Av Observatör i karriären

”Det som skaver är att jag inte alls har samma syn som arbetsgivaren gällande vad en flerårig tjänstgöring utomlands innebär för officeren och dennes närmaste.”

– Malin Smith

För att en nation ska tilldelas de efterfrågade generalsbefattningarna inom NCS (Nato Command Structure) tillämpas en så kallad vertical-slice-princip (Forsvarsministeriet 2017, s. 270). Detta innebär att nationernas tilldelning av generalsofficersbefattningar är kopplad till deras ansvar att bemanna befattningar även på lägre nivåer. En tumregel är att varje generalstjärna medför ett ansvar att bemanna omkring 35 befattningar, enligt vissa källor (se här, här och här) så många som 45-50. 

Den kanadensiska utvärderingen ovan är dessutom en tydlig indikation om att frågan ”vad är en generalstjärna värd?” faktiskt är en legitim resursfråga inte bara för oss utan även för våra allierade. Processen att bemanna befattningarna sker genom manning conferences och baseras på nationens storlek samt en kvalitativ bedömning av bidraget till Nato. Det innebär att Sverige inte fritt kan välja vilka befattningar landet vill bemanna, utan att förhandling sker med övriga nationer, och att varje land behöver bära sin andel av mindre attraktiva befattningar. För närvarande uppgår Sveriges bidrag till 144 av 205 befattningar samtidigt som nationella förband och staber växer (se Försvarsberedningens rapport här).

I Militär Debatt har utlandskommenderingarna berörts i flera artiklar. Malin Smith diskuterar exempelvis vad utlandstjänstgöringen kostar individen och familjen. Marcus Karlin och John Nisser har därefter visat svårigheten att ens bemanna de Nato-befattningar Sverige redan tilldelats. Jag vill därför ställa frågan ett steg tidigare i kedjan: hur många och vilka befattningar bör Sverige eftersträva? Om en generalstjärna för med sig en betydande bemanningsmässig vertical slice är värdet av stjärnan inte bara en fråga om prestige eller inflytande, utan om alternativkostnad.

Åratal utomlands

Eleverna vid HOP (Högre officersprogrammet, Försvarsmaktens högre officersutbildning med inriktning mot arbete på OF3–4-nivå och högre) har i närtid genomfört ”Övning Europa” som innefattade besök på olika staber. Bland annat besöktes Nato HQ och SHAPE i Bryssel respektive Mons. Vid besöket framhölls att tjänstgöring inom NCS innebar höga krav; bland annat uppgavs att officerare vid SHAPE förväntades arbeta tolvtimmarsdagar. Det framhölls också att villkoren var under utveckling och hade förbättrats, men samtidigt framgick att arbetet inte var i mål än, framför allt gällande medföljande (även om de nu kan återställa sin SGI vid hemkomst). 

Samtidigt betonades värdet av erfarenhet, framför allt relevant Nato-erfarenhet, och vikten av att svenska officerare bygger ett ”Nato-CV” genom tidig tjänstgöring utomlands i karriären. Budskapet var också att utlandstjänst sällan passar i livet och att officerare därför bör ”diska av det”. Som svensk officer skulle man räkna med genomföra ungefär 8-12 år med utlandstjänstgöring i internationell stab (det vill säga fyra perioder om 2–3 år). Det underströks även att Sveriges nuvarande generalsbefattningar i Nato är beroende av att landet också tar ansvar för att bemanna sina tilldelade kvotbefattningar, och att detta bör ske snarast.

Personliga reflektioner 

Under Övning Europa har eleverna beordrats till reflektion och denna artikel är ett resultat av en rimlig mängd reflektion i kombination med en rimlig mängd öl och samkväm. I grunden är mitt synsätt på utlandstjänstgöring i en Nato-stab snarlikt det som Malin Smith förtjänstfullt redogör för i sin artikel Livet, kommenderingar och antaganden i Militär Debatt. Jag tror definitivt att det finns personliga vinster i att tjänstgöra en period utomlands, men det finns också många delar i livet som påverkas negativt av ett sådant uppdrag. 

