Av kapten Andreas Braw, redaktör Militär Debatt

Förord: Överste Rikard Daleke är arméns planeringschef. Och inom kort blir han Livgardets nya regementschef. Under hans ledning togs konceptet NEXT fram. Det är, enkelt uttryckt, Arméstabens förslag för hur 30-talets armé bör utformas. Så hur går tankarna i arméstaben? Och hur ska man försäkra sig om att vi inte bygger en pappersprodukt?

För den som vill läsa konceptet finns det att läsa här.

Rikard Daleke – berätta om 1-3-NEXT! Vad är det, och varför har Arméstaben skapat konceptet?

– Det hela handlar om en inriktning av armén. Det är inte en plan, det är inte ett förslag utan ska ses som ett samlande arbete för fortsatt inriktning av arméns utveckling. För min del har det varit viktigt att hitta ett tidsförhållande som är strax bortom fattade beslut men samtidigt avsevärt närmare än genomskinligt aluminium och svävande bandplattor. Målbilden är 1-3-NEXT; en kårstab, tre divisioner och en armé som är en integrerad del i Nato och förmåga till både expeditionära uppgifter såväl som territoriella.  

Vilka blir de viktigaste nya byggstenarna enligt ert förslag?

– Det är att systematiskt hantera innovation och lärande på ett naturligt sätt, kombinerat med ett sunt och fungerande system för förbandsomsättning samt att armén kliver upp i ledningsnivåerna. Det är inte rimligt att klä oss i säck och aska för att vi inte hanterar exempelvis teknikintegrering i samma tempo som ett land under existentiellt hot. Det är däremot rimligt att vi ser det för vad det är och fortsätter utveckla oss. 

– I förbandsomsättningssystemet så har vi möjlighet att öka volymen på armén för att täcka större ytor och reserver för att kunna ta förluster. Förmågan till att regenerera arméns förband och absorbera förluster har inte tagits på allvar under mycket lång tid men det anser jag är viktigt. 

– Slutligen så måste armén kombinera det mycket goda hantverket på lägsta förbandsnivå med att lära sig de högsta nivåerna av taktisk ledning. Det är på kårnivå som den verkliga samordningen sker av multidomäna förmågor. Multidomäna operationer (MDO) är ju inget framtidskoncept utan något för ”här och nu”. Men ledningsnivåns roll kommer bedömt inte nedgå i perioden.

Det är en avsevärd ökning av personalvolymen. Samtidigt har du varit drivande i bantningen av antalet officersbefattningar i dagens armé. Det är paradoxalt. Kan du börja med att förklara varför bantningen var nödvändig?

– Till att börja med så handlade det du kallar för bantningen av att realisera gällande beslut. Att realisera beslut och sätta upp långsiktiga målbilder för att kanske påverka beslut är olika frågor enligt mig. Under nedmonteringen av armén så har successivt befälstätheten i förbanden ökat kraftigt. Detta har ju självklart varit till godo då många yrkesofficerare har sparats men det har även skapat en normalbild där det varit relativt många yrkesofficerare på ett kompani där det tidigare varit ett fåtal krigsplacerade. 

– Det är ju så klart bra med många yrkesofficerare men när ett kompani består av 20 officerare och det kompaniet ska bli fler kompanier så finns det helt enkelt inte personal nog. Organisationen som ”bantades ur” bestod i listorna av väldigt många fler befattningar än vad dagens skolsystem hanterar. Då är frågan om det verkligen var en urbantning eller en realiserbarhetsjustering av organisationen.

Men nu vill alltså arméstaben göra denna ökning, som kommer kräva stora mängder reserv- och yrkesofficerare. Var ska ni hitta alla dessa bataljonchefer?

– Den totala ökningen är störst i målbilden för territoriella förband medan övriga förband ökar något mindre men omstruktureras något. Det är såklart svårt att hitta bra bataljonchefer och bra personal på det stora hela. De som skulle vara aktuella för bataljonchef i denna målbild gör ju grundutbildning nu och då är det allas vårt ansvar att hitta dem och träna dem. Volymfrågan när det gäller officerare och specialistofficerare är utmanande men det är det redan i dag till del. En stor fråga är ju hur vi hanterar våra, i mina ögon, egentliga ”NCO”. Det kommer vara dessa kollegor som kommer kunna ge armén den grunden vi behöver för att växa, tror jag. Dessutom behöver rekryteringen till reservofficer prioriteras.

