Av Stf patrullchef

“Grundläggande för alla soldater och sjömän är att kunna försvara sig själv och tillsammans med andra kunna bevaka skyddsobjekt och/eller försvara terräng, plats, anläggning eller verksamhet.”

Handbok samarbete och befälsföring, 2014

The Defence of Duffer’s Drift skrevs år 1904 av brittiske generalmajoren Ernest Swinton under pseudonymen Lieutenant Backsight Forethought. Texten följer löjtnanten i Sydafrika, där han och hans pluton om femtio man har i uppgift att försvara ett vadställe från en okänd styrka Boers. Under sex drömmar återupplever löjtnanten samma strid om och om igen, och för varje dröm lär han av sina misstag och kan i den sjätte drömmen gå segrande ur striden. 

Det här konceptet har skrivits om flera gånger – bland annat kan vi följa ett bataljonsanfall under första världskriget i “The Battle of Booby’s Bluffs”, skriven av Major Single List (Brigadgeneral William A. Mitchell, US Army), och en brittisk skyttepluton i modern kontext i Major N Newmans “The Defence of a Baltic Bridge”.

Följande text har inspirerats av alla ovan nämnda och är skriven för att påpeka brister i hur vi övar och utbildar. Du kommer se likheter mellan främst The Defence of a Baltic Bridge och denna text, då båda behandlar ett liknande scenario med liknande sårbarheter i stridsteknik. 

Övar vi rätt, på rätt saker? Känner vi igen oss i de misstag huvudkaraktären gör? Jag vill få dig, läsaren, att fundera på om du känner igen dig – I plutonchefens misstag, i gruppchefernas misstag, eller hos soldaterna som blir lidande på grund av ledarskapet. Fundera också på om du lägger upp dina övningar på ett sätt som reflekterar det stridsförlopp som visas i texten.

I den här texten kommer vi följa Fänrik Efterklok, som strax efter examen från OP blir satt som plutonchef för en skyttepluton i Baltikum. Vilken sorts pluton det egentligen är kvittar – den reflekterar en typisk pluton med lätta fordon och den beväpning plutonen medför. Det kan vara en trosspluton, en närskyddspluton, en spaningspluton eller vad som helst. 

Att försvara en bro

Natten till söndag körde vi av färjan i Balthamn och österut, mot fronten. Min pluton körde längs med landsvägen med fem hyrminibussar fullproppade med soldater, mat och utrustning. Vi hade en enkel uppgift: Kör till bron en bit bakom fronten och försvara den i ett dygn i syfte att hålla vägen öppen för brigadens framryckning. Bron var nyckelterräng för brigaden då det var den enda bron som höll för stridsvagnar inom flera mil. Fronten gick ett par mil österut från bron.

Vi kom fram till bron och gruppcheferna upprättade omedelbart ett enkelt runtomkringförsvar runt fordonen och påbörjade utspisning av dygnsportioner, medan jag och sergeant Modig, min ställföreträdare, började se oss omkring. Bron var 75 meter lång, tvåfilig och gick över en rätt så djup flod, omgiven åt både väst och öst av relativt tät granskog. Vägen vi hade åkt på gick i väst-östlig riktning och floden gick i nord-sydlig riktning, enligt skissen jag har bifogat. Närmaste bebyggelsen var några mil bort åt båda håll. När jag satt med orderblocket och planerade försvaret av platsen slumrade jag plötsligt till.

Dröm 1 – Försvar av tagen terräng

Min pluton, AQ, bestod av fyra likadana skyttegrupper om 8 soldater, med ett granatgevär och en Kulspruta 58 på varje grupp. Första och andra grupp hade också varsin skarpskytt, och i ledningslaget hade jag sergeant Modig samt plutonssignalisten. Vi hade fem mörkgråa minibussar. Varje soldat hade med sig stridspackning för 24 timmars uthållighet samt mat, vatten och lite extra kläder för att överleva en vecka i fält. Vi hade fått sexton pansarskott som fördelats ut jämnt på alla fyra grupper. Vi hade även fått med oss tillräckligt med spadar, hackor och spett för att kunna gräva ner oss vid behov. Nu var det tidig eftermiddag.

