Av förvaltare Petter Hökenström, Marinstaben

I över tio år har vi arbetat med att utveckla och förfina specialistofficerssystemet (SO) på alla de sätt som stått i vår makt inom systemet. I denna skrift ämnar jag inte diskutera SO-systemets varande eller vilka orsakssammanhang som låg till grund för dess införande utan enbart fokusera på dess vägar framåt. 

Jag som skriver detta är i grunden NBO med examen från Militärhögskolan Halmstad 2004 men har under hela min karriär identifierat mig som specialist och fokuserad på mitt fackområde, marin telekrigföring. Jag valde att omgalonera mig till fanjunkare 2014 då jag tillträdde som huvudlärare i Telekrigföring vid Sjöstridsskolan (SSS). Därefter läste jag HSOU 2017-2018 varefter jag valde att bli den första divisionsförvaltaren vid 31. korvettdivisionen. Jag tror starkt på att man som specialistofficer ska växla mellan stabs- och linjebefattningar varför jag även som förvaltare tjänstgjort som Telestridsofficer (TSO) ombord korvett, en tjänst jag första gången bestred 2012. För närvarande bestrider jag tjänsten som MOC Chief vid Marinstabens operationscentral (MS MOC) och arbetar med införandet av MS M3 Telekrigssektion.

Spelar ett CV egentligen någon roll för en framförd åsikt? Oftast inte men det kan ibland vara en indikation på om skribenten lever som den lär eller om man bara ägnar sig åt läpparnas bekännelse. I denna skrift kommer jag med min bakgrund av ohejdad vana främst nyttja grader och befattningar ur flottans skrå men jag tror att mina tankar går att applicera inom bataljons och regementes ram likaväl som divisions och flottiljs.

Yrkes- och karriärutveckling

Vi har tagit ett antal steg framåt i att formulera och definiera hur en initial karriär som specialistofficer ska kunna se ut i marinen. Det varierar mellan våra tjänstegrenar där vissa har kommit några steg längre än andra men det finns ändock en rörelse framåt. I början kunde exempelvis olika förband befordra sin personal lite beroende på tycke och tillfälle vilket skapade onödiga friktioner mellan individer och förband. Denna historiska anomali har vi lyckats avveckla genom de karriär- och utvecklingsplaner som tagits fram i en kontinuerlig utveckling och nu innebär en relativ balansering mellan förbandens, individens och tjänstegrenarnas behov och vardag. 

Fokus har med naturlighet varit på vägen från sjöman till och med fanjunkare inom den egna tjänstegrenen och skapandet av det generella förvaltarskapet. Det ledningsförvaltarskap som jag själv nu är en del av, i och med mina tidigare befattningar.  

Ingenting är dock perfekt och eftersom vårt system utvecklas kontinuerligt när de operativa och praktiska förutsättningarna förändras sker det nu ånyo en förnyad ansats att föra systemet framåt genom Sjöstridsskolans försorg. Nu ser jag det som väldigt viktigt att vi lägger fokus där vi fortfarande har oklarheter – hur vi ska nyttja våra anställda sjömän på det bästa och mest stimulerande sättet samt hur vi ska skapa en tydlighet för våra fanjunkare vad som händer härnäst. Då jag för närvarande befinner mig alltför långt från våra sjömän på linjen ämnar jag inte diskutera deras roll nu, om än att jag har en tydlig uppfattning i frågan om hur viktiga de är för vår tillväxt. 

Överfanjunkare – SO7:2

Jag var med i periferin avseende framtagningen av överfanjunkargraden i marinen och det definitionsarbete som ligger till grund för denna grad. I sak tycker jag att det är rätt väg att gå för de specialistofficerare som strävar efter att fördjupa sig inom sina tjänstegrenar och utgöra ryggraden i tjänstegrenens utveckling. Kravet på tjänstgöringstid behöver dock harmoniseras till att vara lika med kravet för att söka till HSOU. Detta då det inte finns någon reell logik i nuvarande formuleringar. Utöver detta har vi ännu inte gått i mål i vilken roll överfanjunkaren faktiskt ska spela i vår organisation. Det kan inte vara en belöning för lång och trogen tjänst utan måste vara någonting mer.

