Av major Simon Qvist, Helikopterflottiljen

Detta är en replik på Saga Ungers artikel “Markstridskrafterna – Sveriges viktigaste bidrag till Nato”, hos Kungliga Krigsvetenskapsakademien.

Inledning

Först och främst vill jag berömma Saga Unger för att hon lyfter upp den här stora frågan för diskussion och att hon gör det på ett så välformulerat och strukturerat vis. Försvarsmakten skulle må ännu bättre om fler unga officerare följde Ungers exempel. Redan nu har Unger gjort ett större avtryck i samtalet om den framtida armén än vad huvuddelen av hennes äldre kollegor har gjort. Gott så!

Jag vill däremot varna för den förrädiskt lockande ansatsen att ställa olika totalförsvarsförmågor mot varandra och rangordna vad som är ”viktigast” för Sverige och för Nato. Är det våra hamnar, våra ubåtar eller är det svensk rymduppskjutningsförmåga?

Det är ett hopplöst företag att ge sig in i och kommer endast att leda oss fel, både i diskussionen och eventuella slutsatser som dras. Allt och inget kan vara viktigast, helt beroende på kontext och miljö. Det absolut viktigaste för oss att tillsammans få ordning på för att våra operationer ska kunna vara framgångsrika måste däremot vara den gemensamma striden i alla domäner. Därför måste alla aktivt arbeta med att riva ner våra ärvda silotankar och i stället rikta blicken mot de gemensamma problemen.

Nåväl, jag anser att Ungers artikel har en god poäng i sin huvudtes. Svenska markstridskrafter är ett av flera viktiga bidrag som Sverige kan lämna till Nato i norra Europa. Inte för att vi har de största eller bästa markstridskrafterna, utan för att vi besitter en kompetens som få andra allierade har – förmågan att strida och överleva i subarktisk miljö. 

Men framför allt: vi finns på plats från dag ett, våra förband bor i det nordiska operationsområdet.

Nordkalotten

Nordkalotten är en extrem operationsmiljö. Klimatet, terrängen, den bristande infrastrukturen och de enorma avstånden gör att förmågan att bedriva markstrid där måste byggas upp och förvaltas under lång tid. Dessutom är det markstridskrafter som tar längst tid för Nato att tillföra till operationsområdet när det väl hettar till. Flygstridskrafter kan ombaseras på timmar. Sjöstridskrafter kan omgrupperas på dagar. armédivisioner och kårer med tillhörande logistik, ingenjörsförband, luftvärn och bekämpningssystem kräver däremot månader innan de kan komma på plats och utveckla full effekt. Under den tiden kommer de förband som redan är grupperade i Norden att behöva bära huvudansvaret för striden i markdomänen på alliansens norra flank. Denna börda kommer enbart att förstärkas av ett potentiellt amerikanskt tillbakadragande från Europa under kommande år.

Den verkliga elefanten

Sverige förser alltså Nato med en markstridskomponent som få andra medlemsländer kan. Därför kan jag inte sluta tänka på det som inte nämndes i Ungers artikel, vad som får anses vara elefanten i rummet, eller kanske snarare elefanten på Nordkalotten: 

• Hur säkerställer vi att dessa förband är operativt, taktiskt och stridstekniskt relevanta ikväll, imorgon eller om ett halvår, när helst de behöver utgöra Natos lås i norr?

Det har snart gått fem år sedan Rysslands fullskaliga invasion. Under dessa år har markkriget genomgått en teknisk och taktisk utveckling som saknar motstycke i modern tid. Sensorer finns överallt. Drönare har blivit vardag från gruppnivå till operativ nivå. Elektronisk krigföring är ständigt närvarande. Signaturdisciplin i alla spektra har blivit en grundläggande överlevnadsfråga. Förband måste kunna förändra sitt uppträdande på veckor, ibland dagar, när motståndaren själv anpassar sig. Allt detta är vi väl införstådda med.

Mot denna bakgrund framstår markstridsförbandens utveckling som haltande. Vi införskaffar ny materiel och vi följer utvecklingen i Ukraina med stort intresse. Men organisationen av våra förband förefaller endast ändras marginellt. Brigaden, bataljonen och kompaniet utgör fortfarande naturliga utgångspunkter för hur vi tänker kring markstrid. Metoder ändras inkrementellt och organisatoriska avvägningar kvarstår.

Dominant design

Här tror jag att ett begrepp från innovationsforskningen kan hjälpa oss att förstå problemet: Dominant design. När en lösning under lång tid varit framgångsrik blir den inte bara ett sätt att lösa en uppgift – den blir själva referensramen för hur organisationen tänker. Den berör materielanskaffning, utbildning, doktrinutveckling, övningsverksamhet och karriärsystem. Med tiden blir det allt svårare att skilja mellan det som är militär nödvändighet och det som bara är invanda organisatoriska mönster. Det är här jag tror att den svenska armén i stort befinner sig.

Jag vågar påstå att våra markstridsförband präglas av en dominant design som formats under flera decennier. Den har tjänat oss väl och bygger på stabila erfarenheter. Därför är den svår att ifrågasätta. Vi diskuterar gärna hur brigaden ska utrustas, men mer sällan om brigaden – eller dess underenheter – fortfarande bör organiseras på samma sätt när hela stridsfältets logik har förändrats.

