Av Dag Henrik Bergsjö, professor, hemvärnsman och entreprenör i försvarssektorn

Sverige vill öppna försvarssektorn för fler innovativa företag. Samtidigt måste myndigheterna kunna skilja verklig teknisk förmåga från välskrivna ansökningar, generiska projekt och tomma löften. Frågan är därför inte bara hur fler aktörer ska släppas in, utan vilka beteenden och vilken typ av evidens vårt innovationssystem ska belöna.

Den senaste tidens debatt om försvarsinnovation har till stor del handlat om att det är svårt för nya företag att komma in i systemet, få kontakt med rätt personer och kvalificera sig till innovationsupphandlingar. Det är en viktig diskussion. Samtidigt tror jag att vi riskerar att förenkla ett genuint svårt problem. Det räcker inte att öppna dörren för fler företag. Försvarsmakten och FMV måste också kunna skilja lovande teknik och kompetenta utvecklingsteam från idéer som ser bra ut i en ansökan men som saknar teknisk substans, militär relevans eller realistisk väg till operativ användning.

Under de senaste åren har jag haft möjlighet att följa dessa frågor från flera perspektiv. Som forskare inom området komplexa system har jag under lång tid arbetat med produktutveckling, innovationssystem och hur komplexa tekniska system utvecklas och verifieras. Under 2024 ledde jag ett av de första initiativen om det då framtida civil-militära innovationssystemet. Projektet byggde bland annat på intervjuer och diskussioner med forskare, inkubatorer, innovationsaktörer samt dialoger med Försvarsmakten och FMV. Parallellt har jag som entreprenör deltagit i flera Vinnova-finansierade försvarsinnovationsprojekt och verkar nu komma med i två olika innovationsprocesser hos FMV. Min erfarenhet är alltså inte att systemet konsekvent stänger ute innovatörer, utan överlag att det finns ett genuint intresse för ny teknik och nya aktörer. Just därför tycker jag att det är relevant att diskutera hur processerna kan fortsätta att utvecklas.

Som ”Systems Engineer” har jag svårt att se innovationssystemet som något annat än ett system bland andra. Det har mål, aktörer, informationsflöden, beslutspunkter, incitament och återkoppling. Framför allt producerar det beteenden. De kriterier vi använder för att fördela pengar och välja företag är inte neutral administration. De är designbeslut som påverkar vad företagen gör, vad de investerar i och hur de presenterar sig. Frågan är därför inte enbart vilka företag som går vidare i en viss utlysning, utan vilka beteenden systemet är utformat för att belöna.

Incitament 

Om vi i första hand premierar tidigare försvarsleveranser, eller introducerar höga kostnader för deltagande i form av inträdesbiljetter, kommer vi sannolikt att välja företag som redan har ekonomiska muskler och kanske även redan levererat till försvaret. Det kan vara helt rimligt när man ska köpa och införa en färdig produkt, men det gör det svårare för nya företag att få sin första kund. Om vi premierar omsättning, storlek och etablerade kvalitetsprocesser kommer vi att minska vissa typer av risk, men också att gynna större och mer etablerade organisationer. Om vi premierar välskrivna ansökningar kommer företagen att lägga mer kraft på ansökningsskrivande. Om vi i stället premierar fungerande prototyper, relevanta fälttester och förmåga att snabbt ta till sig användarnas återkoppling kommer vi sannolikt att få andra företag och andra beteenden. Inget enskilt kriterium är alltid rätt eller fel. Problemet uppstår när kriterier som är rimliga för anskaffning av en färdig produkt används för att identifiera teknik som ännu inte har fått möjlighet att bevisa sig.

Detta blir särskilt viktigt när generativ AI förändrar förutsättningarna för hur ansökningar skrivs. Det har aldrig varit enklare att formulera en övertygande vision, ta fram en professionell presentation eller beskriva en teknisk lösning med rätt begrepp. Det betyder inte att användning av AI i sig är negativt. Men det betyder att kvaliteten på den skrivna ansökan blir en allt svagare indikator på kvaliteten hos tekniken och teamet bakom den. En välslipad text kan idag produceras betydligt snabbare än en fungerande prototyp, ett verifierat gränssnitt eller ett robust system som faktiskt fungerar i regn, kyla, lera och elektroniskt störda miljöer.

Ett nytt språk

Vi riskerar samtidigt att få ett fenomen som skulle kunna kallas dual-use-washing. När försvar och totalförsvar blir prioriterade finansieringsområden kommer fler civila projekt att beskrivas som dual use, ibland utan någon djupare analys av den militära användningen. Ett generiskt AI-, robotik- eller digitaliseringsprojekt kan relativt enkelt kompletteras med formuleringar om försvar, resiliens och krisberedskap. Det behöver inte handla om medvetet vilseledande. Aktörerna anpassar sig till de signaler finansieringssystemet skickar. Om rätt begrepp belönas kommer ansökningarna att innehålla rätt begrepp. Om verifierad militär relevans belönas kommer företagen i stället att behöva investera i att förstå användaren, användningsmiljön och de operativa begränsningarna.

