Av major Marcus Karlin, Luftstridsskolan, och kapten John Nisser, Luftstridsskolan

Medlemskapet i Nato innebär som bekant en genomgripande omställning för det svenska försvaret och en central del av den är bemanningen av Natostaber och förband. Svenska yrkesofficerare och soldater förväntas tjänstgöra internationellt i betydligt högre omfattning än före medlemskapet. År 2025 bedömde Försvarsmakten att omkring 250 officerare skulle tjänstgöra inom alliansen inom några år. Den siffran är en inriktning och pekar tydligt uppåt.

I takt med att USA successivt minskar sitt konventionella militära engagemang behöver Europa ta ett betydligt större ansvar för sin egen säkerhet. Det ökar snarare än minskar Sveriges behov av att bemanna internationella befattningar. Sverige har för närvarande tilldelats 205 befattningar i Natos stabsstruktur varav 144 är bemannade. Ett drygt sextiotal står tomma, motsvarande närmare en tredjedel av åtagandet. Varken Försvarsberedningen eller Försvarsmakten har offentligt förklarat varför. Behovet växer alltså samtidigt som Sverige inte fyller dagens 205 befattningar.

Den 12 juni 2026 överlämnade Försvarsberedningen delrapporten Skärpt läge – aktuell lägesbild i totalförsvaret och omvärlden. Rapporten beskriver ett säkerhetspolitiskt läge där Ryssland fortsatt utgör det dimensionerande hotet mot Sverige och Nato, och redovisar just ovanstående bemanningssiffror, en uppfyllnad om cirka 70 procent. Men rapporten innehåller ingen analys av varför nästan en tredjedel av befattningarna står tomma, vilka hinder som ligger bakom eller vilka åtgärder som krävs för full bemanning. Inte heller har Försvarsmakten offentligt redovisat någon samlad strategi för hur den växande bemanningen av Natostaber ska lösas.

Förklaringen som rapporten saknar ligger nära till hand. Vilka villkor erbjuds dem som ska tjänstgöra? Försvarsberedningen konstaterar att Försvarsmakten redan står inför betydande personalförsörjningsutmaningar och att även FMV, FRA, FOI och Fortifikationsverket har ett växande behov av officerare. Bemanningen av Natostaber är därmed inte en isolerad fråga utan en strategisk personalförsörjningsfråga och det saknas i stort sett offentlig analys av hur dessa konkurrerande behov ska kunna förenas.

Endast ett stycke om det viktigaste

Att villkoren för internationell tjänstgöring är en känd utmaning är ingen hemlighet, frågan har debatterats återkommande, inte minst här på Militär Debatt. Så hur behandlar Försvarsberedningen den? Avsnittet om personalförsörjning för Natotjänst lyder i sin helhet: 

”Natomedlemskapet innebär att antalet försvarsmaktsanställda som tjänstgör utomlands, till exempel i Natostaber och i Natooperationer ökar. Försvarsberedningen anser att det är viktigt att Försvarsmakten har förutsättningar och goda arbetsvillkor som möjliggör en funktionell personalförsörjning av denna typ av befattningar.”

Det var det hela. Trettionio ord. I ett dokument på 202 sidor som ägnar avsnitt åt bygglov, vindkraft till havs, säkerhetsskyddsavtal och miljötillståndsprocesser, alla med konkreta förslag och krav på uppföljning. Men detta är hela behandlingen av den fråga som vi menar är en av de mest akuta för Försvarsmaktens förmåga att leva upp till sina Natoåtaganden.

Uppdraget att identifiera hinder för krigsorganisationens tillväxt var öppet formulerat. Beredningen konstaterar till och med själv, i inledningen till hinderkapitlet, att tid måste vara en viktig faktor i alla beslut som fattas de kommande åren avseende ”till exempel personal, materiel, och infrastruktur”. Sedan får materiel och infrastruktur egna genomarbetade avsnitt med skarpa förslag, medan personalen aldrig återkommer i kapitlet. Det är inte en avgränsning som gjorts åt beredningen. Det är ett val beredningen gjort själv.

