Av Malin Smith, nyligen examinerad från HOP 12
Jag avser med den här inlagan utmana de bakomliggande antaganden som löner och villkor för utlandstjänstgöring grundar sig på. Det är således inte numerärer som här ifrågasätts utan idéer om att utlandstjänstgörande officerare och deras familjer inte gör avsevärda uppoffringar för staten.
Under högre officersprogrammets andra år har vi haft besök av chefsförsörjningssektionen (CFS) och under vår USA-resa följde chefen för CFS med. Som sig bör har vi fått en genomgång av vad som förväntas av oss framgent med flera års tjänstgöring i Nato-stab, sannolikt vid flera tillfällen, samt förutsättningarna för detta. Det är positivt att få relevant information så att förväntningarna närmar sig verkligheten. Det som skaver är att jag inte alls har samma syn som arbetsgivaren gällande vad en flerårig tjänstgöring utomlands innebär för officeren och dennes närmaste.

Det grundläggande antagande som rådande avtal, villkor och förutsättningar bygger på är det att livet ska fortsätta ungefär som vanligt. Försvarsmakten bjuder inte på något lyxliv, utan en standard i det nya landet som motsvarar den arbetstagaren hade innan, i Sverige. Det kan exempelvis innebära ett ekonomiskt stöd för att hantera annars orimliga ekonomiska bortfall för att ha barnen på (för)skola. Jag anser inte att utlandstjänstgörande officerare bör ha rätt att bo i palats, men jag anser däremot att livet per definition inte kan fortsätta som vanligt.
Det lyfts ibland av mina (äldre) kollegor att tjänstgöring i utlandet kan vara en positiv upplevelse för familjen, ett gemensamt äventyr. Det kan det säkert, men det är ingen garanti. Vad som däremot är en garanti är att uppoffringar alltid görs, hur man än vrider och vänder på det, när man lämnar Sverige i flera år.
Antingen gör officeren ensam utlandstjänstgöringen; lämnar partner, familj, vänner och sammanhang för att det inte finns förutsättningar för någon att följa med. Även om officeren ensam reser för ett utlandsuppdrag, gör en partner och barn också en stor uppoffring. Jag anser inte att jag behöver förklara att det är en uppoffring att inte leva med dem man älskar i tre års tid. Alternativet är att officeren får med sig en partner och kanske även barn. Då är det flera individer som alltid, per definition, offrar sina sammanhang i flera års tid.
För det Försvarsmakten inte verkar (vilja) acceptera här är att individers viktiga relationer inte bara består av kärnfamiljen. Åker jag och min man, som också är officer, till Norfolk i tre år har vi visserligen varandra, men vi offrar tre års viktigt umgänge med mina åldrande föräldrar, hans åldrande föräldrar, våra älskade nära vänner och våra olika sammanhang i föreningar och träningsklubbar. Att livet är detsamma när vi väl kommer tillbaka är inte säkert och kanske till och med en utopi. Relationer kräver närvaro och engagemang. Tre års facetime och chattar kompenserar inte för fullständig fysisk frånvaro. Det enda vi vet med säkerhet är vad vi lämnar, inte vad vi kommer tillbaka till.
Så när arbetsgivaren menar att vi ska tjäna ungefär som vanligt är det för mig en skymf. Jag gör personligen en stor uppoffring för arbetsgivaren när jag inte pausar utan lämnar mitt nuvarande liv som jag älskar, för att lösa en arbetsuppgift utomlands. Ska det vara värt för mig som människa att riskera att inte finnas där när mina föräldrar blir sämre, när mina vänner går igenom kriser, att inte kunna vara med de människor som ger mig energi och trygghet, att inte få utöva min träningsform på min favoritklubb, att inte få vara i mitt eget hem i tre år, då behöver jag kompensation för det. Jag är inte ensam om att vilja ha en skälig ersättning för att tas ur mitt eget liv i tre års tid. Det måste kännas värt uppoffringarna.
Det är snart hundratals officerare som ska tjänstgöra utomlands över tid. Generationerna som omfattas av det uppdraget gjorde inte det valet när de blev officerare, eftersom Nato-medlemskapet inte var aktuellt då. Ett halvårs insats är inte detsamma som att flytta utomlands i flera år, med eller utan familj. Att slita upp barn från deras skola och deras vänner bör bemötas med mer respekt än ungefärlig bibehållen lön. Vi vet också av erfarenhet att arbetsbelastningen och arbetstidsuttaget tenderar att öka vid utlandstjänstgöring, vilket ytterligare adderar till behovet av ökad ersättning.
