Av kapten Andreas Braw, IB 1/Arméstaben

Drönare är av goda anledningar ett hett ämne i försvarsdebatten. Inte minst eftersom drönarna i Ukraina har nött ut 1900-talets dominerande vapensystem och gjort båda de stridande parternas tänkta taktik ogenomförbar. Det är ett verkligt paradigmskifte. 

I Militär Debatt skriver signaturen Officer i marinen om riskerna med att Försvarsmakten nu ska överanpassa sig till det drönardominerade slagfältet. Och det tycks vara en oro som delas av många – artikeln har gillats och delats av flera officerare med tunga befattningar i Försvarsmakten. Även i podcasten Höjd beredskap ondgör sig Patrik Oksanen, Amanda Wollstad och Anders Lindberg över en vagt definierad grupp människor som vill ”ersätta allt med drönare”. 

Det är en oro som är svår att förstå. Stridstrkniskt och taktiskt har det hittills inte skett någon nämnvärd anpassning i armén. Jägarsoldaten och drönarentreprenören Sebastian Merlöv tycks i sin artikel på Militär Debatt rentav förespråka att drönarna ska mallas in i och förstärka arméns nuvarande taktik. I flygvapnet är drönarnas påverkan mindre, men flygbassäktaktiken tycks vara opåverkad av det faktum att anläggningar nu kan påverkas på distans. I marinen pågår mig veterligen ingen omläggning av taktiken. 

Vad är det som händer?

Men ekonomiskt då? Tränger inte drönarna undan inköp av traditionella materielsystem? Flygvapnet fortsätter att köpa flygplan och radarsystem. Armén fortsätter att köpa olika sorters pansarfordon. Och marinen köper ytstridsfartyg och ubåtar. Precis som Officer i marinen påpekar kan dessa system fortfarande ha en framtid, även om deras roll ändras. Detta är vad som köps, ofta utan att grundläggande frågor (av typen ”Hur har överlevnadschanserna ökat för denna version av Leopard 2 kopplat till drönarhotet?”) har besvarats. Försvarsmakten gör, menar jag, exakt det som Officer i marinen vill. 

Har det inte köpts drönare? Jovisst har det köpts en del. Det är små volymer med begränsade användningsområden, visst, men drönare köps. De närmaste åren kommer drönare bli ett vanligt inslag på alla förband. Hittills har taktikutvecklingen uteblivit och i armén finns nästan inga drönare med verkansdelar – dessa har heller inte börjat tillverkas i Sverige. Det finns inga UGV:er i krigsorganisationen bortsett från robotar för bombröjning. Men mycket av detta tillförs i viss utsträckning de kommande åren, och vissa anpassningar av materielprocessen har också skett tack vare visionära handläggare på olika staber. 

Drönare och drönarkomplex

Det är då intressant att fundera över den här oron som uppenbarligen delas av många – att drönarna tar över. Den bilden är alltså totalt felaktig. Men vad menar vi egentligen med drönare? Är drönare en förmåga i sig? Verkligen inte. En drönare är en bärare av förmåga. En kamera, en reläantenn, en stridsvagnsmina, en transportanordning för blod, attackrobotar… Eller vad som helst som du spänner fast på en rörlig plattform utan att operatören sitter i plattformen. Drönarnas samlade burna förmågor och förmåga till samordning tillsammans bildar ett drönarkomplex på samma sätt som vilken bataljon som helst är en samling förmågor. Drönarkrigföring innebär obemannade system utsätts för de risker som vi traditionellt har utsatt våra soldater för. Drönarkrigföring som samordnas med ett modernt ledningssystem (exempelvis Ukrainas Delta-system) innebär en helt ny nivå av samordning på slagfältet. Drönarkrigföring är INTE ett gäng soldater som flyger FPV-drönare utan större samordning. 

Drönarkomplexen har visat sig öka de ukrainska och ryska förbandens verkan så mycket att den som saknar ett drönarkomplex och fortsätter att försöka lösa dessa uppgifter på traditionellt vis drabbas av katastrofala förluster. Och det är inte så märkligt – närmast total överblick över slagfältet, en nästan obegränsad tillgång till precisionsammunition och total sammankoppling av förmågor i samma ledningssystem skapar föga förvånande stora fördelar. 

Förmågeutveckling och evolution

Drönare ersätter inte all annan förmåga. Det har ingen heller hävdat. De förstärker däremot nästan all annan förmåga. Och det som möter ett starkt drönarkomplex utan att kunna hantera det kommer att nötas ut på nolltid. För att kunna lära sig hantera hotet måste man utsätta sig för det, vilket armén föredömligt gjorde under Aurora. 