I min egen tjänstegren och i flera av marinens mer akademiska tjänstegrenar bör överfanjunkargraden vara den naturliga platsen där våra största begåvningar kan få blomma ut genom riktade utbildningsinsatser vid exempelvis FOI, FRA och KTH. Dessa utbildningsinsatser ska givetvis inledas långt innan individen uppfyller befordringskraven för överfanjunkare för att möjliggöra tidig kunskapsöverföring till övriga kollegor och öka införandet av ny kompetens i systemet. Denna kunskapsöverföring kan ske genom att man agerar som lärare, som skribent i olika forum men också som deltagare i studier, införandeprojekt och forskningsarbeten. Slutligen ska examination och därefter befordran till överfanjunkare ske baserat på ett fördjupande examensarbete som genom en peer-review-board godkänns och publiceras. 

Detta fördjupningsarbete kan man givetvis även genomföra som förvaltare men fördelen med överfanjunkarens grad är att slippa belastas av de organisatoriska och administrativa pålagor som kommer med förvaltarskapet. Med naturlighet arbetar överfanjunkaren vid SSS omväxlande med tjänst vid central stab såsom exempelvis MS M5 och FST Cyber men med självklara och täta band till FOI, FMV och angränsande myndigheter. Inlåsningseffekten ska minskas genom att överfanjunkaren är centralt planerad genom tjänstegrenens blandararbete som bör genomföras maringemensamt för som minst SO7 och uppåt under direkt ledning av Marinförvaltaren. 

Detta akademiserade synsätt på överfanjunkaren och dess roll inom marinen passar givetvis inte alla tjänstegrenar. Däremot för de mer teoretiskt förankrade tjänstegrenarna såsom maskinteknik, telekrigföring, cyber, samband/ledningssystem, sonar och vapen-/systemteknik skulle denna utveckling kunna leda till tydliga utvecklingsmöjligheter för marinen. Helst ska överfanjunkaren med naturlighet vara löneledande inom skrået i och med att prestation i kombination med det stora kunskapsdjupet ska premieras framför ledningsbefattningarnas chefsnärhet. 

Idag finns det en barriär för överfanjunkaren som hindras från att bli förvaltare om individen så önskar. Detta bör förändras så att överfanjunkaren ska kunna välja att söka HSOU eller HOP om önskan så finns. 

Förvaltare och funktionsförvaltare – SO8 och SO9

Förvaltarens roll i Försvarsmakten blev tidigt sjanghajad av NBO-systemet där vi fick en olycklig spegling av OF-systemet som normerande utveckling för specialistofficerens roll. För denna nivå blev normen att förvaltaren och ännu mer flottiljförvaltaren skulle vara en representant för chefen i förbandet, där förvaltaren ironiskt nog skulle axla generalistens roll i specialistofficerssystemet. Ingenting gör detta så tydligt som den bisarra styrningen att högre specialistofficerare ska avsäga sig sina tjänstegrensknutna gradbeteckningar till förmån för det, traditionellt däcksanknutna, ankaret. 

Det vi måste göra är att ta tillbaka förvaltarens roll till att huvudsakligen vara funktionens och tjänstegrenens företrädare vid högre staber och förband. Det behöver finnas ”ledningsförvaltare” också, men jag anser inte att de ska vara normen för specialistsystemet utan endast en specialisering bland andra. Med funktion avser jag att på högre nivåer kan tjänstegrenar med naturlighet växa samman till funktioner som klustrar olika delar av tjänstegrenar tillsammans.

I dag har vi förvaltare, och även flottiljförvaltare, som tjänstgör som faktiska specialistofficerare på många ställen i marinen. Det kan vara som ledningssystemsofficerare, krigsförbands- eller materielsystemsansvariga etc. på central stab eller som stridsledare och vaktchefer med taktisk specialisering. Dessa funktionsförvaltare utgör på högre nivåers staber med naturlighet ryggraden i såväl planering, genomförande och utveckling i marinen – detta utan att det faktiskt finns en formulerad vilja i specialistofficerssystemet att de ska finnas till. Jag skulle, utan att ha genomfört en annat än anekdotisk analys, vilja säga att huvudsaken av de förvaltare som läst HSOU i marinen idag, i praktiken trots det som står på namnbrickan, har funktionsspecialistroller i vår organisation och inte det som systemet idag menar att vi främst ska vara – ”ledningsförvaltare”. 

Det vi borde göra är att formulera kraven på förvaltarna i marinen så att de ska ha en djup förankring i sin tjänstegren, dock utan att vara de främsta i tjänstegrenen – de ska ju vara överfanjunkare som vi läst ovan. Förvaltarens talanger ska vara mer åt det taktiska/administrativa hållet i att de ska företräda tjänstegrenen på central nivå i Marinen och Försvarsmakten utan att ha det största kunskapsdjupet. De ska även ha ett utspritt kontaktnät både inom och utom myndigheten, nationellt och internationellt. Detta får man inte enbart genom att gå internationella ledarskapsutbildningar (om man inte är ”ledningsförvaltare”) utan genom internationella funktionstjänster, fackutbildningar och ett aktivt deltagande i kongresser och symposier.

