Av kapten Andreas Braw, IB 1/AST

Vad händer när en armés föreställning om krig inte stämmer överens med verkligheten? I Sverige, som i många andra länder, har manöverkrigföring blivit den dominerande doktrinen – en teori som lovar snabba, avgörande segrar. Men historien visar att krig sällan är varken snabba och att slag sällan är avgörande. 

En armés föreställning om sig själv speglas i hur den tänker sig ett kommande krig. Det reproduceras i utbildning, övningsscenarier och styrande dokument. Och teorier om krigföring är, precis som andra teorier om hur saker borde göras, ideologiska. Den brittiske militärhistorikern Sir John Keegan menar rentav att krig är en slags nationell kulturutövning. 

I Sverige finns det många ideologiska och kulturella föreställningar om vad krig är, hur vi ska utkämpa krig och hur krig ska vinnas. Dessa är så djupt förankrade i oss att vi oftast inte reflekterar över dem. Vi skriver och säger orden men vi funderar inte djupare över deras innebörd eller relevans. Ett sådant ord är manöverkrigföring. Vi matas med ordet tidigt i våra militära liv. Manöverkrigföring är alltid bra, utnötningskrig är alltid dåligt. Utnötningskrig tillskrivs allehanda dumheter, det blir en halmgubbe av idioti. Och det enda alternativet till detta primitiva och dumma sätt att föra krig är, enligt vår utbildning, manöverkrigföring. 

Vad är manöverkrigföring?

”Manöverkrigföring syftar till att uppnå avgöranden genom att åstadkomma systemchock. Detta kan åstadkommas genom att vi utsätter motståndaren för en snabb serie av händelser som han inte kan hantera. Detta kan till exempel åstadkommas genom att kombinera främst eld och snabba rörelser så att kontinuerliga och ökande hot riktas mot motståndaren. Motståndarens system försätts därmed i ett läge där han inte längre kan samordna sina motåtgärder.”

– Handbok Markstrid – Taktiska och fältmässiga grunder 2016

”Manövertänkande innebär att tänka och handla med stor mental och fysisk rörlighet. Den mentala rörligheten innefattar allt från att kunna förstå och fatta beslut snabbare än motståndaren till att presentera vilseledande information för motståndaren. Motståndaren ska försättas i en situation med upplevelsen av att vara utan handlingsfrihet och möjligheter. Den fysiska rörligheten på stridsfältet kan antingen syfta till att manövrera sig till mer fördelaktiga positioner än motståndaren eller till att chocka motståndaren med ett genombrott.”

– Reglemente Armé Taktik 2023

Manöverkrigföring är ett förvånansvärt vagt begrepp. Och ännu bredare blir det när termen ”manövertänkande” används. Men det är viktigt att betona att detta är en militärstrategisk teori. Att använda den som stöttepelare i stridsteknik och taktik blir därför ofta något missriktat. Det är inte så att kompanier och bataljoner ägnar sig åt manöverkrigföring, snarare kårer och arméer och stater. Några av de viktigaste dragen i manöverkrigföringen är:

• Styrka mot svaghet. Undvik fienden där fienden är stark, slå mot hans svagheter.
• Kraftsamling. 
• Överraskning.
• Kritiska sårbarheter.
• Skapande av systemchock.

I svensk militär diskurs och militär litteratur är hastighet, rörlighet och snabba avgöranden i striden starkt betonade. I de militära källorna betonas oftast hur stridsekonomiskt det är med manöverkrigföring. Och det kan rent teoretiskt stämma. Tyvärr tenderar dock manövertänkandet att försätta arméer i kroniska tillstånd av kostsamma anfall tills kulmination inträffar om inte ett snabbt avgörande sker.

Falsk dikotomi och fågelskrämmor

En falsk dikotomi eller ett falskt motsatsförhållande är ett vanligt argumentationsfel. Dess vanligaste form är att enbart två extrema alternativ till lösning ges till ett komplext problem. Några exempel på falska dikotomier följer:

”Antingen har vi ett starkt militärt försvar, eller så väljer vi diplomati.”

”Antingen är du lojal mot chefen, eller så är du illojal mot förbandet.”

”Antingen så är UGV:n helt autonom, eller så är den oduglig.”

”Antingen så är stridsvagnar helt centrala för all strid, eller så är de meningslösa.”

Falska dikotomier är nära besläktade med så kallade halmgubbar (på engelska ”straw men”). Halmgubben kommer från de sortens fågelskrämmor som förr var vanliga i jordbruket. I ett halmgubbeargument framställs alternativet till den egna linjen som så överdriven att det kan uteslutas direkt. Den egna tesen vinner genom förvrängning och förfulning av alternativen snarare än egna meriter. 

