Av kapten Andreas Braw, IB 1/Arméstaben
Bakgrund
Under sommaren genomfördes första omgången av utvecklingsprojektet Stridslaboratoriet (STRILAB) vid 1. Infanteribrigaden. Det är vad som civilt kallas en inkubator. Ambitiösa individer med idéer om utvecklingsprojekt – i detta fall GSS/T och unga reservofficerare – genomgår en kort utbildning i startup-metodik och strukturerad innovation. Därefter börjar de lösa sina militära problem. Men den viktigaste produkten från STRILAB är inte en app eller en prototyp. Det är en ny typ av soldat.
Programmet är inspirerat av Y Combinator, som är en amerikansk accelerator för startupföretag. Givetvis är programmet öppet för GSS/K och yrkesofficerare, men i år genomfördes det under semestern vilket försvårade dessas deltagande (men möjliggjorde GSS/T och RO:s deltagande).
STRILAB är inte en permanent struktur. Det är ett koncept som bygger på att personal under en kort period tjänstgör i STRILAB med specifika projekt. Efteråt återgår de till sin ordinarie tjänst i brigaden.
Problemen har identifierats inom brigaden under övningsserien, vilket gör detta till ett helt nytt verktyg för erfarenhetshantering. Gruppernas arbete genomfördes på fem veckor. Därefter demonstrerades lösningarna för bataljons- och brigadledning, näringslivsföreträdare, samarbetspartners och annan intresserad personal. Även överbefälhavaren, chefen för operationsledningen och Försvarsmaktens utbildningschef närvarade. Demodagen gav brigaden och bataljonen underlag för att bestämma vilka projekt man ska gå vidare med under hösten.
STRILAB har uppmärksammats i diverse medier. Den som vill få en mer utvecklad bild kan läsa Nordic Defence Sector, SVT, Dagens Industri, Sveriges Radio och på STRILAB:s LinkedIn.
Årets projekt
För att ge en tydligare bild av vad STRILAB kan användas till kan vi titta på de projekt som genomfördes under sommaren.
- Soldatappen. Att administration tar mycket tid i Försvarsmakten är välkänt, men för GSS/T och reservofficerare är problemen ännu tydligare. Genom Soldatappen övergår administrationen till en strukturerad digital vy, där tjänstgöringsplaner och tjänstgöringsordrar digitaliseras. Soldaten godkänner och signerar sin tjänstgöring digitalt. Tiden som kompaniledningen lägger på administration av tjänstgöring har uppmätts nedgå med 90%.
- Logistikappen. I denna app digitaliseras all information som berör logistik/underhåll i bataljonen. Informationen sorteras och sammanställs automatiskt vilket ger en gemensam logistiklägesbild, sparar mängder av tid och minskar antalet felkällor.
- Fältjournalen. Informationsförluster i sjukvårdskedjan är livsfarliga. Genom att enkelt fylla i ett formulär på pekskärm som sedan scannas med QR-kod vid överlämning av patienten förenklas processen avsevärt.
- Applikation för drönarstridsledning. Idag ser operatören sin egen drönarfeed och måste muntligt redogöra för denna. I en enkel applikation kopplas alla drönares feeds ihop i ATAK så att den som behöver informationen har omedelbar tillgång till drönarnas bildströmmar. Även andra sensorer kan kopplas in.
- Ledningssystem indirekt eld. Hela kedjan för indirekt bekämpning, från observation till verkansrapport kopplas ihop. Alla roller finns kvar, men kedjan strömlinjeformas, digitaliseras och blir grafiskt extremt enkel. Dessutom medger detta spridd gruppering för GRK-plutonerna.
- Chattbot för intern information. Orimliga mängder tid läggs på att söka efter information i våra IT-system. En enkel AI-assistent gör sökningen snabbare och med bättre konfidensgrad. Exempel på information som botten i nuläget hanterar är handböcker, reglementen, Försvarsmaktens arbetsordning och interna bestämmelser, förbandets stående order, övningsplaner, utvärderingar osv.
