Av Officer i reserven

Det har sagts innan men tål att upprepas. Sverige befinner sig i det allvarligaste säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget. Trots detta anses i många fall reservisterna inom Försvarsmakten utgöra en administrativ belastning snarare än en outnyttjad resurs. Med reservister avses i denna text reservofficerare (OF/T, SO/T) och GSS/T, d.v.s. anställd militärt utbildad personal som tjänstgör tidvis. I denna text presenteras en handfull åtgärder som skulle kunna ge kraftfull effekt vad gäller användandet av reservister i grund- och krigsorganisationen. Författaren är själv heltidstjänstgörande reservofficer.

Tillsätt främste företrädare för reservister med mandat att förändra och förbättra

I dagsläget saknas en drivande kraft för reservistfrågor i Försvarsmakten. Utomstående aktörer som Förbundet Reservofficerarna gör vad de kan, men tycks åtminstone till viss del fastna i fackliga frågor om lön och villkor. På gräsrotsnivå inom FM sker också ett berömvärt arbete vid Militärhögskolan Halmstad tillsammans med förbandens RO-handläggare, men de saknar mandat att förbättra systemet i grunden. En jämförelse kan göras mot den amerikanska försvarsmakten. Där företräds reserven inom respektive försvarsgren av trestjärnig general eller flaggman. 

I Sverige finns alltså ingen utnämnd ledare för reservisterna, och följaktligen utvecklar förbanden lokala lösningar i frågan om hur och när reservisterna skall tjänstgöra. ÖB bör skyndsamt utse främsta företrädare för reservisterna, helst en för varje försvarsgren. Vi kan inte längre förlita oss på att systemet hålls vid liv av enskilda anställdas personliga engagemang långt ner i linjen. Det behövs en kraft inom Försvarsmakten på högsta nivå som representerar reservist-perspektivet i de frågor som bereds i ledningsskiktet. 

Ökad digitalisering är ett måste när det gäller användandet av reservister

Det är oacceptabelt att Försvarsmakten investerar enorma summor pengar på att attrahera och utbilda ny personal samtidigt som de som redan anställts och utbildats tappas bort i ett dysfunktionellt personaladministrativt system där själva kontakten med reservisten varit alldeles för lågt prioriterat. Vi vet att Försvarsmakten har en grundlagd förmåga att ta fram appar (se t.ex. den nu nedlagda träningsappen FMTK) och digitala kontaktytor gentemot framtida rekryteringar och veteraner genom tjänsten Mitt Försvarsmakten. Försvarsmakten bör så snart som möjligt tas fram en digital tjänst i form av en ”reservistportal” som kan möjliggöra b.la.:

• Att reservisten kan synliggöra och uppdatera sin profil med civila (och militära) kompetenser för att kunna nyttjas av Försvarsmakten på bästa sätt
• Delgivning, signering och lagring av tjänstgöringsplan och tjänstgöringsorder med Bank ID-verifiering. 
• Tvåvägskommunikation mellan ansvarig chef (och/eller reservist-handläggare) och reservisten själv.
• Envägskommunikation från förbandet, försvarsgrenen, och Försvarsmakten till reservisterna. Exempel på vad som kan och börs förmedlas i detta avseende är:
  • Ansökningstider till utlysta inomverksutbildningar och TSK/SROK. 
  • Utlysningar av projektanställningar (se t.ex. hur bemanningen gjorts vid återupplivandet av HMS Orion) och utlandstjänster, t.ex. inom NATO, som kan bemannas av reservister. 
  • Publikationer m.m. som ej är belagda med sekretess eller upphovsrätt och som är till nytta för reservisten i dennes tjänst, t.ex. vissa taktiska reglementen och handböcker. 

Det ovan föreslagna är endast ett axplock av vad en sådan digital tjänst skulle kunna möjliggöra, och givetvis måste nyttan av en sådan tjänst ställas mot sekretessändamål och den mängd aggregerade personuppgifter som skulle behöva hanteras i samband med tjänsten. Enligt min mening talar dock mycket starka skäl för att detta skulle utgöra en stor förbättring av möjligheterna att använda reservister. Huruvida denna tjänst bör tas fram genom skapandet av en ny applikation eller genom en omdaning av Mitt Försvarsmakten är upp till myndigheten att avgöra. Klart är emellertid att vi inte har någon tid att förlora. Nuvarande ordning, där exempelvis förbandets ansökansprocess för TSK hittas via Emilia (som reservister i regel saknar tillgång till när de inte tjänstgör), bör inte längre accepteras. 

