Av fanjunkare David Andersson, Älvsborgs amfibieregemente Amf 4.

Inledning

Försvarsmakten står inför ett växande behov av militär personal inom teknisk tjänst. I interna dokument, extern kommunikation och hos Försvarsdepartementet* beskrivs teknisk kompetens som en av tre bristresurser avseende officerare. Samtidigt som ett modernt försvar blir alltmer beroende av avancerade vapensystem, sensorer, fordon, ledningsstödsystem och IT-infrastruktur. Behovet av tekniska officerare är därför både reellt och ökande under överskådlig tid. 

Mot denna bakgrund har Försvarsmakten beslutat att från 2026 införa en ny utbildningsväg: Särskild teknisk officersutbildning (STOFU), där studenter utbildas till både officerare och högskoleingenjörer i samverkan med civila lärosäten (Försvarsmakten, 2026a).

Satsningen är ambitiös och visar att myndigheten försöker möta kompetensbristen med nya lösningar. Frågan måste dock ställas om reformen angriper rätt problem. Min tes är att STOFU riskerar att bli ett nollsummespel om utbildningen huvudsakligen rekryterar samma individer som idag söker Officersprogrammet med militärteknisk inriktning (OP-T), samtidigt som grundproblemen kring yrkesroll, karriärvägar och personalhållning kvarstår.

Rekryteringsunderlag och incitament

Den första utmaningen rör rekryteringsunderlaget. Antagningskraven till OP-T och STOFU är i stora delar likartade. Det är därför rimligt att anta att många sökande kommer att ansöka till båda utbildningsvägarna. 

Vid en intern temperaturmätning ställdes en fråga  till två årskullar av kadetter från OP-T. Först ställdes frågan utan att kadetterna visste att man kan genomföra utbildningen med särskilda förmåner, det vill säga med lön, fria resor och fritt boende. 13 av 22 svarande uppgav då att de skulle välja STOFU om de antogs till båda utbildningarna. När frågan ställdes igen, och de svarande fick veta att utbildningen ger rätt till särskilda förmåner, svarade 19 av 22 att de skulle välja STOFU. Om kadetten jobbat minst ett år inom FM kan denne erhålla särskilda förmåner för att genomföra STOFU. I annat fall erhålls kadettersättningar. (Detta går emot information om STOFU som finns på Försvarsmaktens sida, där det står att de som läser STOFU har samma förmåner som de som läser OP (Försvarsmakten 2026a)). Särskilda förmåner är inte tillgängligt i dagsläget för kadetter som läser OP-T

Om detta mönster består innebär STOFU inte nödvändigtvis fler tekniska officerare totalt, utan snarare att studenter omfördelas från OP-T till STOFU. Resultatet blir då att en utbildning växer på bekostnad av en annan, utan att den samlade personaltillgången ökar i motsvarande grad. Samtidigt som kostnaden för at utbilda ökar i samband med särskilda förmåner och att boende behöver införskaffas för de kadetter som studerar på orter där FM inte har tillgång till boende.

Det finns dessutom ytterligare incitament som kan göra STOFU mer attraktivt för många sökande. Utbildningen genomförs vid civila lärosäten, vilket kan innebära större geografisk valfrihet, mer studentanpassade studiemiljöer och samtidigt möjligheten att erhålla en högskoleingenjörsexamen. För den enskilde studenten kan detta framstå som ett mer attraktivt alternativ än traditionell officersutbildning i kasernmiljö. 

Yrkesroll och funktion

Den andra utmaningen rör yrkesrollen efter examen. Det råder sedan länge en viss oklarhet kring vad den tekniska officeren faktiskt ska användas till i organisationen. På vissa förband efterfrågas teknisk officerskompetens, medan andra förband har svårt att beskriva vilka befattningar som ska bemannas eller när tekniska officerare ska vara officerare (OF) respektive specialisterofficerare (SO). 

Om Försvarsmakten inte tydligare definierar funktion, ansvar och karriärvägar riskerar nya utbildningsplattformar att få begränsad effekt. Att producera fler individer till en otydlig yrkesroll löser inte grundproblemet. Efter samtal med ansvarig för införandet av STOFU framgår det att de som genomgått STOFU i skrivande stund inte erhåller titeln ”Teknisk officer”, men detta kan komma att ändras innan de tar examen om drygt fyra år (Detta går emot den information som finns på FM hemsida, där det står att de kommer bli tekniska officerare (Försvarsmakten 2026a).

Motargument och möjliga vinster

Det finns samtidigt starka argument för reformen. Försvarsmakten anger att satsningen dimensionerats för omkring 30 studerande per år i samverkan med aktuella lärosäten (Försvarsmakten, 2026b). Om dessa platser fylls av individer som annars inte hade sökt officersyrket kan antalet tekniska officerare öka markant. STOFU kan också attrahera personer som vill kombinera militär tjänst med civil ingenjörskompetens, men som inte hade valt OP-T som utbildningsväg. I bästa fall innebär reformen därför både ökad numerär och bredare kompetensförsörjning.

