Av överstelöjtnant Mikael Forselius, lokal flygchef Helikopterflottiljen Malmen

När riskanalysen blir bättre än uppdraget

Försvarsmakten har under de senaste decennierna utvecklat en allt mer professionell riskhantering. Inom flygverksamheten, men även inom andra delar av det militära systemet, analyseras risker systematiskt genom sannolikheter, konsekvenser, barriärer och riskreducerande åtgärder. Det är i grunden en positiv utveckling. Få skulle argumentera för mindre genomtänkt säkerhetsarbete.

Samtidigt finns det anledning att ställa en obekväm fråga:

Har vi blivit bättre på att beskriva risk än på att beskriva varför risken behöver tas?

I dagens militära verksamhet är det ofta relativt enkelt att få svar på vilka risker som är förknippade med en aktivitet. Det är betydligt svårare att få en lika strukturerad beskrivning av vilken militär nytta samma aktivitet förväntas skapa. Resultatet riskerar att bli en obalans där riskerna framträder tydligt medan nyttan förblir underförstådd.

Problemet är inte att Försvarsmakten saknar principer för att väga risk mot nytta. Tvärtom. Operational Risk Management (ORM) bygger uttryckligen på att risk endast ska accepteras när nyttan överstiger kostnaden. Problemet är att riskanalysen i praktiken ofta är mer utvecklad än nyttobedömningen.

Detta är inte en trivial skillnad. Om risk analyseras systematiskt medan nyttan beskrivs intuitivt uppstår en inneboende tendens att övervärdera det som kan mätas och undervärdera det som är svårare att beskriva. Risk blir konkret. Nytta blir diffus.

Den utvecklingen är särskilt problematisk i en militär organisation vars yttersta syfte inte är att minimera risk utan att skapa krigsduglighet.

Från säkerhetslogik till effektlogik

Forskare som James Reason och Jens Rasmussen har visat hur komplexa organisationer behöver balansera flera konkurrerande krav samtidigt. Säkerhet är ett av dessa krav, men inte det enda. För en militär organisation tillkommer ytterligare en dimension, förmågan att möta en motståndare.

Det som framstår som rationellt i fredstid är inte alltid rationellt i krig. Ett förband kan uppvisa god säkerhetsstatistik samtidigt som det gradvis förlorar förmågan att verka under de förhållanden som faktiskt väntar i en konflikt.

Detta kan beskrivas som en form av fredsrationalitet. Organisationen optimerar för kontroll, förutsägbarhet och riskreduktion i den fredstida miljön, men riskerar samtidigt att minska exponeringen för den komplexitet som krävs för att bygga militär kompetens.

Militär historia innehåller många exempel på förband som varit välordnade i fred men otillräckligt förberedda för krig. Förmåga att hantera osäkerhet, tidspress, störningar och motstånd byggs inte enkom genom teoretisk kunskap. Den byggs genom erfarenhet.

Därför måste även kostnaden för utebliven verksamhet analyseras.

Varje gång en övning förenklas, en metod begränsas eller ett moment tas bort reduceras visserligen en omedelbar risk. Men samtidigt uppstår en alternativkostnad i form av utebliven erfarenhet, minskad realism eller försämrad förmågeutveckling.

Den kostnaden är ofta betydligt svårare att synliggöra än risken för en olycka här och nu.

Military utility som motvikt

Inom den krigsvetenskapliga litteraturen används begreppet military utility för att beskriva det militära värdet av en aktivitet, metod eller förmåga. Tanken är enkel men kraftfull, en verksamhet ska inte enbart bedömas utifrån vilka risker den innebär utan också utifrån vilket militärt värde den skapar.

För att göra detta praktiskt användbart kan nyttan delas upp i två huvudfrågor.

Den första handlar om uppdraget. Bidrar aktiviteten till att lösa en konkret militär uppgift? Vad går förlorat om den inte genomförs? Den andra handlar om framtiden. Bidrar aktiviteten till att utveckla förmåga, erfarenhet, handlingsfrihet och överlevnadsförmåga i en framtida konflikt?

Dessa frågor är inte nya, de ställs redan dagligen av militära chefer på alla nivåer. Problemet är att de sällan analyseras med samma systematik som riskerna.

Resultatet blir att riskmatrisen ofta får större genomslag än den professionella bedömningen av vad verksamheten faktiskt ska åstadkomma.

Ett mer strukturerat språk för militär nytta skulle inte ersätta riskanalysen. Det skulle komplettera den.

Ett bättre beslutsunderlag

Den centrala poängen är att risk och nytta bör analyseras separat innan de vägs samman.

Hög nytta gör inte en risk lägre. Sannolikheten för en olycka förändras inte därför att uppdraget är viktigt.

På samma sätt gör hög risk inte nyttan mindre. En aktivitet kan vara avgörande för krigsförmågan även om den innebär betydande risker.

Först när båda analyserna är genomförda kan chefen fatta ett välgrundat beslut om risken är nödvändig, proportionerlig och beslutad på rätt nivå.

Detta är särskilt viktigt när risken redan ligger inom fastställda nivåer för tolerabel risk. Då handlar frågan inte främst om verksamheten får genomföras, utan om befintliga begränsningar fortfarande är proportionerliga i förhållande till den militära nyttan.

I vissa fall kan analysen visa att en begränsning fortfarande är motiverad. I andra fall kan den visa att riskreducerande åtgärder har blivit så omfattande att de reducerar militär effekt mer än de reducerar faktisk risk.

Slutsats

Försvarsmakten behöver inte mindre riskhantering. Vi behöver bättre balans mellan riskanalys och nyttobedömning.

Om riskerna analyseras mer systematiskt än nyttan riskerar organisationen att gradvis optimera för säker verksamhet snarare än för operativt effektiv verksamhet.

Militär profession handlar ytterst om att avgöra vilka risker som är värda att ta för att skapa militär effekt. Den diskussionen kräver att vi inte bara frågar vad verksamheten kan kosta, utan också vad den kan ge, och vad det kostar att avstå.

Först då kan ORM fullt ut fungera som det är tänkt, inte som ett verktyg för riskundvikande, utan som ett stöd för välavvägda militära beslut.