Av kapten Andreas Braw, IB 1/AST

Under vintern och våren har läget i kriget mellan Ryssland och Ukraina förändrats. Från en situation med långsamma ryska belägringar av ukrainska frontstäder och envisa ukrainska fördröjningsstrider, till en serie ukrainska framgångar både på marken och i diplomatin. Hur blev det så här? 

Ukraina har under de senaste månaderna genomfört det som man förberett sig på under lång tid. Man har byggt nya företag, förband, förmågor och tillverkningskapacitet. Man har härdat ut, smärtsamt, vid fronten. Man har planerat och kartlagt. Och sedan satte man igång. 

Det är ett imponerande och vackert arbete. Och det som verkligen sticker ut är att varje ukrainsk åtgärd förstärker andra ukrainska åtgärder.

Idén är ungefär följande:

Minska egna förluster. Robotisera så stor del av det egna försvaret som möjligt. 

Öppna det ryska luftrummet. Slå ut ryskt luftvärn med medeldistansdrönare. 

Svält ut de ryska förbanden. Slå ut den ryska logistiken långt bort från fronten med drönare. 

Krymp Rysslands armé. Öka mängden dödade ryska soldater så att det överskrider rysk rekryteringskapacitet. 

Gör Ryssland fattigt. Förstör rysk olje- och gasproduktion samt raffinaderier med drönare. 

Det har lett till en rad intressanta fenomen. 

Många ukrainska förband kan uppvisa en otroligt stark ”kill-to-death ratio” (K/D), alltså hur många fiender man dräper kontra hur många egna soldater som stupar. Generellt har Ukraina under kriget hållit ett K/D på 2:1 till 3:1. Nu beräknar CSIS att K/D ligger på 8:1 till Ukrainas fördel. Och många ukrainska förband ligger på långt högre nivåer. Trots att Ukraina inte uppvisar någon stor vilja att gå till anfall har Ukraina tagit mer terräng än Ryssland under 2026. Detta kan förklaras med enorma ryska förluster av personal – den ryska armén tar så stora förluster att de inte kan besätta all terräng som de tidigare har tagit. Ryssarna har svårt att orsaka samma sorts utnötning mot ukrainarna, inte minst eftersom så få ukrainska soldater befinner sig i frontzonen. I juni förlorade ryssarna nästan 40000 soldater enligt ukrainska beräkningar. 

De ryska förlusterna av luftvärn gör att Ryssland hamnar i ständiga dilemman kring vad som ska skyddas. Under juni säger sig Ukraina ha slagit ut 12 ryska robotsystem och 20 radarstationer. Det innebär att luftvärnet måste omgruppera längre bort från fronten och att det ryska robotförsvaret försvagas. Luftvärnssystem är extremt dyra och tar lång tid att ersätta. Bristerna gör att Ryssland måste prioritera vad som ska skyddas, och således öppnas nya mål för ukrainska drönarattacker. Ryssland är världens största land, och att skydda dess utspridda industriella och militära resurser mot den ukrainska fjärrbekämpningen tycks vara väldigt svårt. I synnerhet när luftvärnet nöts ner. Att elitens egendomar skyddas medan vital industri står värnlös är knappast populärt. 

Rysslands överlägset största inkomst är normalt olja och gas. Men attackerna mot olje- och gasindustrin förstör ekonomin – Ryssland har fått börja importera bensin från Indien. Fossilberoendet i Ryssland är mycket tydligt. Således blir samhället sårbart för svängningar i drivmedelsförsörjningen. Det ryska jordbrukets skördesäsong har nyss inletts, och dieselpriset har ökat med 40%. Men inte nog med det, det är också oklart om skörden kan bärgas i år. Lantbruken har inga egna reserver att tala om. Samtidigt växer bensinköerna, en stor del av dygnet ägnas åt att vänta istället för att göra något produktivt. Den sortens osäkerhet sprider sig över hela landet. 

De ryska förlusterna av motorfordon är häpnadsväckande. Den 4 juli förlorade exempelvis Ryssland 462 motorfordon, nästan 20 fordon i timmen, och det är inte någon extrem siffra under 2026. Logistiken till fronten stryps därmed alltmer, och där rådde knappast ett ryskt överflöd av förnödenheter tidigare. Varje lastbil som brinner innebär rysk hunger, ammunitions- och batteribrist. Vilket i längden leder till ökade ryska förluster vid fronten. Den strypta logistiken innebär också att Krim i praktiskt hänseende är belägrat, drivmedel ransoneras och konsumtionsvaror tar slut. Militär verksamhet på halvön blir allt svårare. Kerchbron står fortfarande, men färjorna är förstörda och flera andra viktiga broar också. Trafiken har fått ledas om, närmare fronten, och civil trafik förbjuds periodvis. Hur länge kommer Kerchbron att stå kvar? Det vore inte förvånande om den faller innan löven i höst. 

Den ukrainska robotiseringen har inte bara lett till en ökad användning av robotar och drönare. Den ökade användningen gör också att kunskapen sprids extremt fort. Ukrainska nationalgardet ger alla sina rekryter en enklare drönarutbildning, innan en stor andel går vidare till att bli drönarspecialister. Den ökande kompetensen gör att många förband själva kan driva utveckling tillsammans med näringslivet. Att UGV:er, drönare, vapenstationer och fasta sensorer löser de livsfarliga uppgifter som annars skulle ha lösts av soldater gör att mycket färre ukrainska soldater såras, och således att uthålligheten ökar. 

Tillsammans skapar dessa åtgärder och effekter ett enormt tryck över hela ytan, en nedbrytning av den ryska armén och det ryska samhället simultant. Det som var tänkt som ett snabbt och prisvärt kolonialkrig sänker nu hela det ryska samhället. Det vi ser på ytan är spektakulära drönarfilmer – men bakom dem döljs en sammanhängande strategi som inte låter sig fångas av våra egna ord och begrepp. Ett utnötningskrig? Absolut, men det operationaliseras främst med indirekta metoder. En ekonomisk krigföring? Onekligen, men den kognitiva aspekten är minst lika viktig. 

För egen del imponeras jag oerhört av den ukrainska långsiktigheten, tålamodet och att hela det militära systemet nu fungerar så väl för att nå de strategiska målen. Att man under 2026 lyckats skapa en situation där alla ukrainska operativa åtgärder förstärker varandra bådar gott inför höstens strider.