Om vi tittar på förslagets innehåll så finns där flera nya förbandstyper. Varför behövs dessa?

– Det är främst kopplat till vad vi ser som trender bland de länder som vi samarbetar med och hur vi tillsammans kan hitta vägar framåt som varit vägledande här. Det är synnerligen vanskligt att förhålla sig till traditionella strukturer när exempelvis robotics, AI-stöd, långräckviddiga sensorer och verkanssystem ska integreras i en tänkt organisationsutveckling. 

– Mycket av den tekniken som vi nu ser rusa fram är ju teknik för 20-talets armé, som drönare och motmedel, och bör vara naturligt integrerat 2040 utan att vara en del av detta målbildsarbete. Den typen av perspektivförflyttningar kan vara svårt att förhålla sig till och jag tror inte att vi varit mycket bättre än någon annan här – men vi har försökt att inte se vad som hände igår i Ukraina som en del av vår målbild om 15 år. 

Samtidigt så finns de traditionella förbanden kvar. Och deras sårbarheter är tydliga redan nu, det märktes inte minst under vårens övningar. Kommer de verkligen att vara relevanta in i 2030-talet?

– Som jag uttryckte mig i början så har en av ansatserna varit att detta arbete ska ses som samlande för armén. Av någon anledning så är det ett konstant splittrande inom armén där system och förband konkurrerar istället för kompletterar. När det gäller exempelvis stridsvagnen så har det funnits starka röster att den varit död redan när den introducerades, kanske redan innan det. Det vi ser är ett annat nyttjande av systemen i exempelvis Ukraina.

– Risken med att avfärda system som integrerats i striden är att det är svårt att veta vart det tar vägen. För 20 år sedan var det inte särskilt trendigt med luftvärn men jag upplever att det är hyfsat relevant idag. Alla typer av dogmatiska ställningstaganden riskerar att ätas upp, antingen av en själv eller av nästa generation. Jag brukar säga att det sällan är saker som försvinner på slagfältet utan det kompletteras med det nya. Även idag finns moment av närstrid och en skarp egg i ljumsken är lika relevant idag som för en romersk legionär.

De mekaniserade förbanden ska i alla fall inte bli fler. Däremot föreslår ni en ökning av infanteriet. Hur tänker ni er att 30-talets infanteri kan se ut?

– Infanteriförbanden lades en gång i tiden ned för att de exempelvis upplevdes för svagt beväpnade för att möta framtidens slagfält. Teknikutveckling visar just nu att det infanteriet kan utrustas med helt andra förmågor än vad man såg för 30 år sedan och relevansen ökar således. Dessutom så är traditionellt infanteri synnerligen välutbildad trupp och som kan nyttjas flexibelt och dessutom flyttas tämligen enkelt till nya uppgifter. 

– Sammantaget så är bedömningen att morgondagen kommer att kräva en stor mängd infanteriförband för att kunna hantera en stor mängd uppgifter och riktningar. Det är dock inte säkert att infanteriförbanden ser ut som idag utan har troligtvis kompletterats med en stor mängd teknik som kan avlasta soldaten. Allt ifrån sensorer, till att bära utrustning och transport, till verkanssystem kan se väldigt annorlunda ut. 

– En bataljon om 15 år kan kanske ha samma verkan fast med enbart 250 soldater kompletterade med andra system. Här kommer verkligen flexibiliteten i både förbandsstrukturer och sinnen att ställas på sin spets. Jag tror även att infanteriet kommer att vara mer diversifierat med exempelvis motoriserade förband och förband som inte har någon inneboende taktisk rörlighet på lägre nivå.

Ledningsmässigt lägger ni till kårnivån, alltså svensk ledning av flera divisioner. Vad ser ni för vinster med det?