Under det tidigare nämnda samkvämet har jag diskuterat just detta med mina kurskamrater och min upplevelse av de diskussionerna var inte att viljan att bidra internationellt saknades men däremot uppstår det friktion när den nyttan vägs mot konsekvenserna för resten av livet. För att nyansera dessa diskussioner, som vid ett tillfälle mynnade ut i kommentaren ”Jag och min familj ska inte användas som en förbrukningsvara för att kompetensutveckla generalskollektivet!”, ställer jag frågan: Är det då värt att kommendera 35 officerare, med de konsekvenser det kan få för lika många familjer, för att ”köpa” en generalstjärna? 

För att svara på den frågan väljer jag att synliggöra avvägningen genom en enkel kostnads-nyttoanalys utifrån ett exempel. Brigadgeneral Patrik Gardesten tjänstgör vid ACT (Allied Command Transformation) som Assistant Chief of Staff Strategic Plans and Policy. Jag har valt Gardesten som ett illustrativt exempel på en svensk enstjärnig NCS-befattning, inte för att han eller hans befattning sticker ut utan snarare tvärtom, han har en strategiskt ”normalviktig” (författarens bedömning) generalsbefattning inom NCS. Jämförelsen blir vilken nationell nytta Sverige har av Gardestens ACOS-postering, jämfört med kostnaden för hela den svenska bemanningen som krävs för att upprätthålla detta footprint.

Fördelarna för Sverige

Om vi börjar med de positiva aspekterna så är Gardestens befattning strategiskt värdefull. ACT är ett av två Strategic Commands och ansvarar för warfare development vilket innebär att beslut fattas gällande framtida militär förmåga inom alliansen samt att frågor om koncept, interoperabilitet, innovation och utbildning/träning hanteras vid ACT (Allied Command Transformation | NATO Topic). ACT har även en central roll i NDPP (Nato Defence Planning Process) genom att bland annat ta fram underlag för Capability Target Packages som i förlängningen påverkar vad medlemsstaterna förväntas utveckla och ställa upp med. Att ha en svensk brigadgeneral högt upp i denna organisation där dessa frågor bearbetas innan de når andra nationer i en mer färdig form är inte trivialt då det skapar ett tidigt informationsläge för Sverige. 

Att faktiskt bemanna befattningarna visar också att staten Sverige är beredd att bära sin del av ansvaret för den gemensamma ledningsstrukturen och inte bara bidra med förband. Det är därför inte enbart en personalfråga. Sveriges förmåga att faktiskt bemanna de åtaganden landet tar på sig är också en fråga om trovärdighet som allierad. Men med det sagt så är ett trovärdigt åtagande ett åtagande som kan bemannas långsiktigt. Det ska även sägas att det inte finns något som talar för att Sverige, om befattningarna inte bemannas, skulle bli akterseglat och utestängas från beslutsfattandet. En utebliven svensk NCS-befattning fråntar inte Sverige dess formella inflytande som allierad; Natos beslut fattas genom konsensus och Sveriges nationella intressen företräds i de nationella representationsstrukturerna. 

Utöver ovan nämnda positiva aspekter för organisationen har tjänstgöringen också ett stort individuellt värde för generalen. Gardesten får strategisk erfarenhet, erfarenhet av ACT, insyn i Natos processer på högsta nivå och meriter för framtida seniora befattningar. Det kan även antas att befattningen ger tillgång till ett omfattande internationellt generalofficersnätverk. Kontentan blir att det är en mycket kvalificerad utvecklingsbefattning som gynnar individen.

Vem företräder generalen?

Det jag däremot är tveksam till är om generalens möjlighet att påverka inom sitt ansvarsområde ska räknas som en positiv aspekt. Kan exempelvis Gardesten påverka sina processer i en riktning som gynnar Försvarsmakten och Sverige? Det officiella svaret är med säkerhet nej, eftersom en general i NCS inte är en nationell representant utan tjänstgör i en internationell befattning och ska verka för Natos uppdrag. Hur det fungerar i praktiken är däremot svårare att bedöma, och jag har inga underlag för att göra det.

Det negativa berör de kvotbefattningar som ska tillsättas. Det kan delas in i två områden: konsekvenser för organisationen och konsekvenser för den enskilde individen. För organisationen innebär en treårig placering vid en Nato-stab att den berörda officeren under samma tid inte kan tjänstgöra som sektionschef i Sverige, lärare på FHS, stabsofficer i en central svensk stab, instruktör eller motsvarande. Här finns dessutom en principiell skillnad mellan att fylla en befattningsrad och att använda rätt kompetens på rätt plats. Danielsson och Carlstedt (2011) har i en svensk militär kontext beskrivit spänningen mellan att använda personal för att fylla vakanser och att faktiskt nyttja individers kompetens. Överfört till NCS blir frågan därför inte bara om Sverige kan bemanna en befattning, utan om det är där den aktuella kompetensen ger störst försvarseffekt. 