Under plutonchefskursen hade vi övat försvar av stridsställning, både med skarp och lös ammunition, men det hade alltid varit från en limpa eller en höjd, naturligt bra stridsställningar. Här fanns det ingenting, marken var helt platt med undantag för flodfåran. Vi var omgedda av tall- och granskog, inte helt olikt övningsfälten i norra Sverige.

Våran uppgift var att försvara bron. Jag hade studerat dussintals historiska slag på Karlberg och Wikipedia – hade man satt mig på Atlantvallen eller på en stridsvagn vid Kursk hade jag vunnit slagen med bravur, men det här var något helt nytt. Vi saknade indirekt eld, telekrig, C-UAS, ISR och alla andra militära termer jag lärt mig om, vi var här helt på egen hand. Snabbt kallade jag till mig gruppcheferna och gav ut min order – det var bäst att köra på den metod jag kände mig trygg med.

Plutonen skulle bilda en romb, med två grupper på vardera sida av floden. Kulsprutor och granatgevär skulle koncentreras mot vägarna till bron av uppenbara skäl. Jag, min ställföreträdare och signalist skulle leda från mitten av romben. På så sätt skulle vi ha eld i samtliga riktningar, med en tydlighet i vart chefen fanns. Fordonen, som nu stod parkerade ett dussintal meter från bron, skulle självklart maskeras. För att kunna återhämta inatt beslutade jag att vi skulle resa våra Tält 20 invid fordonen.

“Ska vi gräva värn?” frågade korpral Rask, chef för andra grupp. 

“Nej. Få upp era grupper på linjer, välj era eldställningar och få fram stockar eller liknande, men vi behöver inte gräva. Vi har gott om skydd med träden här.”

Gruppcheferna tog befälet och började leta eldställningar för sina soldater. Klockan började bli mycket, och jag gav ut ordern om stridsberedskap 3:15, bemanning av understödsvapen och infartspost med övrig personal i vila.

Runt sjutiden på kvällen anropade infartsposten väst över radion och anmälde att en civil personbil passerat – passagerarna hade inte pratat särskilt mycket engelska men verkade vänliga. De körde igenom förläggningen och vinkade glatt. 

En kvart senare briserade ett halvt dussin artillerigranater bland förläggningstälten. Jag slängde mig i skydd vid brofästet, och ytterligare en eldstöt granater landade runtomkring mig. Från tälten hörde jag flera skrik av smärta, och trädtopparna ovanför mig trasades sönder av ögonblicksbrisader. Grupperna som var utspridda runt bron hade nästan inget skydd att tala om. Ytterligare en eldstöt granater dundrade igenom skogen, och jag kände hur splittret slet i min uniform.

När jag vaknade igen låg jag blodig och sönderslagen på marken, med flertalet stupade runt omkring mig. Jag hörde hur sergeant Modig anmälde över radion: “AQ, tjugotre skadade.”

Hur hade det här gått till? Vi hade inte ens sett fienden. Hur hade de kunnat nedkämpa oss så effektivt utan att ens skjuta direktriktad eld mot oss? Fienden måste ha tagit ut koordinater till bron för indirekt eld långt i förväg då bron var uppenbar nyckelterräng, och bekräftat att vi var där med hjälp av civila kollaboratörer. Plutonen hade helt saknat skydd från indirekt eld då vi inte grävt ned oss. Jag kom att tänka på flera lärdomar.

• 1. Civila är också sensorer, även om vi är på “egen” mark.
• 2. Ha inte ställningar direkt invid uppenbar nyckelterräng, då fienden kommer att ha förberett sin indirekta eld.
• 3. Tältförläggningar är sårbara och koncentrerar dina soldater. 
• 4. Har du tid ska du gräva ner dig, oavsett ställning och uppgift.