- Radiofrekvensdetektor. I drönarkriget är en RF-detektor vital utrustning, eftersom den upptäcker drönarens radiosignal innan du hör eller ser själva drönaren. Brigaden kommer sannolikt inte att producera egna RF-detektorer, men behöver förstå tekniken. På tre veckor byggdes en fungerande prototyp.
- Traumasele. Att släpa och bära skadade soldater är idag suboptimalt. Den skadade stryps av sitt eget kroppsskydd och ergonomin för den som släpar gör att det går väldigt långsamt. Traumaselen sitter redan på den skadades kroppsskydd och vecklas ut på en sekund, släpning kan påbörjas direkt. På några sekunder kan den fästas i armhålorna för att hindra strypning. Den kan också fästas i armhålor och knän, vilket möjliggör lyft och bärning av patienten.
- Termisk poncho. Drönare med termiska sensorer är en plåga för infanteriet. Ponchon sänker soldatens termiska signatur med ca 10 grader sommartid. Utgör även förstärkningsplagg och tarp vid stridsförläggning.
En ny soldat
Genom verktyget STRILAB kan alltså lösningar på förbandets militära problem genereras som prototyper, och i många fall kan problemen rentav lösas. Men den stora vinsten är inte produkten eller lösningen i sig. Den stora vinsten är istället vad detta gör med soldaten och förbandet. Det förvandlar soldaten från en passiv mottagare av materiel och metoder till en aktiv utvecklare. Vi ser redan tecken på att det förändrar relationen mellan officer och soldat. Att se soldaterna i STRILAB sista veckan var stort. De presenterade nya lösningar på problem som vi officerare inte tagit tag i på åratal, och de gjorde det med självsäkerhet.
Vi tenderar att reducera soldaten till den exklusivt militära kompetensen. Men om vi istället, som här, ser soldaten med hela den mänskliga potential, drivkraft och kompetens som individen besitter så ser vi en helt annan soldat. En mycket större och mer komplex soldat. En stridssjukvårdare som kan programmera egen mjukvara. En ledningsgruppchef som inte bara kan sammanställa information, men som kan förändra hela brigadens informationsflöde. Att se soldaterna använda hela sin mänskliga kapacitet för att tackla det militära problemet har varit en av de största upplevelserna i mitt militära liv.
En mycket oväntad utveckling under sommaren var att vi trodde att soldaterna skulle lösa problemen utifrån ett soldatperspektiv. Men istället valde de att se problemet ur plutonchefens, kompanichefens eller hela brigadens perspektiv. Återigen fick jag inse att jag hade underskattat våra soldater.
Ett nytt förband med ny kultur
I en miljö där soldaterna ges möjlighet att utveckla förbandet, förändras hela förbandet. Våra utvärderingar går från att vara en död informationsmassa till att bli en åtgärdslista. Förbandet går från passivitet till att bli en aktiv lärande och problemlösande organisation. Saker som vi klagat på under mycket lång tid går plötsligt att lösa. Vår syn på det vi upplever förändras – vi har verktygen för att bryta den negativa loopen av passivitet. Och verktygen är processen, personalen, kulturen. Saker som vi har sett som naturliga blir plötsligt märkliga och öppna för förändring.
Projektledaren för STRILAB, löjtnant Jakob Blomqvist, brukar påtala för mig att allt blir roligare med en hög ambitionsnivå. Det är lätt att instämma i. Men vad är en hög ambitionsnivå? I det här sammanhanget innebär det att inte nöja sig med negativitet och klagomål, utan att faktiskt äga sin egna problem och försöka lösa dem. Att äga problemen och tackla dem är roligare än att vara offer, och leder till en högre ambition där man ständigt utmanar sig själv, förbandet och Försvarsmakten med nya angreppsvinklar.
