är precis som den alltid varit. Artilleri i timmar, ibland i dagar, tillsammans med luftunderstöd. Sen skickar de fram pansar. Förlorar de en stridsvagn så får de panik och drar sig tillbaka med pansarfordonen och sedan börjar de med artilleri igen.

Sen på vissa ställen så använder de sig av mobiliserade civila för att göra ett frontangrepp medans Wagner och Kadyrovs tjetjener med ryska armén gör flankerande anfall.

Vad är era bästa knep när ryssarna angriper?

Se till att ha många magasin och en massa extra ammunition och granater. Sluta inte skjuta och visa ingen nåd. Låt dem inte få en sekund att andas.

En annan svensk krigsfrivillig på östfronten berättade för mig att de ryska soldaterna ofta är berusade och dessutom väldigt magra. Har du några tankar kring det?

Jo, de får ingen mat. De har inte mycket av något. Men det är framförallt mobiliserade soldater som har det så. För de ska ändå dö, de är kanonmat. De används för att hitta en svag punkt i vårt försvar eller för att skifta vår uppmärksamhet till dem istället för reguljära ryska armén.

Och de magra soldaterna är egentligen från de ryskockuperade områdena i Ukraina, eller? Alltså Donetsk, Luhansk och Krim.

När Putin annekterade Cherson, Zaporizjzja, Donetsk och Luhansk så var planen att han tog unga ukrainska män och skickade dem till fronten, alternativt satte dem i fängelse för han såg dem som ett hot.

Jag antar att ni ibland tar fångar när deras infanteri anfaller?

En hel del blir det. När vi var i Ternovi Pody i Mykolaiv Oblast så var det många ryssar som gav upp utan att avfyra ett skott.

Hur hanterar ni fångarna? Alltså rent praktiskt, vad gör ni med dem?

Är de skadade så tar vi och hjälper dem med allt vi kan. Kör dem till sjukvård så de får rätt vård, sedan blir de förhörda av enhetschefen, sedan vidare till någon säker plats.

Om de inte är skadade så tar vi deras vapen och allt sådant. Sen kör vi dem bort från striden. Vi tar deras utrustning ända ner till understället för att vara säkra på att de inte har vapen eller granater. Sen förhörs de av chefen, sedan SBU [ukrainska säkerhetstjänsten].

Du säger ju i alla fall att ni tar deras utrustning när de ger upp. Hur är skicket på deras materiel jämfört med den ukrainska armén?

De som vi tog i Mykolaiv hade en firebase [eldställning] för granatkastare där. De hade riktigt bra utrustning. De hade varit där sedan början av kriget så de hade fortfarande vinterkläderna på sig. Men, som sagt: de som kommer nu för att strida har ingenting.

Men vad menar du med ”ingenting”? Hur ser uniformerna ut? Stridsvästar, kroppsskydd, hjälmar? Vad har de för vapen? Och kängorna inte minst…

En del har någon form av kamouflage. Men många har inte det. Deras hjalmar är frigolit med aluminium som ska se ut att vara en riktig hjälm. Många har vanliga sneakers. Det gäller inte alla men väldigt många av de mobiliserade soldaterna. De ska ändå bara vara som kanonmat. Och där av många som ger upp direkt. Det låter som att man hittar på allt, men det är sant. Det är det som är det galna med det hela.

Du sa att det liknar första världskrigets skyttegravar. Bilden man får för ögonen då är öppna fält och sönderskjutna skogar och byar. Hur långa är stridsavstånden?

Så var det i Mykolaiv. Och även i Donetsk. I Mykolaiv var det långa avstånd. Så vi var tvungna att anfalla dem snabbt och hårt för att överraska dem. Annars är det bara artilleri och pansar.

Det måste ju ha varit rätt vidrigt att vistas i blöta skyttegravar utan ordentliga kängor eller stövlar i vinter. Har ni sett några skador eller sjukdomar till följd av det?

Några av mina vänner drog på sig lunginflammation. Feber och magsjukdomar med diarré och såna saker. Men för ryssen så är det många av dem som fryser ihjäl och de som har energi tar sig till ukrainska positioner för att de inte vill dö. Många gånger för att de är hungriga.

Har du alltså SETT ryssar som har frusit ihjäl, eller hur vet du att det är så?

