Är 7.62 verkligen jägarsoldatens kaliber?

Förord: Hur intressant är det egentligen att diskutera vem som ha vilken utrustning? Många officerare hävdar att automatkarbinen ändå inte ”vinner kriget”. Den behöver bara vara ”tillräckligt bra”. Men för den enskilde soldaten är vapnet krigsavgörande. Vapnets verkan avgör huruvida han lever eller dör. Vapnets vikt avgör huruvida han kan packa en stock snus eller extra liter vatten i stridssäcken. Vapnet är en del av soldatens identitet, en förlängning av hans kropp. Och på så sätt är automatkarbinen mycket viktigare än vad man ser vid första anblick.


“I am quite confident that 5.56 mm will be the common weapon for the majority, [meaning it will equip] infantry and mechanised units, command units, those who don’t have infantry combat as their main task, and those who have other weapons – the mechanised at the end of the day have a 40 mm cannon, at least one general purpose machine gun, a recoilless rifle, NLAW, and light anti-tank weapons. It’s not too many of the infantrymen who will use their assault rifles in combat. It is when they go into close combat, when they take their target, or enter a building to kill the enemy. Then we are talking about short distances, and then 5.56 mm still works. However, there might be other units, maybe ranger units or the newly created infantry units in Falun and Sollefteå among others, where you may have to rely on being able to achieve effects at longer ranges. This in turn is based on the Swedish Armed Forces having done an analysis that they want to be able to pierce modern body armour at range, and then 5.56 mm is inadequate.”

Debattören Robin Häggblom i blogginlägg på Corporal Frisk

”Förband som säkert har större nytta av en karbin med längre stridsavstånd är infanteri och de jägarförband som strider bakom fiendens linjer där stridsavstånden blir större, mängden AK-skyttar är fler i gruppen och motståndaren har många mjuka fordon.”

Signaturen Pansarsubbe i debattartikel på Militär Debatt

Jag har passivt och med stort intresse följt debatten om Försvarsmaktens nya eldhandvapen på twitter, här på militärdebatt.se, på taktisk.se samt Corporal Frisks fantastiska blogginlägg. Jag har såklart heller inte missat poddavsnittet Militärsnack #44. Jag känner det nödvändigt att ge mig in i debatten då jag inte alls känner igen mig i det narrativ som verkar byggas upp kring ”förband med strid som huvuduppgift”, till vilket skribenterna tycks inkludera jägarförband och således min förbandstyp, norrlandsjägarbataljon. Narrativet säger att jägarförband är en av förbandstyperna som har nytta av en grövre kaliber då våra stridsavstånd är längre.

Att jägarförband eftersträvar långa stridsavstånd är helt rätt. Men förklaringsmodellen är förenklad och enligt mig felaktig. Jag skall berätta varför.

Stridstekniken är strid på långa avstånd. Detta kan ske med eldledning av artilleri, fartygsartilleri eller flyg. Det kan också ske med fjärrutlösta minor och fältarbeten. Det kan också ske med direktriktade vapen med långa praktiska skjutavstånd såsom pansarvärnsrobot prickskyttegevär, automatgevär, medeltung kulspruta och granatgevär. Långa avstånd har med riskminimering att göra. Det ger färre förluster vid varje givet tillfälle och uthållighet i av fienden kontrollerat område. Norrlandsjägarförband riskminimerar också genom att över tiden bibehålla hög stridsberedskap, vidta skyddsåtgärder, varierande stridsteknik och öga för detaljer. Detta ger verksamhetssäkerhet i krig. Allt detta är ett måste då förbandets natur gör att konsekvenserna blir stora vid förluster, främst av logistiska skäl. Konsekvenserna blir också stora om detaljer fallerar.

”Jägarförbandet kräver lätt och särskilt anpassad utrustning”. Foto: Mats Nyström/Försvarsmakten

Men! Väljer jägarförbandet att öppna eld med direktriktad eld, då är det också hög verksamhetssäkerhet att ha ambitionen att slå ihjäl varenda fiende i verkansområdet.

Detta kan innebära att i valt eldområde finns det fältarbeten som omöjliggör fortsatt framryckning på vägen, överlappande splitterbilder, seriekopplade minor, stridsvagnsmineringar där fienden förväntas ta terräng utanför vägen, fältarbeten för att efter initialt eldöppnande nedkämpa trupp som gör avsittning ur fordon. Vapensystem placeras så att det inte spelar nån roll var valt mål stannar på vägen, verkan kan alltid påräknas, alltså kombinerade vapen. Att med terräng- och fiendebedömning förutse hur fienden kommer agera och placera vapen utefter detta. Fienden störs på riktigt om de blir nedkämpade. Norrlandsjägarförbanden understödjer på riktigt mekaniserad strid om fiendens underhållsfordon brinner på vägen. En jägarpluton ska vid eldöverfall ha ambitionen att nedkämpa flertalet fordon.

