Av Lars Forssell och Johannes Andersen, FOI

Drönare har förändrat förutsättningarna för markstrid genom att kraftigt begränsa möjligheten till rörelse. 

I stället för att betrakta detta som enbart ett C-UAS-problem föreslår vi att det analyseras som en fråga om marknära luftherravälde. Ett sådant perspektiv skiljer mellan strid med respektive utan kontroll över det nedre luftrummet och skapar därmed en tydligare grund för att utveckla framtida organisation, ledning och förmågor.

Stridens grundelement är eld, rörelse och skydd. Kriget i Ukraina visar tydligt att förmågan till rörelse i hög grad begränsas av hotet från drönare, både som ISR-plattformar och som verkanssystem. Diskussionen om hur vi ska skydda oss mot detta hot och återupprätta möjligheten till manöver är därför intensiv.

Vår tes är att dessa frågor kan analyseras mer systematiskt om de, inom ramen för markstriden, betraktas som en fråga om i vilken utsträckning vi har – eller kan skapa – ett marknära luftherravälde i det nedre luftrummet, ofta benämnt ”air-ground littoral”.

Ett marknära luftherravälde kan vara momentant och begränsat i tid och rum eller ihållande över längre perioder. Om ett sådant luftherravälde kan etableras skapas förutsättningar för att genomföra manöverstrid med traditionella markförband och deras verkanssystem. Principen är i grunden densamma som när indirekt eld används för att möjliggöra ett anfall: eld används för att skapa förutsättningar för rörelse.

Fördelen med att använda begreppet marknära luftherravälde är att det delar upp det som ofta samlas under beteckningen drönarkrigföring i två principiellt olika situationer: när egna förband har kontroll över det marknära luftrummet och när de inte har det. Den uppdelningen gör det lättare att strukturera både analys och utveckling av förmågor.

Om ett marknära luftherravälde inte kan etableras, och rörelse inte kan genomföras,  blir de centrala frågorna vilka skyddsåtgärder, system och metoder som krävs för att överleva, verka och genomföra logistik. Här finns redan betydande kunskap, exempelvis kring ballistiskt skydd, fortifikation och signaturanpassning. Kriget i Ukraina ger många lärdomar om hur drönarkrig bedrivs när rörelse på marken är starkt begränsad.

Om ett marknära luftherravälde däremot kan etableras blir frågeställningarna mer intressanta – och vi rör oss samtidigt in på mer outforskad mark. Hur skapar vi ett sådant luftherravälde över en brigad eller division, även om det endast är lokalt och tillfälligt? Vilka volymer av flygande sensorer och verkanssystem krävs? Vilka konsekvenser får detta för organisation, ledning och logistik?

Frågor om vilka system som behövs och i vilka volymer de krävs är typiska analysproblem som vi på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) kan studera, förutsatt att det finns tydliga operativa koncept att utgå från. Vi bedömer att dessa koncept måste utvecklas gemensamt mellan forskning, utveckling och Försvarsmakten.

Diskussionen kretsar ofta kring hur drönarförmågor kan tillföras befintliga förband, det vill säga utifrån perspektivet ”vad vi kan få i närtid”. Däremot finns ett betydligt svagare underlag för att bedöma vilka volymer som faktiskt krävs för att etablera ett marknära luftherravälde – alltså frågan om ”hur mycket vi faktiskt behöver”.

Våra inledande analyser ger vissa indikationer. För det första kommer det sannolikt att krävas mycket stora volymer av sensorer och verkanssystem om målsättningen är att möjliggöra manöverstrid. För det andra kommer aktiva C-UAS-åtgärder att behöva samordnas i betydligt högre grad än idag, vilket ställer väsentligt högre krav på ledning, samordning och beslutsfattande.

Aktiva C-UAS-åtgärder innebär dessutom att motståndarens drönarförband och deras stödjande funktioner måste lokaliseras och bekämpas för att skapa egen kontroll över det marknära luftrummet. Detta kräver tillräcklig volym för att både upptäcka, binda och överbelasta motståndarens C-UAS-förmåga. Det är också möjligt att just denna tillämpning blir den första där svärmteknik får sitt verkliga operativa genombrott.

Synsättet att marknära luftherravälde är en förutsättning för manöverstrid leder till två intressanta slutsatser. 

Den första är att kontrollen över det marknära luftrummet i praktiken måste vara en arméuppgift. 

Den andra är att armén kommer att behöva särskilda förband med uppgift att genomföra aktiva offensiva operationer mot motståndarens drönarförband – motsvarande jaktsvep eller CAP, men med drönarsystem – för att lösa det som ofta benämns ”left of launch”.

Njut av sommaren.