Nackdelar för individ och familj

För individen uppstår nackdelen framför allt om befattningen upplevs som oattraktiv. Anledningarna till detta är till stor del beskrivna i tidigare artiklar på Militär Debatt, men en sak jag själv har funderat över är hur denna utlandstjänstgöring ska kunna bli ett ”positivt äventyr” för familjen om vi förutsätter 12-timmarsarbetsdagar. Jag kan bara tala för min egen familjesituation, men att vara ensam och utan arbete, 12-13 timmar om dagen är inte något som min fru kommer att se som ett positivt äventyr. 

Det är inte bara en personlig reflektion. Svensk forskning har visat att officersyrket förknippas med implicita förväntningar på att partnern ska vara självständig, ta ett stort ansvar för familjelivet och anpassa privatlivet efter organisationens krav (Ohlsson, Nilsson & Larsson 2023). Det blir särskilt relevant eftersom Försvarsmaktens formella ansvar samtidigt är avgränsat till den utsända. Chefen för Försvarsstabens utlandssektion uttrycker detta tydligt: ”Vårt ansvar är gentemot den utsände, inte den medföljande” (Försvarets forum).

Det går inte att belägga med öppna källor att kvotbefattningarna bemannas mot officerares vilja. Däremot finns stöd för att flera av de faktorer som kan göra befattningarna mindre attraktiva är reella. Detta framgår bland annat av Officersförbundets undersökning, som pekar på att familjesituation, hemresor och ekonomiska villkor är faktorer som påverkar viljan att tjänstgöra internationellt, och av Försvarsmakten, som beskriver svårigheter för medföljande partner, bland annat karriäravbrott och inkomstbortfall.

Vi i generalernas svans

Om man räknar lågt är en generalspost förknippad med ett footprint som indirekt innebär att Sverige måste hålla 35 kvotbefattningar bemannade. Det är dock bara toppen på isberget. För att bemanna dessa krävs sannolikt officerare med ett ”Nato-CV”, vilket i sin tur förutsätter tidigare tjänstgöring inom Nato. Om en betydande andel av officerarna måste kommenderas till dessa kvotbefattningar därför att posterna inte är attraktiva, blir utfallet av kalkylen snabbt negativ. Det behöver knappt sägas, men en oönskvärd befattning som dessutom tär på familjesituationen kommer att påverka motivationen, skapa missnöje och öka benägenheten att lämna Försvarsmakten. Den kompetensförlust som en sådan avgång innebär kan bli en dyrköpt lärdom, där man i värsta fall riskerar att förlora betydligt fler framtida tjänsteår än de år som vunnits genom den aktuella Natobemanningen. 

Kontentan av kostnads-nyttoanalysen är att det finns positiva och negativa aspekter för såväl organisationen som de berörda individerna. Vi i Försvarsmakten behöver ställa oss frågan om det är värt det. Det finns scenarier där fördelarna överväger nackdelarna. Den centrala faktorn i denna kalkyl påstår jag är graden av frivillighet hos de officerare som kommenderas till kvotbefattningarna utomlands i 2-3 år. Om officerare själva ser tjänstgöringen som attraktiv minskar flera av kostnaderna för både individen och organisationen. 

Problemet är att dagens officersgeneration inte valde yrket med vetskap om att återkommande fleråriga Nato-placeringar skulle bli en naturlig del av karriären. Till detta ska dessutom karriärutbildningar, nationella befattningar och eventuella internationella insatser rymmas. Frågan blir därför större än hur en enskild utlandsplacering ska passa in i livet; det handlar om hur den samlade officerskarriären ska kunna förenas med ett familjeliv. 

En maning till försiktighet

Jag har full förståelse för att Sverige inte utan vidare kan avsäga sig generalsplatser och därmed minska antalet kvotbefattningar, men vi behöver kanske, för en gångs skull, inte eftersträva att återigen vara bäst i klassen. Mina konkreta förslag är att fortsätta jobba för att påverka förutsättningarna för medföljande, att vi löser uppgiften utifrån förmåga och att vi samtidigt tydliggör för kommande officersgenerationer vad det nya Natomedlemskapet innebär för deras officerskarriär. 