Är det så enkelt?

Åter till manöverkrigföring. Genom årtionden har denna teori kommit att bli den dominanta idén i Europa och USA. Och visst har den förtjänster. I flera krig har de beteenden som vi kallar för manöverkrigföring visat sig vara effektiva. När det lyckas så kan spektakulära framgångar följa. Fiendens styrkor kan bryta samman. I ett fåtal fall har fiendens stat drabbats av systemkollaps på grund av chock. Vi tenderar dock att tolka krigen utifrån deras resultat snarare än vad som faktiskt ledde dit. Resultatet styr tanken. För det är ju sällan så att den ena armén helhjärtat bekänner sig till utnötning medan den andra tror på manöver. Tvärtom så brukar de allra flesta krig inledas med idéer om manöver och snabba avslut. Det finns mig veterligen ingen nation som eftersträvat långa krig där hundratusentals män ska stupa. Det bara blir så. Ingen plan överlever den första kontakten med fienden, och så vidare.

Utnötningen uppstår alltid. Den är en del av grundpaketet. Eventuell rörlig krigföring får i sammanhanget ses som en plusmeny.

Världskrigens komplexitet

Första världskriget inleddes exempelvis med manöver. Ingen av staterna som gick in i första världskriget hade planerat för ett långt krig. Helst ville man ha ett mycket kort, geografiskt avgränsat krig där manövern stod i centrum. Kavalleriet var enormt och infanteriet var lätt. Ingen hade någon avsikt att gräva enorma skyttegravar, och eftersom man ville fortsätta manövrera gjordes försvarslinjerna inledningsvis väldigt dåliga. Detta stödde man på föregående århundrades rörliga krig. Tyskarna konstaterade att kriget måste avgöras fort, annars var operationsplanen körd. Styrkorna som inledde kriget var utformade för detta. Vid enstaka tillfällen – tyskarnas offensiv mot Italien i Caporetto i synnerhet – syns tydligt hur motståndaren blev så sliten att manöver åter var möjligt. Den tyska manövern i Caporetto bröt för övrigt samman på grund av svaga reserver och dåligt underhåll. På östfronten var kriget rörligt i betydligt högre grad under hela kriget. Att beskriva krigföringen under första världskriget som ett renodlat ställningskrig är alltså missvisande. Det är snarare ett krig som utkämpades med teknik och kontext som ökade tröskeln för manöver och gjorde behovet av utnötning större.

Andra världskriget brukar däremot lyftas fram som manöverkrigföringens höjdpunkt, i synnerhet den tyska manöverstriden. Men vid krigsslutet bestod den tyska armén till stor del av barn, icke-tyskar och gamlingar. Wehrmacht förlorade sällan men hade kroniska problem med underbemanning, oförsvarad terräng och generellt sköra styrkor. De allierade nötte framgångsrikt ned de tyska styrkorna och den tyska staten. Städerna var brända eller plundrade. Och uppenbarligen hade de spektakulära tyska segrarna inte tjänat någonting till. Indirekt metod hit eller dit, kriget förlorades. Många tyska fältherrar har efter kriget strängt förnekat att de hade någon egentlig doktrin. Istället fattade befälhavarna de beslut som för tillfället syntes mest rationella givet uppgiften och kontexten.

Korta och långa krig

Men de riktigt korta manöverkrigen då? Även dessa innehåller utnötning som en avgörande faktor. Båda Gulfkrigen innefattar glimrande exempel på manövertaktik. Men båda föregicks av en lång utnötning, både ekonomiskt och militärt. Markoffensiven under Desert Storm föregicks av 42 dagars högintensiv utnötning genom flygbombning. Nästan 3000 flygplan deltog. Utmätningen pågick 10 gånger längre tid än den taktiska manövern på slagfältet. Israels heroiska återtagande av initiativet i Jom Kippur-kriget 1973 må vara inspirerande – men bestod också av ett fanatiskt försvar av statiska stridsställningar där syriska pansarförband nöttes ut av ett numerärt underlägset israeliskt försvar. Först efter en fruktansvärt blodig utnötning blev det någon egentlig manöver, och då i helt oförsvarad terräng. 

Och så har vi kriget i Ukraina. Planerat som och inlett som ett blixtkrig, men sen kom verklighetens besvär. Logistik, fiendens idéer, vädret… Snart fem år senare framstår ett rörligt krig som helt omöjligt för båda sidor. Den som vinner detta krig kommer inte vara den som ”låser upp manövern” utan den som bäst behärskar utnötningen. Den som orkar få stryk längst.