Dröm 2 – Flygare, skydd

Jag vaknade plötsligt, på samma plats som förut, med orderblocket i handen. Det var fortfarande eftermiddag, plutonen satt och åt Chicken Korma och Skinnarmo’s Carbonara. Artillerielden hade bara varit en dröm, gudskelov. Med drömmens lärdomar i bakhuvudet gav jag ut order för försvaret till gruppcheferna:

Plutonen skulle försvara bron i en romb, med två grupper på varsin sida om bron, men med längre avstånd till bron för att få lite avstånd från bron och sprida ut grupperna mer. Grupperna skulle gräva ner sig för att ha skydd mot indirekt eld, fordonen skulle maskeras och istället för att sova i tält skulle soldaterna sova i puppor. Infartsposter skulle finnas 250 meter från bron åt vardera håll, och stoppa all fordonstrafik. 

Nu var det tidig kväll och de flesta hade lyckats gräva sig ner så att de kunde sitta i skydd i knäståendes ställning. Infartsposten i väst anmälde att de beordrat en civil bil att vända om. När jag satt och planerade för nattens posttjänst hörde jag något – ett surrande ljud. Över radion anmälde chefen för första grupp att de sett en drönare komma från norr, och jag beordrade plutonen i skydd. Vi satt spänt och väntade, vi hade ju inga motmedel att slå ut drönaren med. Någonstans över trädtopparna såg jag hur den surrade runt ovanför oss, en svart prick med något hängandes under.

Plötsligt hördes en smäll och ett högt skrik från andra grupps eldställning. Drönaren hade släppt en handgranat ner i menig Anderssons värn, och gruppens stridssjukvårdare arbetade febrilt för att stoppa blödningen i hans buk. Vi hörde surret från ytterligare en drönare, följt av en smäll, och sen en till. Flertalet drönare rörde sig över våra ställningar. Soldaterna gjorde sitt bästa för att kura ihop sig i värnen. 

“Skyttar, hundrafemtio meter, österut!” ropade någon över plutonsnätet, och jag slängde mig på marken när jag hörde knäppandet av fiendens finkalibriga eld. Spårljus från kulspruteskurar strök igenom skogen, både från fiendens och våra egna kulsprutor. Enligt chefen för första grupp rörde sig fienden i enstaka stridspar i skogen, och fiendens eld avtog efter att andra grupp skjutit två spränggranater in i skogen.

Plutonens stridssjukvårdare började springa mellan gruppernas stridsställningar för att omhänderta de skadade. Tredje grupps kulspruteskytt fick syn på en drönare, och lyckades skjuta ned den med två långa eldskurar. Jag anmälde till kompaniet att vi hade sju skadade, varav fem allvarligt. Vi fick som svar att kompaniet inte hade sjuktransport att avvara, så jag gav Modig order att starta en minibuss för att lasta de skadade när drönarhotet avtagit.

När alla sju skadade låg i minibussen började Modig köra västerut. Plötsligt skrek någon – “FPV, FPV!” och började skjuta korta, rappa eldskurar. Från väst flög en tung, stor drönare. Modig hann inte väja – drönaren flög och detonerade i förarhytten. Bilen brast ut i lågor. Två soldater från tredje grupp reste sig upp ur värnen för att springa mot den brinnande minibussen, men kastade sig i skydd. Fienden sköt ännu en gång träffsäker finkalibrig eld mot oss, spårljusen började vina i luften ovanför våra värn. Elden kom från öst, och när jag tittade upp över värnkanten såg jag hur fiendens eld låg rakt på första och andra grupps ställningar, och hur soldaterna tryckte i värnen utan att kunna skjuta tillbaka. Över radion anmälde första grupp att de hade fyra skadade och inte kunde försvara tagen terräng.

“Order, Helge Adam, överta Erik Adams stridsställningar. Order, Erik Adam, framryck över bron med era skadade. Order, Filip Adam, nedhåll Erik Adams eldområde i två minuter i syfte att understödja Erik Adams urdragning.”

Andra grupps kulspruta började duscha dungen framför första grupps ställningar med långa eldskurar, och granatgeväret sköt både rök och spräng in i skogen. Fjärde grupp sprang mot bron på led, och första grupp började släpa sina skadade bakåt, över bron. 

