I höstas tillträdde jag som kompanichef på ett GSS/T-kompani efter att ha tillbringat hela mitt tidigare officersliv med GSS/K-plutoner. GSS/T innebär alltså tidvis tjänstgörande soldater, som utöver sina civila arbeten och studier tjänstgör i Försvarsmakten. Innan du fortsätter läsa vill jag poängtera att jag håller på att bygga upp mitt kompani, och mina soldater kan intyga att det knappast är en process utan friktioner. Men vi gör det tillsammans, och de flesta hinder kommer vi lyckas stånga oss igenom med tiden. Artikeln ska inte heller ses som kritik av mitt eget förband, utan som en betraktelse över Försvarsmaktens hantering av GSS/T och reservofficerare i allmänhet.

T-systemet har i många år, egentligen sedan det infördes, baktalats inom organisationen. Till stor del beror det på organisatoriska uppfattningar om hur det var förr (när anställda soldater och sjömän inte fanns), på felaktiga slutsatser (”de vill ju ändå aldrig tjänstgöra”), en organisatorisk frustration över egna misslyckanden och en bristande empatisk förmåga hos organisationen. Organisationen var inte mogen för att hantera personalkategorin när den infördes, och därför har vi råkat ut för en organisatorisk felinlärning.

Varför ska vi då ha GSS/T? Många hävdar att värnpliktiga är billigare och pålitligare. Och visst stämmer det att det är billigare med personal som inte erhåller lön, men pålitligheten beror på andra faktorer. Värnpliktig personal och GSS/T står inte heller i motsats till varandra, då båda personalkategorierna behövs. En GSS/T har vi möjlighet att utveckla i sin befattning, utveckla mot nya befattningar och – framförallt – använda i lägen då personalen behövs. Att använda värnpliktiga till skarp verksamhet är mycket svårt om inte mobilisering beordras. GSS/T kan däremot användas som en färdigutbildad och tillgänglig del av krigsförbanden när Försvarsmakten behöver den. Inom ramen för Natos beredskap kommer GSS/T visa sig vara en synnerligen viktig resurs, eftersom vi inte har kapacitet att bemanna hela brigader med GSS/K. Vill du ha stor volym med förhållandevis hög kvalitet och stort lagutrymme att faktiskt nyttja personalen? Då är GSS/T något för dig.

Vill du ha stor volym med förhållandevis hög kvalitet och stort lagutrymme att faktiskt nyttja personalen? Då är GSS/T något för dig.

Hur är det tänkt att fungera?
Personalkategorin GSS/T är tänkt att fungera genom långsiktig planering, där soldaten har en förutsägbar tjänstgöring som till skillnad från kontinuerligt tjänstgörande personal inte påverkas av de dagliga infallen på regementet. GSS/T är anställda med rättigheter och skyldigheter, men har sällan behandlats som sådana. Soldaten ska exempelvis ges en personlig tjänstgöringsplan (det förekommer sällan) som i grova drag visar hur årets tjänstgöring kommer se ut. När soldaten godkänt sin tjänstgöringsplan så uppstår tjänsteplikt, precis som för en heltidstjänstgörande soldat. Därefter formaliseras detta i en tjänstgöringsorder (även detta förekommer sällan), som i detalj reglerar arbetstid, tjänstgöringsort och andra praktiska detaljer.

Varför fungerar det inte?
Arbetsgivaren Försvarsmakten har i många fall inte tagit sitt ansvar för sina anställda GSS/T. Tjänstgöringsplaner och tjänstgöringsorder har inte tillhandahållits, och ofta har det inte ens funnits en idé kring hur denna personalkategori ska användas. Att då som arbetsgivare beklaga sig över de anställdas ovilja att tjänstgöra blir lite märkligt. Det hela liknar mest av allt ett oseriöst förhållande, där en av parterna plötsligt behöver få ett behov tillfredsställt och då hör av sig till sina gamla ”ragg” för att spontanboka en träff, helt på den behövande partens villkor. Det är en ganska tragisk och ohållbar relation. Som Miriam Bryant sjunger:
”Du ringer när det regnar,
du ringer bara mig när du är full.”

