Av kapten Andreas Braw

Vi som krigsmakt har problem med vår syn på kunskap. Det kan låta som ett teoretiskt problem – men vid ett krigsutbrott kan kunskapssynen kosta våra soldaters liv.

Beprövad erfarenhet är ett bärande fundament i Försvarsmaktens syn på kunskap. Visst är vetenskap också viktigt, men eftersom militär verksamhet äger rum under kaotiska förhållanden är det svårt att fullt ut tillämpa vetenskapliga principer på det militära hantverket. Inom erfarenhetshantering beskrivs beprövad erfarenhet ofta som best practice, vilket också utgör en viktig del av Natos militära utveckling.

Men vad innebär det egentligen att en erfarenhet är beprövad? Och framför allt: under vilka förutsättningar är den giltig?

Våra militära metoder och handlingsmönster har ofta vuxit fram antingen i fredstid eller under någon annans krig, i en helt annan kontext än vår egen. Erfarenheten kan alltså vara beprövad, men inte under de förhållanden där vi själva förväntas använda den. Problemet är därför inte att Försvarsmakten använder beprövad erfarenhet, utan att vi riskerar att betrakta den som allmängiltig utan att pröva dess relevans för vår egen situation.

Krigshistorien är fylld av sådana erfarenheter. Men vårt förhållningssätt till dem präglas också av risken för bias: vi tenderar att tillmäta erfarenheter särskild betydelse när de bekräftar våra föreställningar om vilka vi är, vad vi är och vad vi vill vara. Metoder och principer kan därmed leva vidare av tradition eller av omedvetet sentimentala skäl. De traderas, som kapten Yossarian skriver, med den äldre generationens auktoritet. När de inte längre ifrågasätts eller prövas på nytt förvandlas de från erfarenhetsbaserad kunskap till slentrianmässiga antaganden.

Den gyllene timmen

Låt oss ta ett exempel.

Under kriget mot terrorn etablerades Golden hour som en bärande princip inom militär stridssjukvård. Principen innebär att en skadad patient ska nå kvalificerad vård inom 60 minuter från skadetillfället. Det medicinska värdet är obestridligt: dödlighet och bestående funktionsnedsättningar minskar avsevärt om patienten snabbt får kvalificerad vård. Detta gäller även inom civil, fredstida sjukvård.

Men som militär princip utvecklades Golden hour under mycket specifika förhållanden. Under upprorsbekämpningen i Irak och Afghanistan hade framför allt USA kontroll över luftrummet och kunde bygga upp eller nyttja avancerad medicinsk infrastruktur med relativt små risker. Det fanns en omfattande flotta av sjukvårdshelikoptrar, lufthotet var i praktiken obefintligt och striderna var lågintensiva. Kvalificerad vård kunde därför nås relativt snabbt från skadeplatsen.

I ett område där storskalig strid pågår ser förutsättningarna helt annorlunda ut. Där är Golden hour fortfarande medicinskt relevant, men som generell taktisk princip är den fullständigt orealistisk.

För hemvärn, territorialförband och andra bakre förband med fri väg till närmaste sjukhus kan principen fortfarande fungera. För stridande förband riskerar den däremot att bli kontraproduktiv. Om vi fortsätter att planera utifrån en förutsättning som inte längre gäller, undviker vi samtidigt att hantera de problem som uppstår när den inte kan uppfyllas. Det gäller exempelvis behovet av mer avancerad medicinsk utrustning, läkemedel och sjukvårdskompetens nära skadeplatsen.

Golden hour illustrerar därmed en avgörande skillnad: en princip kan vara medicinskt riktig men taktiskt oanvändbar. Att den har fungerat under vissa militära förhållanden innebär inte att den fungerar under andra.

Erfarenhet är inte detsamma som överförbar kunskap

Samma problem återkommer inom arméns taktik och stridsteknik. Vi uppvisar en imponerande förmåga att påtala kontextuella skillnader mellan Ukraina och Sverige. Samtidigt hämtar vi stora delar av vår taktiska ”beprövade erfarenhet” från Wehrmachts blixtkrig i Europa, Israels krig mot angränsande arabstater, kalla krigets krigsplanering och USA:s krig i Mellanöstern. Vår förbandsstruktur i armén bygger exempelvis på beprövad erfarenhet från andra världskriget. 

Likheterna mellan dessa historiska omständigheter och vår egen kontext är emellertid ganska små. Ändå riskerar erfarenheter från dessa konflikter att behandlas som generella sanningar snarare än som lösningar på specifika problem under specifika förhållanden.

Det betyder inte att historiska erfarenheter saknar värde. Tvärtom är de en av våra viktigaste kunskapskällor. Men vi behöver tydligare skilja mellan två saker:

Beprövad erfarenhet: Vi har upprepade gånger prövat och utvärderat något under vissa förutsättningar.

Överförbar kunskap: Vi har skäl att tro att erfarenheten är giltig även under andra förutsättningar.

För att erfarenhetsbaserad kunskap ska vara användbar måste vi kunna förklara varför den är relevant också i vår egen kontext. Det räcker inte att en metod har fungerat tidigare, eller ens att den har fungerat för oss själva tidigare.

Någonting som gav stora fördelar under Gulfkriget kan vara ett säkert recept på undergång idag. Tid, terräng och trupp förändras, liksom politiska och kulturella förutsättningar. Därför måste varje erfarenhet värderas utifrån de omständigheter där vi avser att tillämpa den.

Är all kunskap hypotetisk?

Ett sunt förhållningssätt till beprövad erfarenhet är att betrakta den som mer eller mindre väl underbyggda antaganden, snarare än som fastslagna sanningar.

All militär verksamhet bygger i varierande utsträckning på sådana antaganden. Det är både nödvändigt och ofrånkomligt. Vi kan inte vänta på fullständig kunskap innan vi fattar beslut, och vi kan inte pröva varje taktisk princip under exakt de förhållanden där den en dag kan behöva tillämpas.

Däremot måste vi vara medvetna om vilka antaganden vi gör, vad de bygger på och under vilka förutsättningar de kan visa sig vara felaktiga. Det kräver att vi aktivt utmanar våra egna föreställningar. Är det verkligen så här? Finns det något som tyder på motsatsen? Vad gör vi om det vi har antagit visar sig inte stämma?

Här blir Meir Finkels flexibilitetsteori återigen viktig. Förmågan att undvika konceptuella och intellektuella låsningar är central för att inte överraskas och besegras när verkligheten avviker från våra förväntningar. Det handlar inte om att avstå från antaganden, utan om att kunna utforska alternativ och att snabbt kunna ställa om.

Det förutsätter ett osentimentalt förhållningssätt till vår egen kunskap. Vi måste kunna överge metoder som vi själva har utvecklat, principer som vi länge har undervisat i och föreställningar som har blivit en del av vår militära identitet. Inte för att de nödvändigtvis var felaktiga när de uppstod, utan för att deras giltighet aldrig kan tas för given.

Förmodligen har vi fel

Vi behöver alltså inte mindre erfarenhet, utan ett mer kritiskt förhållningssätt till vad erfarenheten faktiskt säger oss. Framför allt måste vi skilja mellan det vi vet har fungerat och det vi antar kommer att fungera.

Det kan vara så att vi har rätt. Men förmodligen har vi fel. För den ”beprövade erfarenhet” som vi bygger våra långtgående antaganden på är inte beprövad i det krig som vi eventuellt ska utkämpa.