Ur förvaltarna (SO8) ska det sedan väljas ut funktions- eller tjänstegrensförvaltare som konstitueras till flottiljförvaltare (SO9) för att företräda funktionen och tjänstegrenen vid Marinens och Försvarsmaktens centrala organ. Dessa funktionsförvaltare fungerar då i marinen som rådgivare till Marinchefen och marinledningen inom sin funktion men kan mycket väl ha sin organisatoriska hemvist vid SSS likaväl som MS, FOI eller FST. Funktionsförvaltarna leder med självklarhet respektive funktions utveckling inom de taktiska och operativa orderverken, de operativa och strategiska planerna, publikationer och bemanningsplanering.

Att jag anser att alla våra SO9 bör vara konstituerade är för att motverka inlåsningseffekterna och minska motståndet hos förvaltare till att ta tjänster på högre nivå. Valet till vem som konstitueras till en funktions flottiljförvaltare baseras på dels en nominering bland funktionens främste företrädare för att möjliggöra ett djupt förtroende inom skrået, och dels på vem inom funktionen som har marinledningens förtroende att agera rådgivare för funktionens bästa. 

Nationella variationer

Hur kommer detta system att takta med övriga Försvarsmaktens specialistsystem? Den första frågan som infinner sig är huruvida marinens specialistofficerssystem måste vara hermetiskt lika med övriga Försvarsmakten? Jag är inte säker på att det måste vara så i och med att vi har till viss del väldigt olika syn på var specialistofficerare tjänstgör, vad som är specialistbefattningar respektive officersbefattningar och vilket inflytande en funktion har på striden. Ett exempel på hur vi inom Försvarsmakten gör olika är var Telekrigföringen är insorterad i våra staber. I Armén har telekrigföringen ofta tillhört ledningssystemsområdet (G6), i Flygvapnet underrättelseområdet (A2), i Marinen och vid operativ stab en del i taktiskt/operativt genomförande (M/J3). 

Vissa grunder måste vara lika men jag tror att försvarsgrenarna och stridskrafterna kommer behöva ha sina unika tillämpningar för att ge den operativa effekt som efterfrågas. Det är inga skillnader på arbetet som görs om det är en överstelöjtnant ur armén, en förvaltare från marinen eller en fanjunkare från flygvapnet som bereder ett ärende eller utvecklar en funktion – så länge vi har rätt kompetensmässiga krav på individen för det arbete som ska uträttas. 

Internationella perspektiv 

Än så länge har jag för lite erfarenhet av internationellt samarbete för att våga uttala mig säkert om hur mina förslag skulle inverka på våra möjligheter att leverera effekt internationellt. Jag ser dock att detta är en intressant diskussion inför exempelvis CTF Baltic när Sverige ska bemanna upp denna stab som värdnation. Vägvalet vi gör där kommer att inverka på hur vi ser på specialistsystemet då vissa funktioner som idag, hos våra allierade bemannas med högre officersgrader, om vi ska vara trogna vårt svenska specialistofficerssystem, bör bemannas med fanjunkare, förvaltare och funktionsförvaltare. Det går alltid att ha en officer som staffagefigur framför specialistofficeren men ska vi verkligen anamma detta arkaiska system när vi har möjligheten att definiera hur vi vill etablera normen för våra högre staber? I vissa lägen i stora Natosammanhang kan vi behöva en officer som sitter vid beslutsbordet medan det faktiska arbetet sker i rummet intill mellan de faktiska experterna som i Nato ofta är civilt klädda specialister där grad eller anställningsform inte spelar någon reell roll.

Framtida diskussion

Jag är medveten om att mina tankar och slutsatser i denna skrift inte delas av alla mina kollegor men jag hoppas att vi ska kunna ha en diskussion i ämnet som föder nya tankar och utvecklingsspår för vårt specialistofficerssystem. Jag har medvetet lämnat vissa frågeställningar och utsagor därhän utan djupare analys eller debatt vilka jag hoppas att vi kommer att ta upp framöver för vidare diskurs.

Kortfattade slutsatser

• Akademisera överfanjunkaren och premiera djup fackkunskap. Skapa förutsättningar för att kompetens ska vara lönedrivande!
• Inför funktions-/tjänstegrensförvaltare för att leda respektive funktion och tjänstegren.
• Inför befattningsberoende konstituering av SO9 för att öka attraktionskraften och minska inlåsningseffekterna.