När både hela första och fjärde grupp var i höjd med varandra halvvägs över bron slog en granat ner mitt bland dom, följt av en lång eldskur med spårljus. Fienden hade grupperat flankerande eld norr om bron, och sköt med både RPG och kulsprutor mot truppen som framryckte över bron. Mina soldater slängde sig i skydd och började krypa, men flera RPG-granater träffade bron och fler och fler blev skadade. Jag reste mig upp, siktade mot RPG-skytten och kramade avtryckaren, men en eldskur träffade mig, först i bröstplattan och sen i nyckelbenet, halsen och armen. Jag föll ihop i mitt värn.

Explosionerna från RPG-granaterna kändes dovare och dovare, och det var som att mina ögon inte orkade fokusera när jag tittade upp över värnkanten. På bron låg ett dussin av mina soldater, döda eller allvarligt skadade, och flera av fiendens skyttar sprang bland dom. En av skyttarna höjde sin karbin, tog sikte på mig och sköt.

Hur var det möjligt? Vi hade spridit ut oss, vi hade grävt ned oss och vi hade inte låtit de civila spana på oss. 

Värnen hade inte gett flygskydd eller skyl ovanifrån, och drönarna hade inte haft några svårigheter att se våra värmesignaturer. De civila hade kunnat bekräfta att vi var vid bron när infartsposten stoppat dem. Vi hade inte heller haft en flygvarnare. När fienden väl anföll var bron kanaliserande för oss själva, och då vi var så utspridda hade inte grupperna kunnat understödja varandra ordentligt. Fienden hade nedhållit första och andra grupp för att själva kunna omfatta, få flankerande eld och bryta sig in i våra stridsställningar och därmed kunnat nå ett avgörande i striden.

• 5. Flygskydd är ett måste. Öppna värn ger inget skydd eller skyl mot drönare. 
• 6. Flygvarnare behövs, om inget annat finns är en kulspruta bättre än inget.
• 7. Fordon är sårbara, speciellt när vi vet att fienden ser oss.
• 8. Kanaliserande terräng såsom broar kanaliserar även oss, inte bara fienden.

Dröm 3 – SUSA 

Jag vaknade till och satt fortfarande lutad över orderblocket. Drönarsurret hade fastnat i tankarna, men allt hade bara varit en dröm. Nej, nu ska vi gräva ner oss rejält. Jag kallade till mig gruppcheferna och gav ordern.

Grupperna skulle gräva ner sig i ståvärn, utspridda sick-sack för att skydda mer mot indirekt eld, och gruppcheferna skulle tillse att varje värn maskerades för att försvåra upptäckt ovanifrån. Alla fyra grupper skulle vara på västra sidan av bron, för att undvika att bron blir kanaliserande för oss själva.

Värnen skulle grävas under granar för att få så mycket maskering ovanifrån som möjligt. Så fort värnen var färdiggrävda skulle varje soldat minimera rörelser utanför värnen, och försöka fortsätta förbättra sin eldställning. Andra grupp skulle också avdela sin kulspruteskytt med kulspruta som flygvarnare nära bron. Första och fjärde grupp skulle skicka ut infartsposter åt öst och väst, men dessa skulle maskera sig i observationsplatser, och anmäla över radio när det var trafik på vägen. Plutonen började gräva ner sig.

När en av observationsplatserna hörselobserverade en bil kommenderades hela plutonen i skydd, och bilen fick passera genom våran maskerade förläggning.

Natten föll och en efter en slutade soldaterna gräva för att få lite sömn i värnen. Termiska sikten hade delats ut till posterna för att kunna se värmesignaturer i mörkret. Jag somnade till slut, och vaknade någon gång vid klockan 04 när jag hörde tre skott, följt av en automatskur väster om oss. “AQ, AQ, från O-plats väst, kontakt två-” skrek någon över radion innan en till automatskur ekade genom skogen. “AQ från O-plats väst, vi har nedkämpat två skyttar klädda i multicam, slut kom.” Jag beordrade O-platserna att återgå till gruppernas ordinarie stridsställningar. Hela plutonen var på helspänn, det hade nyss blivit ljust nog att se utan bildförstärkare. Någonstans i fjärran hörde vi surret av en drönare. Vi kunde bara hoppas att den inte såg oss.