– Jag är helt övertygad om att Sverige behöver kunna verka på kårnivå för att på ett tydligt sätt kombinera och utveckla våra förmågor i markdomänen. Jag ser det inte som kontroversiellt i ett 15-årsperspektiv. I detta underlag så är det även beskrivet som en multinationell kårstab fast med svensk ledning.

Något man kan reagera på är att ni föreslår regementen som fältförband. Ett regemente består, som jag förstår det, av flera bataljoner men de saknar en del resurser som krävs för att de ska utgöra en brigad. Vad är er tanke med det?

– Tanken är främst att alla förband inte bedöms verka i en miljö där kombinerade vapen är avgörande. Således blir det inte rimligt att lägga kvalificerade funktionsförband till dessa förband. I andra fall har vi delvis följt en internationell utveckling där mer och mer av avancerade funktionsförmågor samlas och samordnas på divisionsnivån. 

– Ibland så har vi under åren organiserat bort chefers ansvar för prioritering och risktagning med att ge alla chefer på alla nivåer alla resurser vi har. Här har vi i detta arbete bedömt att resurserna inte räcker för det överallt och då krävs det prioriteringar. Jag vill dock vara tydlig med att detta är inte en färdigt genomtänkt plan som är resurssatt. Jag tror och hoppas att det kommer finnas många goda idéer längs vägen för att hantera dessa utmaningar.

Det ser också ut som att Gotland försvaras av en infanteribrigad. Ska dagens mekaniserade styrkor försvinna därifrån?

– Vi har inte tagit bort några mekaniserade förband från Gotland i denna målbild utan vi föreslår en infanteribrigad förstärkt med en pansarbataljon. Det som vi bedömt som viktigt har varit att få till ett förslag på hur ledningen på Gotland och av Gotland bör utvecklas.

Divisionerna ser rätt annorlunda ut i förslaget. En mekaniserad brigad, en infanteribrigad och en ”djupstridsbrigad”. Kan du utveckla varför ni har valt att göra så?

– Det är väl snarare att se som ett förslag på uppställning. Det skulle kunna vara en pansardivision och två infanteridivisioner med djupstridsförmåga. Vi valde dock att fördela ut det som så. Det ska dock poängteras att detta är frågan om att göra förslaget skalbart. 

– Det är enligt mig viktigt för att krigsorganisationen ska kunna leda mer i vardagen att ledningsnivån skapas med tre divisioner. Således kan exempelvis divisionscheferna få ett större mandat för hur förbanden utvecklas och tränas. Ett stort steg i resonemanget har varit att skapa strukturer där divisionschefen har ett rimligt kontrollspann av direkt underställda chefer och där det finns ansvar delegerat i förbandsstrukturerna.

Den här djupstridsbrigaden är något som sticker ut, det är en helt ny förbandstyp. Hur kan en sådan brigad se ut, och vad ska den kunna användas till?

– Tanken med djupstridsbrigaden är att samla förmågan till att verka på djupet i en struktur. Det kan handla om att samordna telekrigsresurser eller långräckviddigt artilleri på djupet av fiendens gruppering. Denna typ av brigad bör kunna nedkämpa högvärdiga mål på stora avstånd och stödja divisionschefen med understöd till övriga stridande förband.

Under Arméstaben hittar vi en annan nyhet – TRÄDOK. Det låter som en direktöversättning av United States Army Training and Doctrine Command. Ska vi förstå det som att det utgörs av inspektörer och stridsskolor under ledning av chefen MSS (eller Arméstridscentrum som det ska döpas om till), eller finns det någon radikalare tanke bakom?

– Det är inte radikalare än att försöka samla skolor, inspektörer, doktrinarbete, utvecklingsarbete och förbandsträning i en ledningsstruktur. Vi bedömer att detta borde kunna utveckla samordningen inom dessa områden på ett bra sätt och dessutom öka förmågan till att hantera erfarenheter på ett effektivt sätt.

Arméchefen var snabb att plocka upp 20-40-40 från britterna. 20% traditionella bemannade plattformar, 40% återanvändbara obemannade system och 40% förbrukningssystem. Hur omhändertas det i NEXT?