Låt oss nu återvända till de system som Officer i marinen vill bevara. Förenklat rör det sig om fartyg, flygplan och fordon. Inte heller dessa utgör förmågor i sig. De är bärare av förmåga. De ersatte i sin tur andra bärare av förmåga. I armén ersatte exempelvis stridsvagnen ryttarskvadronen som snabbrörlig enhet för genombrott och förstörelse av fiendens förband på det taktiska djupet. Stridsvagnen hade bättre rörlighet, bättre verkan och erbjöd dessutom skydd. Gott så.

Som av en slump är det ungefär samma funktion som patrullroboten fyller till ett lägre pris och med lägre risktagning. På så sätt är drönaren en naturlig fortsättning av den utveckling som stridsvagnen skapades av. Patrullrobotens egenskaper är inte identiska med stridsvagnens, men korrelerar i många avseenden – med bättre verkan och rörlighet. Den har inte alls samma behov av skydd – dess ”skydd” utgörs av ett bra pris som medger förbrukning. Inom en snart framtid kan drönarkomplexets olika obemannade system tillsammans göra allt som stridsvagnen kan. Drönarkomplexet har kraftigt reducerat värdet av de traditionella markplattformarnas nuvarande användningssätt. Därtill har drönarna (och rymdspaningen som ofta glöms bort) gjort den indirekta elden mycket mer dödlig. 

Tekniska systems överlevnad

Den största anledningen till drönarnas frammarsch är dock det enkla faktum att de traditionella systemen har svårt att överleva. Det spelar ingen roll att du har utvecklat världens bästa flakmonterade GRK-pjäs om den inte kan överleva på slagfältet. Här lutar sig Officer i marinen mot idén att motmedlen (C-UAS) kommer att hinna ikapp. All ny militär teknik möter motmedel. Motmedlen är rentav ett bärande element i drönarkrigföringen och många av de viktigaste drönarna finns bara för att döda andra drönare. Men när har ”motmedlen” kommit ikapp fregatter, stridsvagnar och bemannade flygplan då? Vad är egentligen medel och vad är motmedel?

Sebastian Merlöv å sin sida menar att dagens FPV-drönare är för dåliga. Så kan det vara. Drönartekniken är fortfarande i sin barndom, och dagens billiga FPV:er liknar automatkarbinen. Dödlig, enkel, estetiskt ikonisk och ändå svår att bemästra. Vissa ukrainska elitförband nyttjar fortfarande AK47 då den är ”tillräckligt bra”. Man investerar sin utvecklingsbudget i andra drönartyper. Det Merlöv har helt rätt i är att drönarna i sig är tämligen ointressanta. Det som är intressant är förmågan att utveckla, massproducera, förbandssätta och nyttja ny teknik. Förmågan till förmågeutveckling är det som spelar roll – inte vilka prylar vi för närvarande råkar köpa. Det är Meir Finkels flexibilitetsteori i sin renaste form. Vår förmågeutvecklingsprocess som utgår ifrån typförbandsprocessen är inte klockren för att uppnå detta. 

Det som Officer i marinen har rätt i är att detta är ett evolutionärt förlopp, där någon sorts balans mellan nya och äldre tekniska och taktiska system uppstår på sikt. Precis som i alla evolutionära förlopp kommer arter och släkten att dö ut och ersättas av andra som fyller liknande funktioner i ekosystemet. Och ibland kommer utrotningshotade arter att växa till sig igen när tillfälliga försämringar i livsmiljön balanseras. Det är inte konstigt. 

Omfamna drönarkriget eller dö

Det som däremot blir konstigt är att i detta läge, när armén precis visat sin oförmåga att värja sig mot drönare och när dedikerade drönarförband helt saknas i Försvarsmakten, börja varna för överdrivna satsningar på drönare. Om vi går i krig med nuvarande system så kommer tusentals svenska soldater och sjömän att såras eller stupa för att vi nyttjade dem till uppgifter som drönare och fjärrstyrda sensorer kunde gjort bättre och billigare. 

Drönare är allting. De kan vara vad som helst. De är också ingenting. För drönaren i sig är ingen förmåga. Det är dess nyttolast i kombination med dess operatör, förbandets andra förmågor och förbandets taktik som är förmågan. 

Känn ingen oro för att drönarna ersätter de gamla plattformarna. Om en plattforms tid är ute så är den ute. Men just nu så har vi precis köpt väldigt traditionella materielsystem som kommer att vara i bruk till 2050, 2060 eller rentav 2070 – om de inte visar sig vara oanvändbara innan dess. Hur görs dessa avvägningar när vi investerar för decennier framåt? Täcker vi gårdagens, dagens, morgondagens eller framtidens behov? Vilken långsiktig förmågeutveckling leder inköpen till, bortsett från prylen i sig? Och vem avgör vad de behoven är? På vilka grunder?