Hela armén har genomfört skyttar-på-fältet-övningen. Den går kort sagt ut på att en grupp soldater placeras på en höjd eller en jordvall, ofta utan övrigt skydd eller skyl. Gruppchefen stressar igenom sin EOBUSARE, eller som det tragiskt nu har blivit – EKER. Precis när han är klar med det, börjar fallmål av oklar anledning dyka upp på ett öppet fält. Ibland initieras striden med att ett fordons-fallmål magiskt uppenbarar sig utan förvarning. Gruppchefen förväntas leda den okontrollerade eldgivningen som uppstår i denna märkliga situation. När målen är nedkämpade drar sig gruppen ur, även detta av oklar anledning. Övningen borde förbjudas, snarast.

Övningen påstås öva strid från stridsställning. Det gör den inte.

För det första:

Övningen är inte pedagogisk. Det är helt orimligt att välja den stridsställning som övningsledaren har valt åt gruppen. Ställningen ger ibland frontalt skydd, men i övrigt uppfyller den sällan flankerande skjutriktning, försvarbara skjutavstånd (mot annat än avsutten trupp mitt på fältet) eller något annat av de åtta F som utgör grunden för en god stridsställning. Med denna övning lär vi alltså våra soldater att välja dåliga stridsställningar.

För det andra:

Övningen är dyr. Utan syfte skjuts magasin efter magasin mot en orimlig mängd fallmål. Ofta utvärderas inte träffresultaten, på grund av ett överdrivet skjutande. När fallmålen äntligen slutat dyka upp avbryts övningen kvickt så att nästa grupp kan fortsätta eldfesten.

För det tredje:

Eftersom denna märkliga övning fokuserar på skjutandet, utvärderas heller sällan åtgärderna före eller efter stridskontakten. I själva verket är dessa moment viktigare. Att gruppchefen tar sig tid att placera ut observatörer, ge ordrar till dessa, placera ut sina viktigaste vapensystem, att granatgevärsladdaren hinner tempera sina granater och att avstånd mäts ut (inte gissas) är viktigare än att allt ska gå snabbt. Att se en övning där en stridsställning ska intas och förberedas på en kvart som ”grundläggande” är helt absurt.

Övningen är alltså dyr, svår med tanke på tidsbristen i stridsställningen och ger en felaktig bild av vad en stridsställning är och hur den bör försvaras. Ändå fortsätter vi att plöja ner pengar och tid i en meningslös övning.

Skälen till detta är många. När vi planerar övning är vi ofta lata. Vi vet att ”skyttar på fältet”-övningen alltid har genomförts, och därmed kan ingen ifrågasätta den. Skjutfälten har markerade platser på kartan där denna dåliga övning ska äga rum – ibland är målen redan utställda på fältet av skjutfältspersonalen! Det är enkelt att beräkna riskområdet och enkelt att duka upp målen. Vi kommer dessutom se hela gruppen när de skjuter, och kan således stå stilla som övningsledare. En av människans starkaste drifter är ju som bekant att undvika ansträngning.

Jag hoppas att övningen kommer försvinna på naturlig väg snart, så här 108 år efter första världskrigets utbrott – det är ju ungefär den tidens stridsteknik som övningen innehåller. Men eftersom jag inte tror att det kommer hända, riktar jag mig härmed till alla Försvarsmaktens kompanifanjunkare, bataljonsförvaltare och regementsförvaltare:

Sätt stopp för detta vansinne! Få kompanierna att lära ut en kreativ, dynamisk och modern stridsteknik med fokus på beslutsfattande och kombinerade vapensystem istället för tomhylseproduktion!

Vi måste vara bättre och smartare än så här. ”Skyttar på fältet”-övningen har aldrig tjänat oss väl. Skicka övningsplanen till Armémuseum och gå vidare.

Kapten Andreas Braw

Redaktör, Militär Debatt