– Det är delvis omhändertaget genom hur vi sett på fördelningen mellan befintliga förband och de förband som behöver utvecklas vidare, så som djupstridsbrigaden.

Bortsett från förbandsdesign och volym står det andra intressanta saker i NEXT. Jag studsade på att ”Erfarenhet ska omsättas snabbare än fienden hinner anpassa sig”. Det låter ju som en helt annan armé, jämfört med dagens trögrörliga skapelse. Hur ska ni uppnå det?

– Vi har främst sett att det är en inställningsfråga och att vi måste låta yrkesofficerens hela yrkesutövning präglas av flexibilitet och anpassning. Det börjar med hur vi bygger upp övningar på förbandsnivå och hur vi skolar våra kollegor på våra skolor. Det gäller att skapa en kultur snarare än enbart specifika systematiska arbetssätt. Det behöver självklart också utvecklas och där ser vi ju exempelvis förslaget med ett ”TRÄDOK” som ett led i detta. Jag brukar dock citera en kollega, från ett tidigare förband jag tjänstgjort vid, som brukade säga att ”vi är ju alla missförstådda fältmarskalkar”. Det gör det ju extra intressant i den här typer av perspektiv.

Större delen av armén kommer utgöras av krigsplacerade värnpliktiga som leds av reservofficerare och värnpliktigt befäl. Idag är repetitionsutbildning (RU) svår att få till, och många reservare övar på tok för lite. Hur ska ni säkerställa att det inte blir en pappersarmé?

– Du har helt rätt att detta troligen är en av de viktigaste utmaningarna som vi behöver lösa upp under de kommande åren. 1-3-NEXT bygger på att det finns ett fungerande och strukturerat sätt för att omsätta och vidmakthålla förband på. Här är repetitionsutbildningen ett av de viktigaste verktygen för att vidmakthålla förmåga och duglighet med hemförlovade förband. 

– De närmaste åren är det av största vikt att alla på sina respektive nivåer hittar de lösningar som är bäst för deras förband och under de förutsättningar som finns. I en tillväxt så är det inte alltid att varje komponent faller på plats samtidigt och övningsmateriel samt övningsterräng (som exempelvis KFÖ-läger) måste hanteras parallellt med övriga frågor. Det är av största vikt för arméns krigsorganisation, oavsett långsiktiga målbilder.

Avslutningsvis; förhoppningsvis kommer många av våra krigare läsa konceptet och ha egna idéer och tankar kring det. Vad har du för budskap till armén för det fortsatta arbetet?

– En förhoppning skulle ju så klart vara att det på alla förband runt om i armén fanns lokala forum eller mötesplatser där diskussioner kan flöda, erfarenheter diskuteras och kunskap delas. Nu skulle en sådan verksamhet behöva bygga på ideell grund genom det engagemang som kommer ur sådant intresse. Jag vet inte om det kommer bära sig då just ideell verksamhet inte är så hett men den typen av diskussions- och kunskapsforum skulle vara fruktsamt och förflytta lärandet till vardagen. Oavsett om det finns denna typ av möjlighet eller inte så hoppas jag att så många som möjligt läser och reflekterar över vad innehållet säger och inte vad man själv eller någon annan tror att det står. Skapa er alla en egen bild över vad som framgår och hur just er väg genom detta skulle kunna se ut.

– Sedan vill jag passa på att önska att vi alla tränar på flexibelt sinnelag och snabbtänkthet genom tillämpade övningar och att inte bara öva mot målsättningar utan mot tänkande motståndare och med konsekvenser, gärna med ont om tid till förberedelser. 

– Det jag vet att alla redan gör och bör fortsätta med, alldeles oavsett 1-3-NEXT, är att fortsätta att bli farligare för fienden varje dag i det man själv ansvarar för. Det är mycket sällan som alla alltid får allt man behöver. Vi måste fortsatt vara riktigt bra på att lösa våra uppgifter med det vi har för handen och inte det vi önskade oss. Alla ska vara jäkligt stolta över det arbete som genomförs varje dag i armén, det är väldigt många som gör saker oerhört bra och det får vi inte glömma.