En lång eldskur hördes – det var en av flygvarnarna. Över radio anmälde han att en drönare var nedkämpad.

Två skott hördes från öst, och strax därefter ytterligare två. Kulspruteskytten i fjärde grupp öppnade eld och sköt två långa skurar in i skogen, medan skarpskytten i gruppen försökte få syn på fienden med värmesiktet. Kulspruteskytten sköt en till eldskur, men plötsligt tystnade sprutan – skytten hade blivit träffad i pannan. Hela tredje grupp öppnade eld mot den än så länge osynliga motståndaren. Direkt tog ladden över sprutan och sköt en till skur, men han skrek till och sjönk ihop med ett skott i bröstbenet. “Hur kan fienden veta exakt var vi är,” tänkte jag. Fjärde grupps soldater stod och sköt med bägge armbågarna som stöd över värnkanterna.

Flera enstaka skott hördes bortom tredje och andra grupp, och båda grupperna började besvara elden. Jag sprang runt mellan grupperna och försökte få grepp om var fienden var, då och då såg jag mynningsflammor i skogen, men inget mer än det. De båda skarpskyttarna sköt mot värmesignaturer, men resten av plutonen kunde bara skjuta på måfå mot rörelser i skogen.

Vid det här laget var hela plutonen i strid mot enstaka skyttar, och en efter en hörde jag rapporter över radion om hur fler och fler blev skadade. Med gråten i halsen sprang jag till första grupp som hade två skadade för att be om en ammunitionsrapport. På vägen fram såg jag hur först ställföreträdande gruppchefen blev träffad i nacken när han sträckte upp handen mot mig, och sen hur gruppchefen blev träffad i halsen när han tittade upp ur värnet. Ett skott träffade mig i magen, precis nedanför kroppsskyddets platta, och jag föll ihop.

“Chefen är skadad! Nedhåll!” skrek någon, och jag blev nöjd av att höra att någon soldat tog befälet. Kulsprutan började skjuta långa, hårda eldskurar. Jag höll ett första förband mot magen och kröp mot det närmaste tomma värnet. I stridslarmet hörde jag ett vinande – fienden sköt indirekt eld mot oss. Jag kastade mig ner i värnet och kände hur stötvåg efter stötvåg sköljde över värnkanten. Den första eldstöten följdes av enstaka granater, ungefär var femtonde sekund. Fienden sköt för att nedhålla oss.

I nuläget hade plutonen ett tiotal skadade, men vi höll fortfarande ställningarna, vi kunde fortsätta försvara vår bro. Artillerielden började avta. Från andra, tredje och fjärde grupp fick jag rapport över radion om att fienden viker bort. Första grupp sköt ett par skurar till, men anmälde snart detsamma. Jag pustade ut, och fick hjälp av första grupps stridssjukvårdare, och anmälde därefter över radion vad som skett till kompaniledningen. Sjuktransport var långt bort och resten av kompaniet hade varit med om liknande under natten, men hade tagit mycket mer stryk än vi. 

I luften hörde vi plötsligt ett surrande ljud, och i öst såg jag en klunga svarta punkter komma flygandes mot oss längs med vägen – FPV-drönare i hög fart, med RPG-granater undertill. Första grupps kulspruteservis öppnade eld, och spårljusen letade sig mot drönarna. Fler och fler automatkarbiner öppnade eld och en drönare briserade i luften. Jag slängde mig i skydd när drönarna kom närmre. Fyra, fem smällar hördes – En av drönarna hade träffat första grupps kulspruteservis, och flera andra i första grupp var skadade. Luftbrisader började splittra trädtopparna ovanför oss, och jag blundade hårt när splittret trängde in genom glipan mellan kroppsskyddet och hjälmen, där jag hade plockat bort kevlaret för att spara vikt. “Ge oss en chans då…” var det sista jag hann tänka.