Orsakerna till vårt misslyckande är många, och jag kommer här att ge några av skälen. Mina slutsatser baseras på personliga samtal med mina egna anställda samt anställda GSS/T vid andra förband.

1. Dålig blodcirkulation i extremiteterna

När kroppen fryser så svarar den genom att minska blodmängden i extremiteter såsom händer och fötter. Kroppen gör detta för att säkerställa de vitala organens funktion och hindra en allmän nedkylning. Detta leder till stela leder, sämre motorik och risk för förfrysning i extremiteterna. I Försvarsmaktens fall har vi länge dragits med en befäls- och resursbrist (både upplevd och reell) som gjort att allt som inte är akut har prioriterats bort. Tidigare prioriterades GMU och GSS/K, idag går resurserna till bemanningsuppdrag och grundutbildning av värnpliktiga. GSS/T får i många fall inte ens ha personlig materiel, får sällan öva och har sällan en ansvarig chef – i många fall har de yrkesofficerare som varit chefer över GSS/T haft andra heltidstjänster parallellt, vilket tydligt signalerat att de tidvis tjänstgörande soldaterna inte ska prioriteras – de kan ju trots allt prioriteras bort, medan man inte kan välja bort sina värnpliktiga.

Det leder till att GSS/T har förfrusit i snålblåsten när de saknat ledarskap, materiel och tjänstgöringstillfällen. Lösningen vid nedkylning är generellt att anstränga sig, att exempelvis göra armhävningar och arbeta för att få upp värmen. Men det kan inte göras utan vilja och energi. Kroppen kan inte arbeta utan kalorier, ett kompani kan inte arbeta utan pengar. Att få upp värmen i händerna så att man kan göra upp en eld och bygga ett vindskydd är i allmänhet en bättre lösning än att ”stå stilla i kläderna”, men då krävs resurser.

2. Bristande ansvarsglädje och framåtanda

GSS/T blev på många förband ett misslyckande. En del försökte, men fick snart ge upp. På några förband såsom Södra skånska regementet, Norrbottens regemente och Stockholms amfibieregemente lyckades man initialt och kunde utveckla dessa delar av förbandet. Detta har till stor del berott på engagerade chefer som sett nyttan med personalkategorin istället för att nostalgiskt drömma sig tillbaka till värnpliktsövningarna på 90-talet. Men när det sedan har kommit en svårare period – under Covid 19-pandemin förbjöds i praktiken GSS/T att tjänstgöra på många håll – har även framgångsrika förband sugits ner i misslyckandet tillsammans med övriga organisationen.

Den enorma framåtanda som ofta utmärker Försvarsmakten som organisation syns tyvärr sällan i personalpolitiken, och således hamnar förbanden lätt i uppgivenhet och förbittring när egna misslyckanden gör att GSS/T-delarna av förbandet inte fungerar. Man börjar då att betrakta soldaterna som ”krångliga”, ”omotiverade” eller tror rentav att de försöker undvika att bli intvingade för repetitionsövning som värnpliktiga. Varför förbandet över huvud taget anställt individer som de anser vara krångliga, omotiverade och lata övergår mitt förstånd – det är ju inte soldaterna själva som fattat anställningsbeslutet. Dessutom visar det sig ofta att förbandet inte ens haft personlig kontakt med sina anställda GSS/T. Många som jag talat med har själva anmält till förbandet att de vill och kan arbeta men fått negativa svar. Detta tyder på en total frånvaro av ansvarsglädje och framåtanda – istället för att utvärdera egna tillkortakommanden skyller man på personalen.

3. Bristande uppföljning av krav

När en bataljonschef eller regementschef värderar sitt förband så värderar han ofta enbart det han kan se. GU-kompaniernas måluppfyllnad går att se. GSS/K-kompanierna likaså, även om dessas måluppfyllnad inte ses som lika akut och således kan genomföras i lägre tempo under längre tid. Men vad ser chefen av sina inaktiva GSS/T? Jo, de syns som namn i PRIO. Således rapporteras dessa som siffror (”vi har 307 stycken GSS/T”) istället för att rapportera förmåga (”vi når enbart KDU 2 då våra GSS/T och reservofficerare inte har hunnit uppnå förbandets målsättningar på grund av uteblivna övningstillfällen”).