Beredningen definierar inte personalvillkor som ett hinder trots att dokumentet på minst tre ställen faktiskt konstaterar personalbrist som ett konkret problem för Försvarsmaktens tillväxt. Exempelvis skriver beredningen om Flygvapnet att ”problemen med personalbrist, särskilt inom flygteknisk tjänst, kvarstår vilket påverkar flygtidsproduktionen” och om marinen skriver man att ”särskilt teknisk personal är ett problem.” Bristerna noteras men kopplas aldrig samman med frågan om ersättningsvillkor, attraktivitet eller de pågående (och strandsatta) avtalsförhandlingarna.

Mönstret syns även i rapportens personalförsörjningsavsnitt, som nästan uteslutande handlar om värnplikt. Volymer, repetitionsutbildning, rekryteringsvägar till officersutbildningarna. Det är viktiga frågor. Men den anställda personalen, det vill säga de yrkesofficerare som ska bemanna Natostaber, stående förband och internationella befattningar, behandlas i förbigående. Talande nog erkänner beredningen sambandet mellan ersättning och vilja när det gäller värnpliktiga. Beredningen konstaterar att dagpenningen ”inte motsvarar inkomster av lön för de flesta arbetstagare”, vilket kan ”påverka folkförankringen och försvarsviljan”. Samma logik tillämpas aldrig på de anställda. 

Matematiken som ingen äger

Vi utgår från siffrorna i Försvarsberedningens delrapport om att Försvarsmakten endast bemannar 144 av 205 befattningar. Sverige förväntas successivt öka sin närvaro i Natos strukturer. Befattningarna roterar på ungefär tre år. Det innebär att systemet behöver rekrytera runt 70 nya officerare till Natostaber per år bara för att fylla dagens åtagande fullt ut. Ovanpå det kommer ökade åtaganden i takt med att befattningarna växer, inledningsvis mot 250 och därefter även bortom.

Det är alltså ett system som redan idag inte är fullbemannat, som förväntas växa, och som vilar på frivillighet. Frivilligheten som princip är i sig rimlig, men den förutsätter att villkoren är sådana att tillräckligt många faktiskt väljer att ställa upp.

Det är här det stora problemet uppstår. Som identifierats i ett flertal andra artiklar om bemanningen av internationella befattningar är villkoren långt ifrån tilltalande. (Läs exempelvis den här utmärkta artikeln av major Malin Smith för nyansering) En partner som förlorar sin inkomst, ett hus som inte går att behålla utan dubbla löner, barn som byter skola och förlorar sin plats, med mera. Dessa är konkreta skäl som officerare hänvisar till när de tackar nej till internationell tjänstgöring. Det handlar inte om lata officerare, eller officerare utan försvarsvilja, utan officerare med bolån, en partner som också har en karriär, familj och vänner som stannar kvar i Sverige och ett liv som inte enkelt packas i en väska till Mons eller Norfolk.

Finlands sak är vår

Finland antogs till alliansen ett år innan Sverige och därmed har den finländska försvarsmaktens officiella integration pågått ett år längre än Sveriges. Det är tillräckligt lång tid för att dra lärdomar. Det finska försvarsutskottets betänkande PuVM 5/2025 om statsrådets försvarsredogörelse formulerar sig i en helt annan ton:

”Enligt erhållen utredning har de personalökningar som gjorts under föregående redogörelseperiod visat sig otillräckliga.”

Det är parlamentarisk svenska för ”vi misslyckades och vi erkänner det”.

Betänkandet fortsätter med att konstatera att oklara och ojämna anställningsvillkor inte är ändamålsenliga, att partnersersättning och dagvårdsfrågor skiljer sig avsevärt åt mellan olika uppdrag, och att ”utgångspunkten bör vara att det alltid finns motiverad och kompetent personal för alla den finska försvarsmaktens (Puolustusvoimat) internationella uppdrag.” Som referenspunkt nämner utskottet uttryckligen att det är naturligt att jämföra med övriga nordiska länder vilket inte verkar vara helt naturligt i Sverige.