Är det omöjligt att försvara sig? Vad hade vi ens kunnat göra annorlunda? Nu var vi nedgrävda, vi nyttjade våra sensorer, vi hade haft gott om bly i målet. 

Fienden hade vetat exakt vart vi var – han måste ha haft värmesikten han med, och stridsspanat med hjälp av eldgivning för att locka fram våran eld. Sen måste det ha varit som att skjuta prick då våra värn inte gav skydd för huvudet. När vi besvarat elden har han dragit sig ur och nyttjat indirekt eld och drönare för att fortsätta bekämpa oss.

• 9. Fienden har lika bra, om inte bättre sensorer än oss. Att dölja vår värmesignatur är ett måste.
• 10. Skjut inte mot allt som låter, fienden kan stridsspana med hjälp av eldgivning, när vi besvarar elden röjer vi våra ställningar.
• 11. Värn kräver frontalt skydd och flankerande skjutriktningar för att skydda huvudet, undvika egen bekämpning och få effektiv eld.
• 12. Rörlighet i eldställningar är ett måste – Fienden vet var den nedkämpade kulspruteskytten hade sin eldställning, och kommer fortsätta skjuta mot den.
• 13. Fienden kommer att nyttja alla sina vapensystem över tid i striden. 

Dröm 4 – Skyttar på fältet

Jag vaknade med ett ryck och tappade orderblocket. Jag kände efter i nacken, och insåg att jag bara hade drömt allting. Vi levde fortfarande, och mardrömmen hade bara varit en mardröm.

Jag spände blicken i ordernamnbrickan, nu fick det inte gå fel. Vad var det jag hade blivit lärd under GU? 8F. 

Jag kallade till mig gruppcheferna och gick snabbt igenom min försvarsplan. Grupperna skulle – likt tidigare – gruppera på västra sidan bron. Varje grupp skulle gräva sammanhängande värnsystem i sick-sack-mönster, för att tillse att soldaterna kunde röra sig i eldställningarna. Likt tidigare skulle vi ha luftpost och observationsplatser. Gruppchefer skulle tillse att gruppens eld var välriktad för att undvika att vi röjer våra ställningar i onödan.

Jag tryckte på några specifika saker – varje stridsställning skulle ha eld åt sidorna och inte rakt fram, för att säkerställa frontalt skydd och flankerande skjutriktningar. Värnen skulle täckas med maskeringsnät för att försvåra upptäckt ovanifrån, och skottgluggarna skulle maskeras med hjälp av sönderklippta liggunderlag för att dölja värmesignaturen. Varje grupp skulle även gräva skenvärn på östra sidan bron.

Efter några timmars grävande tog vi skydd när en civil bil passerade. Vid 00:30 anmälde flygvarnaren in att han hörselobserverade en drönare. Gruppcheferna beordrade sina grupper i skydd, och jag lade mig under ett Barracuda-nät vid andra grupps värngång. Vid det här laget hade alla grupper hunnit gräva ett ståvärn per soldat, samt börjat koppla ihop värnen med värngångar. Luftposten anmälde faran över, och grävandet fortsatte. 

Vid 03:30 viskade den västra observationsplatsen över radion. “AQ, från O-Plats väst, två skyttar på vägen, slut kom.”

“Nedkämpa därefter framryck till plutonen, klart slut” svarade jag.

Fem snabba skott ekade i natten, och stridsparet kom löpandes efter någon minut. Jag beordrade O-platsen i öst att tillbakarycka till plutonen. Vid det här laget hade alla fyra grupper grävt tillräckligt djupt för att man skulle kunna gå hukandes mellan alla värn. Skenvärnen på andra sidan bron var också klara, de var inte maskerade utan man såg ett par gropar här och var runtomkring brofästet.

Jag hade visst slumrat till, för jag vaknade av att chefen för andra grupp ruskade om mig.

