Av Erik Sielaff, f.d. officer med 33 års tjänstgöring, regional utbildningsledare inom frivilligrörelsen

Den svenska totalförsvarsmodellen bygger på samverkan mellan statliga aktörer, näringsliv och civilsamhälle. Inom denna struktur utgör de frivilliga försvarsorganisationerna (FFO) en unik resurs – både som kompetensförstärkare och som bärare av folkförankring. Trots detta finns återkommande indikationer på att Försvarsmakten inte fullt ut förstår, eller nyttjar, dessa organisationers potential. Resultatet riskerar att bli ett ineffektivt utnyttjande av en resurs som både är operativt relevant och synnerligen kostnadseffektiv.

Frivilligförordningen – ett tydligt men underskattat ramverk

Grunden för de frivilliga försvarsorganisationernas roll återfinns i förordning (1994:524) om frivillig försvarsverksamhet, frivilligförordningen. Den slår fast att frivilliga försvarsorganisationer ska bidra till att stärka Sveriges försvarsförmåga genom utbildning, rekrytering och stöd till Försvarsmakten samt övriga aktörer inom totalförsvaret.

Förordningen reglerar bland annat:

• Statens stöd till organisationerna
• Uppdraget att utbilda personal enligt Försvarsmaktens behov
• Krigsplacering av frivillig personal
• Avtal genom vilka individer kan tjänstgöra i totalförsvaret

Detta innebär att FFO inte är externa aktörer utan en integrerad del av totalförsvarets struktur – en förmågeresurs som snabbt kan aktiveras vid höjd beredskap.

Ett strukturellt glapp i förståelse

Trots det tydliga regelverket präglas relationen mellan Försvarsmakten och FFO ofta av:

• Bristande beställarkompetens
• Otillräcklig integration i förbandsverksamheten
• Kort planeringshorisont och ad hoc-användning

Konsekvensen är att utbildad och motiverad personal inte nyttjas fullt ut, samtidigt som organisationernas verkliga potential förblir outnyttjad.

Ett konkret exempel på denna oförståelse återfinns i synen på personalens engagemang. Anställda officerare och soldater som engagerar sig ideellt som instruktörer möter ibland invändningar kopplade till arbetsmiljöregler – exempelvis att deras engagemang skulle kunna påverka veckovilan och därmed utgöra ett arbetsmiljöproblem.

Detta resonemang väcker rimliga frågor: Vad är egentligen skillnaden mellan att på sin fritid utbilda frivilliga soldater och att jaga, renovera huset eller träna barnens handbollslag? I andra sammanhang betraktas sådana fritidsaktiviteter som positiva och utvecklande – inte som riskfaktorer. När det gäller frivillig försvarsverksamhet tenderar dock samma engagemang att problematiseras, trots att det direkt bidrar till Försvarsmaktens egen förmåga.

Kostnadseffektivitet – en strategisk fördel

En aspekt som ofta förbises är den ekonomiska dimensionen. FFO erbjuder hög operativ effekt till låg kostnad. Till skillnad från kommersiella leverantörer, som drivs av affärslogik och vinstkrav, bygger frivilligverksamheten på engagemang och samhällsansvar.

Detta innebär:

• Lägre utbildnings- och personalkostnader
• Hög flexibilitet utan långsiktiga ekonomiska bindningar
• Tillgång till civil spetskompetens utan heltidsanställning

I en tid där försvarsanslagen växer men resurserna fortsatt måste prioriteras klokt, framstår FFO som ett av de mest kostnadseffektiva sätten att snabbt öka både förmåga och uthållighet.

Frivilliga försvarsorganisationers faktiska förmågor

FFO besitter en bredd av konkreta och användbara förmågor:

• Lednings- och sambandsförmåga (t.ex. Svenska Lottakåren, FRO)
• Logistik och transporter (Bilkåren)
• Sjukvård och omhändertagande
• Skyddstjänst och CBRN
• Ingenjörs- och fältarbetsstöd
• Maritim kompetens (Sjövärnskåren)
• Bevakning och underrättelsestöd

Därtill bidrar de med något som är svårt att bygga med enbart anställd personal: volym, uthållighet och lokal förankring.

Som Rikshemvärnschefen uttryckt det:
”Frivilligheten är en superkraft.”

Citatet fångar kärnan i FFO – en kraft som inte bara handlar om numerär, utan om kunskap, motivation, ansvarstagande och viljan att bidra till samhällets säkerhet.

Utbildningsverksamhet – en central leverans

Frivilligorganisationerna bedriver omfattande utbildning på uppdrag av Försvarsmakten, bland annat:

• Befattningsutbildningar (stabsassistenter, signalister, förare)
• Specialistutbildningar inom samband, logistik och sjukvård
• Hemvärnsutbildningar
• Instruktörsutbildningar
• Lednings- och stabstjänst

Utbildningen kännetecknas av:

• Hög kvalitet
• Kombination av militär och civil kompetens
• Kostnadseffektiv genomförandemodell

Problemet: kultur snarare än kapacitet

Problemet ligger inte i brist på förmåga, utan i en organisatorisk kultur där frivilliga resurser ofta ses som sekundära. Försvarsmaktens fokus på egna strukturer riskerar att skapa inlåsningseffekter där tillgänglig extern kompetens inte tas tillvara.

Detta är särskilt problematiskt i en tid präglad av:

• Personalbrist
• Ökade krav på uthållighet
• Behov av snabb skalbarhet

En gradvis förändring

Samtidigt finns det positiva tecken. Allt fler förband, skolor och centra inom Försvarsmakten har börjat inse styrkan i att nyttja frivilliga försvarsorganisationer. Där frivilliga integreras i utbildning, övningar och planering uppstår inte bara ökad operativ effekt – utan också starkare relationer, ömsesidig respekt och bättre förståelse.

Denna utveckling visar att problemet inte är olösligt. När FFO behandlas som den resurs de är avsedda att vara uppstår verkliga synergier.

Slutsats

Frivilligförordningen ger ett tydligt mandat och FFO levererar förmåga på ett sätt som är både ekonomiskt effektivt och samhällsförankrat.

Att inte fullt ut utnyttja denna resurs innebär inte bara ett organisatoriskt misslyckande – det är ett strategiskt slöseri. Samtidigt visar de positiva exemplen att förändring är möjlig. När förståelsen ökar och frivilligheten inkluderas fullt ut kan den också verka med sin fulla kraft.

För först då tas denna ”superkraft” tillvara.