Det är även rimligt att anta att inte alla sökande väljer bort OP-T. Officersprogrammet vid Försvarshögskolan erbjuder traditioner, stark sammanhållning och en tydlig officersidentitet. Dessa argument är relevanta, men de bygger på att STOFU faktiskt breddar rekryteringsbasen. Om utbildningen främst lockar samma grupp som redan söker OP-T uteblir den önskade nettoeffekten.

Utbildningens innehåll och praktiska relevans

En annan central fråga gäller utbildningens innehåll och den praktiska relevansen mot Försvarsmaktens behov. På Försvarsmaktens hemsida beskrivs utbildningen som avsedd för dem som ”inte bara förstår systemen på ritbordet, utan också kan arbeta praktiskt där tekniken används” (Försvarsmakten, 2026d). Det är en stark formulering som signalerar nära koppling mellan teori, praktik och faktisk materielkännedom. Denna koppling saknas dock i realiteten avseende de kurser som erbjuds inom utbildningen.

Samtidigt väcker detta frågor om hur utbildningen ska leverera just denna praktiska förmåga. De kurser som anges inom ramen för den officersspecifika utbildningen omfattar fysiskt stridsvärde, taktik, ledarskap, militär engelska, pedagogik, totalförsvar, folkrätt, militärteknik och praktik. Vid Försvarshögskolan tillkommer kurser i krigsvetenskap, ledarskap och ledning samt försvarssystem. Dessa ämnen är relevanta för officersprofessionen, men de innebär inte nödvändigtvis praktisk färdighet i Försvarsmaktens specifika tekniska system (Försvarsmakten 2026b s. 5-7).

Det är därför rimligt att ställa sig frågan om STOFU verkligen kan uppfylla sitt eget budskap om att individerna kan arbeta praktiskt där tekniken används. Praktisk förståelse av militära system kräver ofta långvarig tjänstgöring nära materielen, erfarenhetsuppbyggnad på förband samt handledning av erfarna tekniker.

Sådan kompetens byggs sällan enbart i klassrum eller genom kortare praktikperioder. Risken är att de examinerade får bred akademisk kompetens, men begränsad praktisk systemförståelse vid examen. Idag är det vanligtvis specialistofficeren som står för denna del av rollen som yrkesofficer.

Här finns flera diskrepanser mellan vad utbildningen är tänkt att möta för behov, och vad den faktiskt innehåller. 

Intern kompetensförsörjning som alternativ

I Försvarsmaktens interna dokument finns en prognos med exempel för vilka tjänster och områden som är tänkta för de som går STOFU. Ingen av dessa innebär att individen blir chef med personalansvar (CPA). I samma dokument beskrivs att vissa av individerna lämnar FM för tjänst som YAM vid t.ex. FMV redan efter 10 år (Försvarsmakten 2026c). Frågan som kan ställas är: ”Varför skall kompetensen som högskoleingenjör bäras av officerare om de ej förväntas vara chefer?”

Ytterligare en fråga gäller om motsvarande resurser i stället kunde ha vigts åt att behålla, vidareutbilda och utveckla redan anställd personal. Specialistofficerare som tjänstgör som tekniker med lång praktisk erfarenhet utgör redan idag en betydande kompetensbärare. Samtidigt kommer specialistofficerare enligt nuvarande upplägg inte att antas till utbildningen, inte heller reservspecialistofficerare. 

Detta framstår som motsägelsefullt. Argumentet att dessa grupper redan genomfört en grundläggande officersutbildning kan ses som otidsenligt, särskilt när personer som fortfarande är under utbildning till yrkesofficer eller reservofficer kan söka, antas och påbörja STOFU. Dessutom finns Påbyggnad och omskolningskurs (POK) kvar som upplägg för vidareutbildning, där en redan utbildad OF eller SO kan läsa SOU termin 2 och 3.

Genom kompletterande utbildning hade specialistofficerare, genom exempelvis LOM, kunnat vidareutbildas till officerare (OF) inom teknisk tjänst. Det hade sannolikt varit både snabbare, billigare och mer träffsäkert än att skapa ytterligare än en extern utbildningsväg.

Slutsats

Försvarsmakten har identifierat ett verkligt problem: bristen på teknisk kompetens i organisationen. Ambitionen bakom STOFU är därför förståelig och i grunden positiv. Dock är en ny utbildning inte automatiskt en lösning. Om STOFU huvudsakligen rekryterar samma individer som idag söker OP-T, samtidigt som yrkesrollen för tekniska officerare förblir otydlig, erfarna interna kompetensbärare exkluderas och den praktiska nyttan inte säkerställs, riskerar satsningen att bli ett nollsummespel.

Försvarsmakten bör därför noggrant följa upp rekryteringsutfallet, tydliggöra den tekniska officerens roll och samtidigt investera mer i att behålla samt vidareutbilda redan anställd teknisk personal. Först då kan kompetensbristen mötas på riktigt.

---

Referenser

-Försvarsmakten (2026a) Ny officersväg för tekniker som vill jobba nära verkligheten

-Försvarsmakten (2026b) FM2026-8637:1 Bilaga 1, s. 5–7

-Försvarsmakten (2026c) Powerpoint STOFU- allmän information, s. 16

-Försvarsmakten (2026d) Särskild teknisk officersutbildning

* Bilaga 1