Vad händer långsiktigt med den interna kulturen, med förbandsandan, i ett förband som börjar agera på detta sätt? Det vet vi ännu inte. Vi vet inte hur förhållandet mellan officerare och soldater förändras, eller hur förbandsandan påverkas på lång sikt. Vi vet inte hur hög utvecklingstakt som är möjlig när förbandet samtidigt behöver förhålla sig till den något långsammare takten i Försvarsmakten i stort.
Nya möjligheter
Det var inte bara personal från IB 1 som deltog i STRILAB. Soldater och reservofficerare från Ing 2, P 7, Amf 1 och K 3 deltog också. Och tanken är att programmet ska expandera organiskt inom Försvarsmakten. Att ha en egen inkubator eller accelerator inom krigsförbandet, för att snabbt generera lösningar på problem som uppstår, bör ses som något helt naturligt i förbandets lärande. Detta bör kunna ske genom att antingen ansluta sig till IB 1:s accelerator (som kommer att vara återkommande, sannolikt flera gånger per år) eller genom att starta motsvarande program på hemförbandet.
Det är enkelt att fastna i tekniska lösningar. Men en nödvändig åtgärd vore att med samma metodik utveckla och testa ny stridsteknik inom förbandet. Med en tillfälligt sammansatt stridsteknisk utvecklingspluton som tjänstgör parallellt med STRILAB finns goda möjligheter att förändra de metoder som inte är anpassade för det nya slagfältet. Dessutom kan STRILABs tekniska lösningar omedelbart testas hos dess stridstekniska systerpluton.
Vi bör också vara öppna för att förändra vår relation till näringslivet. Flygbasjägarna har under sina dubbelsidiga övningar FREKI och GERI bjudit in företag som aktiva deltagare, där dessa får pitcha sina produkter. Produkterna kan sedan omedelbart implementeras i övningen, vilket ger värdefulla insikter för alla parter. Dessutom har andra intresserade förband tillåtits att ansluta sig till övningen.
Vi bör fundera kring var STRILAB passar in i krigsorganisationen. Funktionen kommer att vara avgörande för en snabb förmågeanpssning inom brigaden, där teknik och stridsteknik ständigt behöver anpassas för att möta förändringar på slagfältet. På divisionsnivån omhändertas främst divisionens behov av teknisk och taktisk analys (TTA) av en särskild cell. Med en laboratoriefunktion i brigaden finns det helt andra möjligheter att omsätta observationer av stridsförloppet i snabbare förändringar och konkreta resultat.
När oväntade initiativ uppstår finns det alltid friktioner. Alla svar finns inte just nu. Och visst kan samarbetet utvecklas inom Försvarsmakten. Det har dock varit vackert att se hur befattningshavare inom Försvarsmakten, näringslivet, akademin och vid fronten i Ukraina har delat med sig av sin kunskap och sina perspektiv för att hjälpa soldaterna i STRILAB att lyckas.
Det är en ny tid. Vi trodde att vi skulle utveckla tekniska lösningar – istället fick vi en ny sorts soldater. Vi har hittills bara skrapat på ytan. De nya soldaterna kommer att förändra oss som officerare, som kollektiv, som armé. Och det är en förvandling till något mycket bättre.
Militär Debatt 
Utmärkt! Hoppas detta arbete kan fortsätta med minst samma intensitet i framtiden.
Generell relationshantering, överenskommelser om tjänstgöring och övrig kommunikation gentemot t-personal är en ”lågt hängande frukt” för ökad effekt i organisationen. På sikt tror jag Soldatappen eller motsvarande tjänst bör ha funktionalitet för att utlysa projektanställningar eller andra tjänstgöringsmöjligheter på mycket bred front mot FM anställda (och kanske tidigare anställda?) för att matcha anställda men inaktiva RO och GSST mot ett behov av personalförstärkning inom FM. Soldatappen skulle då bli en s.k. ”Force multiplier” sett till Försvarsmaktens arbete i GRO.
Hanteringen av öppen information i Försvarsmaktens officiella system är därtill så dålig att man får magsår, så alla försök att förbättra situationen är enligt mig guld värda.