“Chefen, skyttar på andra sidan bron. En grupp.”

“Kom. Eld öppnas på mitt kommando,” väste jag och gnuggade ur sömnen ur ögonen. Jag kikade över värnkanten – på andra sidan bron, cirka 100 meter bort, gick ett tiotal personer på skytteled mot bron. Skytten längst fram hade gått några steg ut på bron. Jag höjde automatkarbinen, lade rödpunkten på där jag gissade att mannens navel var, och tryckte av ett skott.

Hela första och andra grupp öppnade eld ögonblicket efter att jag skjutit, och skytteledet splittrades. Tre-fyra skyttar låg kvar på bron, övriga slängde sig i skydd vid brofästet, och jag noterade nöjt hur gruppchefen för andra grupp fort beordrade granatgevärsservisen att skjuta två luftbrisader mot brofästet.

Enstaka skyttar flydde österut, och gruppcheferna för första och andra grupp beordrade snabbt eld upphör – eld mot upptäckta mål. Efter en snabb ammunitions- och skaderapport anmälde jag till kompaniet att vi varit i stridskontakt och att vi inte hade egna skadade.

“Drönare västerut!” väste flygvarnaren över radion, och hans spårljus skar igenom luften. Efter tre eldskurar föll en skadskjuten drönare ner på vägen, och en soldat var snabbt framme och hackade sönder den med sin fältspade. Nu var klockan 04:37, och det började bli allt ljusare ute.

“Skydd!” skrek jag. Indirekt eld slog ner tvåhundra meter öst om oss, på andra sidan bron. Fienden sköt mot våra skenvärn. Ytterligare granater slog ned hundra meter nordöst om oss, lite närmre nu. Flygvarnaren sköt ytterligare en eldskur, och svor till när kulsprutan slutade skjuta.

“Eldavbrott! Eldavbrott! Ta ner drönaren!”

Jag lade märke till en liten svart punkt rakt ovanför mig, och öppnade eld. Mina spårljus agerade eldledning, och snart sköt halva plutonen mot drönaren. Den vinglade till och föll från himlen. Fienden hade hunnit lägga om elden, snart briserade granat efter granat runt plutonen. Soldaterna tryckte sig så långt ner i värnen det gick, och mellan brisaderna stack man upp huvudet för att tillse att fienden inte närmade sig. Följde fienden SoldF anno Kalla Kriget skulle våldsam stormeld följas av infanterianfall.

Tredje grupp öppnade eld mot skogen – spårljus från fiendens kulspruteeld strök över stridsställningarna och besvarades med träffsäker automatkarbinseld. Skarpskyttarna svepte skogen med sina termiska sikten och sköt mot de värmesignaturer som syntes. Fjärde grupp anmälde att fienden uppträder i minst tropps storlek hundra meter bort. Andra grupp anmälde in motorbuller från öst, och strax därefter hördes “Två BMP, två BMP andra sidan bron!” över radion. Första och andra grupp sköt med flera pansarskott och granatgevär, och den främre BMP:n stannade med flera rykande hål i frontpansaret. Den andra vagnen rullade förbi och stannade efter två träffar i sidan halvvägs över bron, där en skyttegrupp gjorde avsittning och började skjuta mot våra ställningar.

Tredje grupp anmälde att fienden viker bakåt, och fjärde grupp likaså. Jag kände på mig att läget för plutonen var kritiskt – Första och andra grupp fick fler och fler skadade. Fienden verkar kraftsamla från öst. Om fienden bryter över bron skulle katastrofen vara ett faktum. Jag hann inte fundera längre – “Fi bryter över bron!” hördes över radion.

Jag tittade upp över värnkanten och såg hur flera skyttar sprang hukade över bron, mot första grupps värngång. Jag blundade, tog ett andetag och sprang till tredje grupp.

“Chefen tredje! Fienden bryter över bron. Ni ska omfatta norr om bron. Framryck i den riktningen -” Jag pekade med hela handen till vänster om bron “- och slå fienden i sida. Frågor? Framåt!”