Jag vill med alla till buds stående medel radera bilden av att jägarförband är en förbandstyp med massa pansarskotts- och AK-skyttar som ligger och skjuter med automatkarbin på en fiende på så långa avstånd som praktiskt möjligt. Och att det är därför de skall ha en automatkarbin med grövre kaliber. Jag vill med alla till buds stående medel radera bilden av att ett eldöverfall är till för att ”skjuta lite” på fienden i syfte att störa. Fiendens störs på riktigt om valt mål är nedkämpat.

En norrlandsjägargrupp disponerar pansarvärnsrobot, kulspruta, automatgevär, prickskyttegevär och granatgevär. Bemannas vapen av stridspar är det endast gruppchefen som har automatkarbin som primär beväpning. Gruppchefen leder i första hand. Öppnas det eld med automatkarbinen görs det på samma avstånd som praktiska skjutavstånd för närpansarvärnsvapen. Huvudsyftet med automatkarbinen, är som jag ser det, lösgöra sig från sammanstöt, nedkämpa fienden på korta avstånd, samt vid överfallsstrid och okonventionella stridsföretag. För detta krävs rörliga och lätta soldater och vapen med många skott i varje magasin.

Om jägarförbandet skall packa reglementerad utrustning motsvarar packningen en normal människas vikt. Jag kan på intet sätt se hur en större automatkarbin med större kaliber och mindre antal skott i magasinen skulle passa våran förbandstyp. Jägarförbandet kräver lätt och särskilt anpassad utrustning. Med allt detta sagt: 7.62×51 är inte jägarsoldatens kaliber avseende automatkarbin.

I övrigt tycker jag att ”förband med strid som huvuduppgift” inte riktigt har definerats av debatten än så länge. Det är en mångfacetterat begrepp. Det låter klyschigt och amerikanskt men har inte alla strid som huvuduppgift? Med citaten i början av artikeln inräknade, är det bara lokalförsvarsskyttebataljoner, hemvärn och jägarförband kvar som har strid som huvuduppgift? Går alla andra runt och försvarar sig själva med självskyddsvapen 5.56? Är det nederlagsdoktrinen som spökar igen?

Frågan om nytt eldhandvapen är nog vår tids största utrustningsfråga för den gemene soldaten. Frågor om utrustning är en mycket vanliga fråga på plutonens timme. Både på värnpliktiga plutoner och GSS/K-plutoner. Detta är för att utrustning och stridsteknik är de frågor som soldaten känner att de kan påverka och det är viktiga frågor på grupp och pluton.

Jag tror det är mycket viktigt att föra en tydlig kommunikation angående nytt eldhandvapen. 

I brist på annan information får jag personligen lite känslan av att det nya eldhandvapnet följer samma väg som andra utrustningsprylar: Man vill ha någonting som kan allt. Alla soldater ska kunna skjuta igenom kroppsskydd, alla soldater ska ha så långt praktiskt skjutavstånd som möjligt. Är det inte andra vapen i gruppens system av vapen som ska lösa dessa uppgifter? Vilken är automatkarbinens uppgift i gruppens system av tilldelade vapen?

Finns det några andra parametrar som är viktiga? Direkt eller indirekt? Vad säger tidigare utredningar om 5.56 vs 7.62? Finns det nån anledning att specialförband med obegränsade resurser och högt risktagande prioriterar utrustning och vapen med låg vikt?

Jag får tyvärr känslan av att förtroendet för Försvarsmaktens processer kring utrustning kunde vara bättre. Någon skrev skämtsamt att det tagit lika lång tid för Försvarsmakten att ta fram det nya ID-kortet som det tog att utkämpa andra världskriget. Information tror jag är en del för att bekämpa detta bristande förtroende. I fallet med automatkarbinerna tror jag inte att information betyder ett reportage i Försvarets Forum skrivet av en kommunikatör. Jag tror det betyder en beslutsförklarande text, som inte passerat språkregler från en kommunikatör och som är underskriven av en chef. Det är väl knappast sådan tidspress att ”följ mig” gäller istället för att förklara grunderna för beslut?

Min förväntan som tillhörande förbandstypen jägarförband är att ett framtida eldhandvapen oavsett kaliber eller tillverkare är lättare än det vi har idag, rymmer samma mängd ammunition per magasin som det idag och är driftsäkert i värme liksom snö och kyla. Jag förväntar mig att mitt förband har möjlighet att påverka vilken kaliber förbandet tilldelas.

Fanjunkare Richard Holmén

Norrlands Dragonregemente K 4