Jag har inte fysiskt sett det, men på vår FOB [ledningsplats] där de har livefoto från drönare som vi alltid går till för att planera uppdrag eller för att få en helhetsbild av vad vi kan förvänta oss. Där har jag sett ryssar som dött av förfrysning.

Intressant! Du som svensk måste ju vara en udda fågel i den ukrainska armén. Vad tycker dina ukrainska kamrater om att du är där?

Jag har bara mötts av kärlek och respekt. Även om vi inte förstår varandra så har vi en otroligt respekt och kärlek för varandra. De kommer alltid att vara min familj.

Kriget är en storm av stål men också en storm av känslor. Hur hanterar du alla känslor av hopplöshet, eufori, saknad, längtan, sorg och kärlek utan att bli ett kändlovrak?

Man stänger av. Man måste göra det. Det är inte lätt. Det är det tuffaste att fightas med.

Kriget gör också att nya personlighetsdrag visar sig. Man var kanske inte den man trodde, eller så utvecklas nya egenskaper. Hur har kriget förändrat dig?

Det har du helt rätt i. Jag har blivit ödmjukare. Nu när jag är på sjukhuset så känner jag oro. Mardrömmar och panik. Jag är rädd när det är tyst och lugnt. Allt är förändrat i mig. Så den stora fighten kommer när man är tillbaka i det civila livet. Mycket att arbeta med .

Just det ja. Sjukhuset. Varför är du där?

När vi besköts med artilleri i Mykolaiv så drog jag sönder en muskel i benet och krossade benet i fotleden. Hamnade på sjukan i fyra veckor i Odessa.

Under sista uppdraget hade jag precis kommit tillbaka. 10 januari så var vi mellan Pisky och Donetsk flygplats och skulle evakuera en död och några skadade. När vi kom till platsen så kom vi under eld, vi hade eldstrid i två timmar sen flög det in drönare som släppte granater på oss och från ingenstans kom en stridsvagn och öppnade eld och en av granaterna träffade i närheten av oss så tryckvågen slängde omkring mig och vred av fotleden.

Du utsätter dig själv för livsfara i Ukraina. Krigsfrivilliga har utsatts för tortyr, mord och skenavrättningar som krigsfångar. Hur hanterar du tanken på din egen död?

Ärligt talat så trodde jag aldrig skulle leva så länge som jag har gjort här. Tanken finns där hela tiden. Varje gång innan man går på mission. Jag pratar med min kvinna varje gång innan jag åker ut. Hon är ukrainska och hon säger till mig ”se bara till att ringa mig när du kommer tillbaka, jag väntar på ditt samtal. Jag vet att du kommer ringa mig, jag vet att allt kommer bli bra.”

Förr eller senare kommer kriget ta slut för dig. Antingen vinner Ukraina, eller så blir det en vapenvila – eller så blir du invalid och måste åka hem. Hur ser du på livet efter kriget? Vad drömmer du om?

Jo så är det. Ukraina kommer vinna oavsett vad, om inte Ryssland har Krim och alla de andra områdena. Det kommer inte att bli vapenvila.

Jag drömmer om att få ett långt liv med mina barn och min kvinna, att få uppleva att bli farfar och morfar. Att ta upp mina intressen igen som jag hade innan jag åkte. Och att resa runt i världen.

---

Efterord: Detta är alltså den krigsfrivillige svensken Andreas tankar och upplevelser. Krig är komplexa, och det kan alltså vara så att en persons observationer är helt riktiga och sanna, samtidigt som den totala motsatsen kan vara lika sann. Fienden kan ha usel utrustning och utmärkt utrustning samtidigt. Det är alltså väldigt svårt att dra några generella slutsatser.

Andreas kom till kriget helt utan militär utbildning och han har överlevt. Han har kanske till och med varit tungan på vågen i någon eldstrid. Innebär det att vi kan säga att extremt kort militär utbildning är tillräckligt för kriget, eftersom det fungerat för honom? Självklart inte.

Soldaterna är krigets arbetsmyror. De kryllar i tusental, tiotusental, ofta omedvetna och vad som händer i en annan del av myrstacken. Sådant är det militära livet. Vi måste därför akta oss för att göra den enskilde soldatens upplevelse till en absolut sanning. Likväl är den enskilde soldatens upplevelser viktiga för att bidra till en helhetsbild av kriget. Jag hoppas att denna artikel har kunnat bidra till att ge läsaren en bättre lägesbild.

Kapten Andreas Braw
Redaktör, Militär Debatt