Det finska officersförbundet Upseeriliitto har sagt offentligt att familjen till den avresande officeren är högsta prioritet och att det i praktiken handlar om att ersätta makans eller makens lön och pension, barnens kostnader, boende och resekostnader.

Det finns utmaningar även på finsk sida självfallet och det finska officersförbundet har fortsatt klagomål, bland annat på att finska piloter skickades till Rumäniens Air Shielding-operation med enbart hemlandets lönevillkor. Men i Finland verkar det i alla fall finnas ett tydligt erkännande om brister, en process för att åtgärda bristerna och ett ramverk för villkor.

Det finska systemet har dessutom något Sverige helt saknar, nämligen ett uttryckligt krav på insyn. I sitt betänkande skriver utskottet att man kräver att hållas medveten om hur förhandlingarna om personalens anställningsvillkor fortlöper inom försvarsförvaltningen. Det är en liten formulering, men den gör skillnad. Det betyder att frågan inte stannar hos förvaltningen själv utan ska kunna följas upp av folkvalda.

I februari 2026 konstaterade Officersförbundets förhandlingschefer att arbetstagarorganisationerna och Försvarsmakten står långt ifrån varandra eftersom de inte har samma syn på vad som är ett bra avtal. Tre månader senare, den 28 maj 2026, tog förbundet steget fullt ut och sade tillsammans med övriga arbetstagarorganisationer upp utlandsavtalet med Försvarsmakten för omförhandling, med motiveringen att avtalet inte längre ger tillräckliga förutsättningar för hållbara villkor vid internationell tjänstgöring.

Det är talande, men inte i första hand för Officersförbundets skull.

Förbundet gör vad en facklig organisation kan göra. Förhandlar, kräver förändring, och när förhandlingarna inte ger resultat så säger de upp avtalet för att tvinga fram en omförhandling. Ordförande Stefan Morin var tydlig med vad som står på spel: ”Sverige behöver fler som är beredda att tjänstgöra internationellt. Men då måste också villkoren fungera i verkligheten, både för individen och för familjen.”

Det är värt att notera att problemet inte är ovilja hos officerarna. En medlemsundersökning som Officersförbundet låtit Novus genomföra visar att det finns ett starkt stöd bland medlemmarna för internationell tjänstgöring och Natorelaterade uppdrag. Samtidigt väger frågor som lön, hemresor och familjesituation tungt för viljan att tjänstgöra utomlands men viljan finns.

Men uppsägningen av avtalet löser ingenting i sig. Avtalet gäller fortsatt under uppsägningstiden, och om parterna inte når en överenskommelse gäller från och med den 1 december 2026 i stället Försvarsmaktens arbetstidsavtal och rörlighetsavtalet. Det är alltså ett ultimatum med ett konkret slutdatum om sex månader för parterna att enas, annars faller frågan tillbaka på regelverk som aldrig var konstruerade för Natotjänstgöring.

Officersförbundet verkar förhandla i ett system där motparten saknar skäl att skynda sig. Försvarsmakten har inget tvingande mandat från politiken att lösa frågan, och regeringen har valt att hålla Natobemanningen utanför den typ av styrning man annars inte tvekar att använda.

Det blir tydligt i jämförelsen med Polismyndigheten. När regeringen vill se högre löner och bättre attraktivitet skriver man in det direkt i regleringsbrevet till Polismyndigheten. Då är det plötsligt inte längre en fråga mellan arbetsmarknadens parter utan en politisk prioritering som regeringen väljer att styra direkt.

Försvarsmaktens regleringsbrev saknar motsvarande skrivning om villkor eller ekonomiska medel för personal.