På så sätt skapar vi tydlighet för organisationen och optimerar vårt NCS-footprint i stället för att maximera det. Sverige ska därmed inte fråga sig hur vi kan bemanna så mycket Nato som möjligt, utan vilka Nato-befattningar som ger tillräcklig strategisk nytta för att motivera deras samlade personella och familjemässiga alternativkostnad. På så sätt minskar också risken att binda eller förlora kompetens som kan vara minst lika värdefull i svenska krigsförband och staber.

---

Källor

Danielsson, E. & Carlstedt, B. (2011). ”The Swedish Reserve Officer: Filling Vacancies or Using Competences”. Armed Forces & Society, 37(2), s. 284–300. https://doi.org/10.1177/0095327X10368012

Department of National Defence (2018). Evaluation of the NATO Contribution Program. Ottawa: National Defence, Assistant Deputy Minister (Review Services), rapport 1258-3-008, D58-240/2018E-PDF. Tillgänglig: https://www.canada.ca/en/department-national-defence/corporate/reports-publications/audit-evaluation/evaluation-nato-contribution-program.html

Forsvarsministeriet (2017). Budgetanalyse af Forsvaret 2017: Materialesamling – Del 1. Köpenhamn: Forsvarsministeriet. Tillgänglig: https://www.fmn.dk/globalassets/fmn/dokumenter/forlig/-materialesamling-del-1-budgetanalyse-af-det-operative-omraade-.pdf

Försvarsberedningen (2026). Skärpt läge – aktuell lägesbild i totalförsvaret och omvärlden. Försvarsberedningens delrapport juni 2026. Ds 2026:12. Stockholm: Försvarsdepartementet. Tillgänglig: https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/departementsserien-och-promemorior/2026/06/ds-202612/

Försvarsmakten (2026). ”Utlandsstödet växlar upp”. Försvarets forum, nr 2/2026, s. 40 ff. Tillgänglig: https://www.forsvarsmakten.se/globalassets/02-om-forsvarsmakten/myndighetsinformation/dokument/aktuellt/forsvarets-forum/2026/forum_2602_webb.pdf

Karlin, M. & Nisser, J. (2026). ”Skärpt läge – men inte i personalpolitiken”. Militär Debatt, 7 juli 2026. Tillgänglig: https://militardebatt.com/2026/07/07/skarpt-lage-men-inte-i-personalpolitiken/

Lindström, M. & Lindvall, F. (2009). Reformera eller vända om? NATO:s fortsatta transformering och dess betydelse för Sverige. FOI-R–2920–SE. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut. Tillgänglig: https://www.foi.se/rest-api/report/FOI-R–2920–SE

NATO (2023). Consensus decision-making at NATO. Uppdaterad 30 juni 2023. Tillgänglig: https://www.nato.int/en/what-we-do/introduction-to-nato/consensus-decision-making-at-nato

NATO (2024). Allied Command Transformation. Uppdaterad 24 september 2024. Tillgänglig: https://www.nato.int/en/about-us/organization/nato-structure/allied-command-transformation

Officersförbundet (2024). Medlemsundersökning 2024. Publicerad 6 september 2024. Tillgänglig: https://www.officersforbundet.se/wp-content/uploads/2024/09/Medlemsundersokning-2024.pdf

Ohlsson, A., Nilsson, S. A. & Larsson, G. (2023). ”A qualitative study of military officers’ perceptions of the adaptions couples make to meet the military organisation’s implicit expectations”. International Journal of Organizational Analysis, 31(5), s. 1899–1916. https://doi.org/10.1108/IJOA-09-2021-2940

Smith, M. (2026). ”Livet, kommenderingar och antaganden”. Militär Debatt, 27 juni 2026. Tillgänglig: https://militardebatt.com/2026/06/27/livet-kommenderingar-och-antaganden/

Sundgren, L. (2024). ”Natomedlemskapet innebär en kulturell resa för Sverige”. Officerstidningen, 25 juni 2024. Tillgänglig: https://officerstidningen.se/natomedlemskapet-innebar-en-kulturell-resa-for-sverige/