Fortsätt så!
Wow!
Mycket lovande initiativ, inte minst eftersom det tar tillvara kompetens som annars riskerar att förbli osynlig i organisationen.
Samtidigt tror jag att det finns några nackdelar och risker som behöver diskuteras parallellt med framgångarna.
Den första är steget från prototyp till verklig förmåga. Det är relativt enkelt att bygga en lösning som fungerar under kontrollerade former. Det betydligt svårare är att göra den säker, robust, interoperabel och möjlig att förvalta under flera år.
Vem ansvarar för cybersäkerhet, informationsklassning, dokumentation, versionshantering, användarstöd och vidareutveckling när den person som byggde lösningen återgår till sin ordinarie befattning?
Här finns också en tydlig risk för shadow IT. Lokalt utvecklade appar, script och tekniska lösningar kan börja användas operativt utan att vara fullt kända, godkända eller förvaltade av organisationen. De kan hantera skyddsvärd information, bygga på osäkra beroenden, sakna loggning och behörighetsstyrning eller bli beroende av en enskild utvecklare. En lösning som initialt sparar tid kan därmed skapa sårbarheter och teknisk skuld som upptäcks först när något slutar fungera eller utsätts för angrepp.
Det finns även en risk för lokal fragmentering. Om varje förband skapar egna appar, metoder och tekniska lösningar kan resultatet bli många välfungerande lokala system som inte fungerar tillsammans. Det som minskar administrationen på lokal nivå kan på högre nivå skapa integrationsproblem, dubblerade lösningar och ett växande förvaltningsbehov.
En annan aspekt är personalen. Soldater med civil spetskompetens ska självklart få bidra, men det måste finnas en balans så att de inte blir informella systemutvecklare vid sidan av sin militära huvuduppgift. Ansvar, arbetstid, erkännande, äganderätt och långsiktig kompetensförsörjning behöver vara tydliga.
Slutligen får innovation inte bli liktydigt med att bygga en app. Ibland är grundproblemet ett otydligt mandat, en ineffektiv process, en bristande organisation eller ett regelverk som borde förändras. Den mest värdefulla lösningen kan därför vara att ta bort ett arbetsmoment, inte att digitalisera det.
STRILAB framstår som ett mycket bra initiativ. Men den verkliga framgången kommer enligt min mening inte bara att avgöras av hur snabbt man kan skapa prototyper, utan av hur väl Försvarsmakten kan säkerhetsgranska, prioritera, integrera, skala upp och långsiktigt förvalta de lösningar som faktiskt visar sig fungera.
Håller delvis med. Just nu rör vi oss i en tekniskt omogen organisation. Med det sagt så har soldaterna haft tillgång till godkänd experimentell IT-miljö. De flyttar in i en enligt FM tekniskt godkänd infrastruktur. De kan flyttas mellan miljöer efter behov tills vi inte behöver dem längre.
Visst finns det risk för fragmentering när det tas initiativ. I det här fallet är ju fragmenteringen något vi redan lever i – om man inte menar att M-blankett och kvittospjut är mer interoperabelt. Det som mjukvaran ersätter är just nu ingenting – IB 1 har inte ens samma LSS som de andra brigaderna. Mjukvaran görs tillgänglig för alla andra förband som så önskar. När centrala delar av organisationen har levererat ett centralt system med motsvarande funktioner så går detta i graven. Men längs vägen lär sig brigaden skapa och hantera nya system. Det är bra!
Kul och glädjande att se och höra. Man blir allt lite stolt som själv-identifierande Gardist och hoppfull inför framtiden. Jag delar helt synen att det viktigaste med den här typen av projekt är den förändring av mind-set som sker hos de soldater och befäl som aktivt arbetar med att lösa sina egna problem. Hoppas den här typen av initiativ fortsätter att komma och förökar sig i vår Förvarsmakt! Kämpa vidare IB 1!