Därför tror jag att vi måste diskutera vad som faktiskt ska räknas som evidens för framtida leveransförmåga. Är en tidigare slutkund alltid det starkaste beviset, eller kan den främst visa att företaget redan har tagit sig in i systemet? Hur ska en fungerande prototyp, en teknisk demonstration eller ett verifierat fälttest värderas? Vad säger deltagande i internationellt konkurrensutsatta program, oberoende teknisk granskning eller tester tillsammans med militära användare? Hur väger vi teamets tekniska kompetens, förmåga att integrera med andra system och hastigheten med vilken företaget kan omsätta återkoppling i en förbättrad lösning? Och hur säkerställer vi att sådana meriter inte bara blir ännu en lista av påståenden i en AI-genererad ansökan?

Vad letar vi efter?

Jag tror att bedömningen i högre grad behöver kopplas till observerbara resultat. Det kan handla om en kort teknisk demonstration, granskning av faktisk dokumentation, data från tidigare tester, intervjuer med det tekniska teamet eller ett mindre finansierat uppdrag där företaget får visa att det kan leverera mot ett relevant problem. En video eller prototyp bevisar naturligtvis inte att ett företag kan producera och vidmakthålla tusentals system. Men ett tidigare kundkontrakt bevisar inte heller att företaget har den bästa tekniken för ett nytt problem. Olika former av evidens säger olika saker, och urvalsprocessen måste utformas utifrån vilken osäkerhet man faktiskt försöker reducera.

Det leder till en kanske ännu viktigare fråga: Vad är det staten betalar för när den finansierar innovation? När FMV upphandlar en färdig produkt är det naturligt att ställa höga krav på leveranskapacitet, ekonomi, kvalitetssäkring, informationssäkerhet och tidigare erfarenhet. Men när staten finansierar ett tidigt innovationsprojekt köper den inte nödvändigtvis en produkt. Den köper kunskap och riskreducering. Den betalar för att pröva en hypotes, integrera teknik, genomföra ett experiment eller ta reda på varför en lösning inte fungerar. Ett misslyckat tekniskt försök kan då vara ett värdefullt resultat, förutsatt att det snabbt och relativt billigt reducerar osäkerheten inför betydligt större framtida beslut.

Vad är FMV:s roll?

Det innebär inte att ribban ska sänkas eller att alla som har en idé ska få finansiering. Tvärtom behöver ett öppnare system sannolikt också bli bättre på att snabbt sortera bort generiska projekt, orimliga tekniska löften och företag som saknar förmåga att genomföra det de föreslår. Det är inte heller rimligt att FMV ska agera riskkapitalist eller finansiera all civil teknikutveckling som möjligen skulle kunna få en militär användning. Behovsägaren måste vara engagerad och den militära relevansen måste kunna förklaras och i nästa steg verifieras. Men om ett företag förväntas ha en färdig produkt, en tidigare militär slutkund och bevisad produktionskapacitet innan det får finansiering för att visa sin innovationsförmåga, riskerar innovationsprogrammet att bli en alternativ inköpskanal för redan etablerade lösningar.

En slutsats från vårt projekt 2024 var att det svenska systemet inte tycks sakna vilja, men att processer och metoder för att ta emot och utveckla extern innovation behöver bli tydligare och mer kontinuerliga. Vi uppfattade också ett system som i hög grad är optimerat för inköp av färdig materiel från etablerade aktörer, medan strukturerna för att identifiera, finansiera och stegvis verifiera ny teknik är mindre utvecklade och ibland mer ad hoc-baserade. I rapporten argumenterade vi därför bland annat för mer transparenta processer, finansiering i flera steg och ett mer sammanhållet innovationsprogram där Försvarsmakten, FMV och aktörer från det civila innovationssystemet bidrar med olika kompetenser. 

Framtidens system

Jag har inte något enkelt svar på exakt hur urvalsprocessen bör se ut. Jag tror heller inte att det finns en enskild modell som passar allt från tidig forskning till anskaffning och införande. Men jag tror att diskussionen blir mer konstruktiv om vi flyttar fokus från frågan om FMV släpper in tillräckligt många företag till frågan om hur vi tillsammans kan utforma ett system som belönar rätt beteenden. Hur premierar vi verkligt tekniskt arbete framför ansökningsoptimering? Hur kräver vi militär relevans utan att fastna i gårdagens lösningar? Hur ger vi nya företag möjlighet att bevisa sig utan att använda skattemedel som ett lotteri? Och hur bygger vi in återkoppling så att urvalsprocessen kan lära sig vilka indikatorer som faktiskt visade sig förutsäga framtida leveransförmåga?

Vi lägger stor kraft på att definiera krav, verifieringsmetoder och beslutskriterier när vi utvecklar militära system. Vi borde göra samma sak med innovationssystemet. För i slutändan är det inte bara enskilda företag som anpassar sig till utlysningarna. Hela marknaden anpassar sig till vad staten efterfrågar och belönar. Om vi vill att fler företag ska investera i verklig militär förståelse, teknisk höjd, fälttester, integration och långsiktig leveransförmåga måste också våra finansierings- och urvalsmekanismer göra dessa investeringar rationella.

Kanske är den viktigaste frågan därför inte vilka företag som går vidare i nästa innovationsupphandling, utan vilka företag och beteenden det system vi bygger kommer att skapa på längre sikt.