Chefen för tredje grupp skrek “Följ mig!”, och ropade i språnget ut sin order medan han spurtade förbi första grupps stridsställning med sin grupp bakom sig. Fienden försökte dra sig ur värngången, men sköts där de stod i och runt värnen. Överlevarna som försökte fly över bron skars ner av andra grupps kulspruta.

Efter en halvtimme i skydd kunde vi konstatera att vi slagit fienden. Vi hade tretton skadade, varav fyra var prio fyra – avlidna. Övriga låg samlade på plutonens skadeplats under fordonens maskeringsnät. Vi hade 60% finkalibrig ammunition, sju p-skott och två pansarspränggranater kvar. Klockan var 11:27, och över radion anropade bataljonschefen – “1. Mekbataljonen kommer att rulla över bron inom en timme. Ni kommer avlösas av 2. Närskyddspluton – Bra jobbat!”

Vi hade nedkämpat två BMP-2, tjugotvå skyttar och tagit fyra skadade fiender som fångar. Jag hade beordrat andra, tredje och fjärde grupp att fortsätta gräva – majoriteten av våra skadade var från första grupp. Två av plutonens kulspruteserviser stod som flygvarnare, och då och då sköt de skurar mot drönare. Jag satt i ett värn och skrev på plutonens order för återhämtning, när jag slumrade till.

• 14. Flankerande eldställningar med frontalt skydd tillser att fienden inte kan skjuta rakt in i stridsställningarna.
• 15. Värmesignaturer behöver maskeras. 
• 16. Föröva för eget motanfall, att försvara en ställning måste inte innebära att man sitter still i värnen. Rörlighet i och utanför eldställningarna ökar våran handlingsfrihet.

Jag vaknade med ett ryck. Plutonen utspisade. Striden hade bara varit en dröm. Jag tog ett djupt andetag och samlade gruppcheferna för ordergivning, med drömmarna i bakhuvudet. 

Slutsatser

Denna text är ett exempel på en strid där motståndaren, ett irreguljärt förband med tillgång till drönare, indirekt eld, pansarskyttefordon och personbilar gör sitt bästa för att slå en försvarsförberedd motståndare.

Att ligga på en limpa och skjuta prick på helfigurer på fält är inte den stridsteknik vi eftersträvar, men det är ofta den stridsteknik vi tillämpar under övning med skarp ammunition. Är man inte försiktig och pedagogisk i hur man utbildar kan det lätt bli så att det är den bilden av strid som man förmedlar till truppen. Att inte heller öva med indirekt eld och drönarhot kommer på sikt leda till stora brister inför kriget. För det är just det vi ska öva inför: Kriget, inte nästa SUSA. 

Fänrik Efterkloks stridsteknik blir inte perfekt efter fyra drömmar, men han har lärt sig mycket om hur avsuttet skytte kan öka sitt duellvärde och sina överlevnadschanser. Du kommer säkert inte hålla med om allt han gör i fjärde drömmen – i så fall är det bra! Fundera på vad du hade kunnat göra i hans sits, och hur din pluton hade löst uppgiften om ni var i samma sits.

Fortsatt läsning

Följande artiklar upplever jag har hjälpt mig att skriva den här artikeln. 

Militär Debatt – Sluta tälta!

Militär Debatt – Så kan vi bli bättre på att jobba med drönare

Militär Debatt – Pansartruppernas framtid på det transparenta slagfältet

Militär Debatt – Det mekaniserade kavalleriet

Militär Debatt – Frontalt skydd och flankerande skjutriktning

Militär Debatt – Därför behöver du förstå och öva nedhållande eld

Källor

The Defence of Duffer’s Drift (Ernest Swinton, 1904)

Klicka för att komma åt FMFRP%2012-33%20%20The%20Defense%20of%20Duffer%27s%20Drift.pdf

The Battle of Booby’s Bluffs (William A. Mitchell, 1922)

http://www.regimentalrogue.com/boobysbluffs/booby0.htm

Baltic Bridge: (N Newman, 2025)

The Defence of a Baltic Bridge