Inför standardiserade och årligen genomförda repetitionskurser för reservister

Det finns en stor skara reservister som anställts av Försvarsmakten som inte övats eller utbildats under alldeles för lång tid. Likväl är de fortfarande anställda av myndigheten och förväntas därmed dyka upp och leverera effekt, inte minst i fallet vid höjd beredskap. Försvaret måste ta ett ansvar för de anställda reservisterna genom att vidmakthålla och utveckla deras färdigheter på ett systematiskt och trovärdigt sätt. Om vi reservister ska hjälpa till att bemanna krigsförbanden när kriget kommer ska vi också utbildas till en godtagbar nivå för att kunna strida och överleva tillsammans med våra kontinuerligt anställda kollegor.

Utbildning av reservister bör alltså ske systematiskt, mätbart och organiserat, t.ex. genom att försvarsgrensskolorna (MSS, SSS, LSS) tar fram standardiserade och årligen genomförda repetitionskurser för att säkerställa en lägsta gemensam standard för de reservister som bemannar krigsförbanden. Nedan följer ett förslag på hur sådan utbildning hade kunnat se ut. (Förslaget är utformat främst med tanke på de grönklädda stridskrafterna. Flottan kan behöva en egen lösning). 

För RO:

• En ”generisk” fältvecka, inkl. vapenhantering och sjukvård
• En ”stabsvecka” med orientering inom försvarsgrenens taktiska reglementen, förbandets genomgång av omvärldsläge, inkl. t.ex. förbandets syn på drönarhotet m.m.
• FM FysS (gäller även för reservister)

För GSS/T: 

• En ”generisk” fältvecka, inkl. vapenhantering och sjukvård
• En veckas repetition av soldatens specialisering
• Skyddvaktsutbildning med skyddsvaktsprov (om denne inte har giltigt skyddsvaktsbevis)
• FM FysS

På detta sätt säkerställs en lägstanivå som krigsförbandschef kan vara säker på att reservisten kan leverera i sin befattning. Kursen bör genomföras med FM-dygn för att kunna maximera utbildningens effekt. Teoretiska och praktiska prov inom varje moment uppmuntras. Kurserna bör enligt min mening vara utformade så att de kan och bör repeteras även efter att reservisten gått den en första gång. 

Med fördel kan kurserna i ett senare skede även genomföras åtminstone till del med reservister som instruktörer/lärare – d.v.s. reservist utbildar reservist vilket på sikt alltså skulle innebära en mindre och mindre belastning för förbandets K-personal i utförandet av kursen.  Min uppfattning är att utbildningen kan och bör genomföras på ”försvarsgrensnivå”, t.ex. att Flygvapnet håller utbildningen för samtliga av sina reservister på en garnison och bjuder in övriga flottiljers reservister till den utbildningen för att uppnå stordriftsfördelar.  

Efter genomförd kurs bör efterföljande kompetensutveckling övertas av respektive CPA. Sammanfattningsvis är alltså tanken bakom förslaget att Försvarsmakten måste säkerställa en lägstanivå hos sin anställda personal (men också att repetition aldrig är till nackdel när det gäller grundläggande militära kunskaper), och att detta ska göras utan samband med förbandens egna större övningar som t.ex. KFÖ (i vilka reservister givetvis också ska användas).

Avslutningsvis 

Försvarsmaktens ledning måste lyfta blicken och inse hur många reservister som redan finns tillgängliga, och vilket enormt resursslöseri det är att inte använda dessa till fullo. Att nyttja reservist-systemet kan liknas vid att få igång ett gammalt oservat ånglok – det krävs en stor insats att få fart på det, men när det väl fått fart är det en kraft som är svår att stoppa. Frågan är om Försvarsmakten kommer börja skyffla kol innan det är för sent.