Manöverns förutsättningar 

Manöver och utnötning är inte alls motsatser. Snarare tycks historien visa på ett ömsesidigt beroende mellan utnötning och manöver. Eller snarare; Utnötning är nödvändigt för att skapa förutsättningar för den rörliga striden – både före och under mer rörliga operationer. Manöverkrigföring som helhet kan alltså knappast vara ett kontinuerligt flöde av listiga anfallsrörelser – några sådana krig har aldrig existerat. 

Det krig som tänkts utkämpas speglas i hur vi formar våra styrkor. Vilka förband har satts upp? Ibland vet vi inte riktigt varför. Förbandens existens beror inte alltid på medvetna val. Det kan bero på politiska hänsyn, omedvetna tankemönster eller vilken materiel som råkade finnas tillgänglig på marknaden och i förråden. Den fältarmé som vi i nuläget kan mönstra består nästan enbart av anfallsförband. Artilleriet är svagt, vilket gör att konstant rörelse blir nödvändigt. Men även logistiken är underdimensionerad, vilket innebär mycket kort uthållighet. Det finns inte förband som kan befästa tagen terräng. Men det finns inte heller resurser som kan skapa tillräcklig utnötning för att möjliggöra manöver ens på gårdagens stridsfält. 

Istället leder vår styrkedesign till slutsatsen att vi måste utkämpa ett extremt rörligt krig under extremt kort tid för att kunna nyttja vår fältarmés uppenbara förtjänster på ett adekvat sätt. Problemet är att krig varken tenderar att bli särskilt korta eller särskilt rörliga. Dessutom får man sällan det krig man önskat sig. Och om vår fältarmé enbart ska nyttjas under ett begränsat tidsfönster då den ultrarörliga striden är möjlig – då måste någon annan med mycket större resurser stå för en lång och skoningslös utnötning för att möjliggöra det. Vad händer när en armé enbart bestående av anfallsförband kulminerar? Vem tar vid och löser av pansarförbanden? Ska de gräva ner sig och försvara sig? Är de bra på det, är det rätt användning av de förbanden, av de resurserna? Finns resurser, eller ens kompetens, för att stödja ett sånt försvar?

Slutsats

Fältarméns nuvarande utformning är extrem i en historisk kontext. Dess design är vass, men mycket skör, vilket gör att den inte klarar av att nötas ut – den är därmed även olämplig för manöverkrig. Den kan inte skapa förutsättningar för genombrott eftersom den saknar resurser för att nöta ut och luckra upp fienden. Och om den trots detta skulle uppnå ett genombrott kommer den snabbt att kulminera på grund av underdimensionerat underhåll och brist på reserver. Den terräng man då har tagit saknar vi förband för att försvara, såvida inte våra kulminerade anfallsförband ska förbrukas i en improviserad försvarsstrid.

Det är såklart lätt att gnälla. Men om jag fick önska mig någonting så vore det att vi ser krig i ett längre perspektiv och inte utformar vår armé för att utkämpa enstaka strider eller slag. Den behöver klara att förlora strider och slag, bli utnött, förlora personal och materiel, kulminera och resa sig igen, härda ut under månader i underläge medan nya styrkor byggs upp. Den måste kunna försörjas under månader och säkerligen år i fält, med diesel och vatten och materiel och manskap. Den måste kunna minimera sina förluster genom att sänka ambitionen under långa perioder för att kunna arbeta i intervaller.

Och detta måste vi bygga armén för. Så: Vad gör vi på måndag?

———

PS. I denna artikel har jag avsiktligt bortsett från teknikutvecklingens och terrängens påverkan. Om detta finns det dock flertalet artiklar på Militär Debatt. I ”Vad krävs för ett lyckat anfall?” skriver jag om hur ny teknik påverkar möjligheten att just anfalla. I ”Elefanten på Nordkalotten” beskriver major Simon Qvist risken att bygga obsoleta styrkor. I ”Arméns sista TOLO” tecknas en dyster bild av drönarnas påverkan på funktionsförbanden. I ”Den svenska ryttararmén”, ”Hur falsifierar vi vår egen doktrin?” och ”Ryttararmén och dess vägval” avhandlas risken för confirmation bias och cirkelresonemang i vår upprustning. Kort sagt: Ämnet är väldebatterat och kommer sannolikt fortsätta att vara det under många år.