Konsekvensen blir att ny teknik ofta absorberas av den befintliga organisationen i stället för att förändra den. Vi tillför nya drönare, sensorer och vapensystem, men de läggs ovanpå en struktur vars grundläggande antaganden härrör från en annan teknisk och taktisk epok.

Den dominanta designen präglar inte bara hur vi organiserar våra förband. Den påverkar hur vi utbildar, övar och värderar taktisk skicklighet. Vi tenderar att premiera det förutsägbara framför det experimentella. Befäl som följer etablerade metoder och anvisningar uppfattas ofta som professionella, medan den som prövar nya lösningar löper större risk att betraktas som avvikande. Det är i grunden förståeligt – vår militära organisation bygger på standardisering och enkelhet – men det innebär att organisationens förmåga till innovation lätt hämmas.

1976 presenterade organisationsforskaren Chris Argyris sin teori kring single-loop learning och double-loop learning. Argyris teori är högst applicerbar på militära organisationer. Single loop learning innebär att organisationer efter hand blir allt skickligare på att utföra det jobb som de redan gör. Double loop learning innebär i sin tur en fördjupad lärprocess där organisationer även vågar ifrågasätta de grundläggande antaganden som styr hur de organiserar sig och varför de arbetar som de gör. Marcus Hedh vid HOP 24–26 pekar i sin masteruppsats på att den svenska armén i hög grad bedriver det förstnämnda:

”organisatoriskt lärande begränsas till det okontroversiella, medan mer komplexa och strategiskt betydelsefulla erfarenheter osynliggörs.”

Om Ukrainakriget har visat oss något är det att framtidens vinnare sannolikt inte blir de organisationer som bäst förfinar gårdagens lösningar, utan de som först vågar ompröva sina egna mentala modeller. Detta single loop-lärande är den dominanta designens farliga följdeffekt. Framgångsrika och ohotade organisationer har ofta svårare att förändras än de som på olika vis tvingas att tänka om.

Fastkörda i tiden

Jag tycker att det även märks i vår övningsverksamhet. Vi genomför grundligt förberedda och dukade övningar där förbanden utsätts för ett antal övningsmoment som de sedan ska kunna hantera enligt gällande ramvillkor för typförbandet. 

Men används våra övningar någonsin för att ifrågasätta själva sättet vi organiserar och använder våra förband och system? Hur ofta ges chefer i uppgift att medvetet bryta mot invanda mönster för att pröva nya koncept? Och hur ofta belönas ett misslyckat försök med ett nytt taktiskt angreppssätt därför att det gav viktigare lärdomar än en väl genomförd rutinlösning?

Den dominanta designen påverkar inte bara hur vi organiserar våra förband och hur mottagliga vi är för ett djupt lärande, utan också vilka taktiska ideal vi premierar. I den svenska armén finns sedan länge en kultur där det offensiva handlandet värderas högre än det defensiva. Initiativ, anfall och rörelse, ”manöver”, är naturliga ideal. Men ett kvalificerat försvar mot en teknologiskt jämbördig motståndare på dagens stridsfält är minst lika komplext. Att överleva under ständig sensorövervakning, att vinna tid, bevara stridsvärde och successivt nöta ned en angripare ställer helt andra krav än de som traditionellt dominerat vår utbildning.

När övade våra högre förband senast ett långvarigt, sammanhängande försvar mot en kvalificerad motståndare? Inte som ett övergångsskede före ett motanfall, utan som det huvudsakliga stridssättet? Den frågan är viktig, inte för att försvar skulle vara mer ”rätt” än anfall, utan för att även våra nedärvda och inövade mentala modeller behöver utsättas för den operationsmiljö vi förväntas befinna oss i.

Avslutning

Viljan och brådskan att ompröva etablerade sanningar borde vara hög för att våra markstridskrafter ska kunna förbli relevanta in i framtiden. Det betyder inte att automatiskt kasta alla beprövade principer överbord. Men det innebär att våga ställa mer grundläggande frågor än vad jag upplever att vi gör i dag:

• Är brigadens nuvarande sammansättning fortfarande optimal i en miljö där ständig sensorövervakning och precisionsbekämpning är norm?

• Har vi metoder, system och förståelse för hur vi ska kunna uppnå lokal dominans i luftlitoralen?

• Skiljer sig våra förbands ageranden på övningsfälten idag nämnvärt från hur det såg ut för 20 år sedan?

• Hur bör ledning, logistik, luftvärn, telekrig och obemannade system integreras om vi utgår från morgondagens stridsfält i stället för gårdagens?

Det är först när frågeställningar likt dessa blir naturliga samtalsämnen på kaserngårdar och övningsfält som jag anser att vi fullt ut accepterat följderna av Ukrainakrigets accelererade militära utveckling.

Jag anser, likt Unger, att markstridskrafter kan vara ett av Sveriges viktigaste bidrag till Nato. Därför är dessa frågor avgörande. Vårt nästa krig kommer att vara ytterst hänsynslöst mot oss och de förband och chefer som inte i förväg har vågat ifrågasätta sina egna invanda arbetssätt och omhuldade dogmer kommer att få betala ett högt pris för det.