Retorik och verklighet

Det finns ett mönster i hur Sverige hanterar den här frågan som inte handlar om ett enskilt dokument, utan om ett systemtillstånd. Politiken betonar upprepade gånger vikten av Natoåtaganden och solidarisk bördefördelning. Det skakas händer och tas bilder vid Natoflaggor. Försvarsmaktsledningen säger att personalen är myndighetens viktigaste resurs. Regleringsbrevet innehåller inga öronmärkta medel för personalattraktivitet, till skillnad från Polismyndigheten. Skillnaden är inte principiell utan det handlar om politisk prioritering.

Försvarsberedningens delrapport upprepar mönstret. Den beskriver med eftertryck allvaret i omvärldsläget, konstaterar att förmågemålen inte uppfylls och att personalbrist påverkar bland annat flygtidsproduktionen, understryker att varje allierad som inte uppfyller sina förmågemål skapar en risk för hela alliansen. Men trots det behandlas ändå villkorsfrågan för personalen på trettionio ord. Inte ens de fem ledamöter som lämnat avvikande uppfattningar i rapportens bilagor berör villkoren för personalen. Det verkar råda total politisk enighet, genom tystnad.

Till höstens arbete

Försvarsberedningen ska lämna sin slutrapport senast den 20 november 2026, även om beredningen i delrapporten begärt förlängd tid till våren 2027. Oavsett när den kommer är det där förslagen ska finnas, och de måste vara konkreta, uppföljningsbara, finansierade.

Vi efterfrågar:

• Att 70-procentsbemanningen i Natos staber behandlas som det det är. Ett underskott, som kommer växa, som kräver analys och åtgärd, inte ett neutralt faktapåstående.
• Att hinder för personalförsörjning av Natobefattningar inkluderas i tillväxthinderskapitlet, på samma sätt som bygglov och miljötillstånd inkluderas.
• Att slutrapporten innehåller ett konkret förslag på hur villkoren för yrkesofficerare i Natotjänst ska harmoniseras och göras förutsägbara inkluderande partnerstöd, bostadslösning och tydliga karriärkonsekvenser som utgångspunkt.
• Att Sverige gör vad Finland redan gjort och erkänner att problemet finns, förhandlar om ett ramverk och presenterar resultatet öppet.
• Att svenska riksdagen, likt den finska, ställer krav på årlig uppföljning av hur personalförsörjningen till Natobefattningar utvecklas så att frågan inte återigen försvinner mellan en delrapport och nästa försvarsbeslut, utan blir en stående punkt som regeringen måste svara för.

Finland tog ett år på sig. Sverige har haft två år på sig. Och vi konstaterar, precis som Försvarsberedningen gör om förmågemålen i stort, att ”beslutade ekonomiska ramar och de förutsättningar som ligger till grund för Försvarsmaktens nuvarande planering” inte är tillräckliga. Men det gäller inte bara materielen, det gäller också människorna.

---

Källor

Försvarsberedningen (2026). Skärpt läge – aktuell lägesbild i totalförsvaret och omvärlden, Ds 2026:12. Försvarsdepartementet.

Officersförbundet (2026). Förhandling: Utlandsavtalet – så här fungerar det. Publicerad 26 februari 2026.

Finlands riksdag, Försvarsutskottet (2025). Valiokunnan mietintö PuVM 5/2025 vp — VNS 9/2024 vp. Antaget 4 juni 2025, publicerat på eduskunta.fi.

Upseeriliitto (2022). Nato-ehdot ja palkankorotukset neuvotteluissa. Publicerad 22 december 2022.

Verkkouutiset (2025). ”Kovat piipussa operaatioon” – Nato-tehtävien palkkaus puhuttaa. Publicerad april 2025.

Officersförbundet (2026). Officersförbundet säger upp Utlandsavtalet – vill se nya villkor för internationell tjänst. Pressmeddelande, 28 maj 2026.

Officersförbundet (2026). Frågor och svar om uppsägning av Utlandsavtalet. Publicerad 28 maj 2026.

Militär Debatt (2026). Därför säger vi upp utlandsavtalet. Publicerad 29 maj 2026.