Det är i hög utsträckning officerskåren som bär Sveriges Natomedlemskap på sina axlar och ska vi lösa uppdraget behöver vi erhålla både erkänsla och rimlig kompensation för våra uppoffringar. Det gäller även de närmast anhöriga som också kommer att betala priset för våra yrkesval. Offrar man flera år av sitt liv och ökar belastningen väsentligt bör det kompenseras. Allt annat är faktiskt ovärdigt. Likväl är det här inte ytterst fråga om att officerare ska tjäna pengar, utan om det ens kommer finnas tillräckligt med officerare över huvud taget för att bemanna alla de befattningar Sverige åtagit sig i Nato samtidigt som Försvarsmakten förväntas växa.
Syftet med flytten till Norfolk eller någon annan plats är inte primärt att ge familjen ett kul äventyr, utan att lösa ett uppdrag för Sverige. Jag önskar alla kollegor med anhöriga fina upplevelser i utlandet. Jag hoppas det utlovade äventyret blir verklighet och att positiva minnen uppstår. Det är dock en osäker bonus. Kompensationen måste däremot vara säker.

Bra skrivet. Den största begränsningen för de flesta är medföljandetillägget som är löjligt lågt.
Tänkvärt och aktuellt, Malin! Jag har själv varit i internationell tjänst med och utan medföljande samt barn. Har även själv varit medföljande. Det här var länge sedan och då handlade det alltid bara om ett år men även det innebar något. Att komma tillbaka till sitt sociala sammanhang är inte självklart. Livet går vidare här hemma och väntar inte. Anhöriga kan bli sjuka eller i värsta fall gå bort. Visst får du så mycket upplevelser och lärdomar med sig tillbaka när du arbetar i en internationell kontext, men det kommer också med en ganska hög social och ekonomisk risk oavsett om du är tjänstgörande eller medföljande. Den risken borde FM värdera högre än idag.
Bra skrivet!
Problemet blir ju större nu med NATO men finns ju även hemma sedan tidigare. Hur många otroligt dugliga kollegor har inte struntat i att gå högre utbildning för att minska risken att tvingas pendla till olika staber och skolor?
jag har funderat på om arbetsgivaren skulle kunna anställa ens partner på 25% när man tvingas kommendering, då kan den hemmavarande gå ned i arbetstid fast med bibehållen lön och framtida pension.
Äldre kollegor ser dock oftast inte problemet, ”det gick alltid bra att gå i skola och kommenderas förr” är ett uttjatat och vanligt argument från en organisation som tror det är 1920.
Ska min man åka utomlands i tre år, kan jag och våra barn inte följa med. Jag tjänar lika mycket som min man, och har också en egen karriär där jag är högutbildad. Vi har barn som är i övre tonår med allt vad det innebär med skolgång, socialt liv för dom samt deras utövande i en sport i en kontext som inte alltid finns utomlands. Det är naivt att tro att jag ska följa med på den minimala ersättningen med allt vad det innebär – exemplevis utförsäkran från det svenska välfärdssystemet – och bli ngn slags ”lyx” hustru som umgås med de andra officersfruarna som enda uppgift. Jag håller med skribentens påstående att detta inte är något äventyr för familjen. Det är ett jobb som ska utföras i ett annat land, i en annan kontext, vilket borde innebära att det också möjliggörs både ekonomiskt och med den sociala familjesfären hemma som fortsatt fokus. Den tiden är förbi när man såg arbete i Försvarsmakten som ett kall, där hustrun kunde vara hemmafru och ta hand om marktjänsten och även ha möjlighet att flytta med till ny ort då nedläggningen var ett faktum.
Hade vi inte lyckats hyra ut vårt hus hade mitt utlandstjänst varit en ekonomisk haveri. Förskoleavgift, mina sambo tjänar bättre än mig, dyrare omkostnader etc etc.
Ett äventyr blev det med många nya vänner för livet. Men jobbet var tyngre än hemma och nu när jag väl kommer hem vill mitt hemmaförband knappt vet av mig. Dom kastar in mig i en byråkratisk process och ser mig som nyanställd.