Förbandet följer inte upp kraven på sig själv som arbetsgivare (tjänstgöringsplaner, tjänstgöringsorder, löner, materiel, arbetsmiljö) eller kraven på arbetstagaren (tjänstgöring enligt tjänstgöringsplan, fysiskt stridsvärde, kompetensprov, rätt utbildning för befattning). Detta gör att arbetstagaren inte kan lita på arbetsgivaren, och arbetsgivaren har varken förväntningar eller förhoppningar på arbetstagaren.

4. Bristande ledarskap

Jag har under mina år i Försvarsmakten lärt känna ganska många GSS/T och reservofficerare – ofta gamla GSS/K som jag arbetat med, eller personer som jag träffat i sociala sammanhang. I många fall vet de inte vem som är deras chef, hur de kan få kontakt med förbandet eller vad det finns för möjligheter för dem att tjänstgöra. I vissa fall har jag ringt soldater som funnits i personallistor som inte ens vetat om att de har en anställning. Det är ett totalt underkänt betyg till oss som yrkesofficerare i Försvarsmakten. Med all vår ledarskapsutbildning är det imponerande uselt att många av våra anställda helt enkelt har lämnats ledarlösa.

Hur tar vi oss framåt?
Kort sagt kan vi alltså konstatera att läget ser illa ut för många GSS/T och reservofficerare i Försvarsmakten, och därmed ser läget illa ut även för deras krigsförband. Vad kan vi då göra åt detta?

1. Nyttja arbetskraften

Precis som i liknelsen med köldskadan gäller det nu att börja värma upp kroppens extremiteter. Det finns stora mängder arbetskraft som inte utnyttjas just nu. GSS/T och reservofficerare kan utnyttjas för att avlasta övriga organisationen med beredskap, utbildning och bemanning av insatser. Men inte bara det, precis som all annan personal vi utbildar är soldaten i sig viktig för Sveriges försvarsförmåga. I regel är personalen välutbildad, även om repetitionsövning är nödvändig. Reservofficerarna kan med fördel nyttjas som chefer över GSS/T, precis som hemvärnsbefälen nyttjas i Hemvärnet – det finns ingen som skulle säga att Hemvärnets utveckling är omöjlig eftersom det inte är yrkesofficerare som bemannar alla chefsbefattningar.

2. Låt GSS/T sätta sitt eget tempo

För att våra GSS/T och reservofficerare ska kunna planera sina liv så måste planeringen vara långsiktig och förutsägbar. Det innebär att dessa måste planläggas tidigare än övriga bataljonen – det finns väldigt lite möjligheter att stridsleda tjänstgöringen. Man kan dock planera verksamheten på ett sådant sätt att resurserna kan nyttjas i rätt tid. Här har jag identifierat två olika metoder:

Antingen tjänstgör GSS/T tillsammans med övriga bataljonen vid större övningar och gemensam utbildning. Det är ofta känt ungefär när dessa övningar äger rum minst ett år i förväg, till exempel när befattningsskedet ligger, när bataljonsövningar genomförs och när det är dags för slutövning. Vet man detta så kan man alltså enkelt göra en tjänstgöringsplan år sina GSS/T och reservofficerare.

Alternativet till detta är att GSS/T utbildas och övas i egen regi och att deras tjänstgöring kan förläggas till perioder så övriga förbandet inte övar. Det innebär perioden då GU-kompanierna inte använder sin tyngre materiel eller då GSS/K är lediga. Dessa perioder infaller i stort sett samma veckor varje år. Detta är den metod som jag själv har valt – förbandet har helt enkelt inte tillräckligt mycket materiel i bruk för att kunna utrusta den tidvis tjänstgörande personalen med fordon, understödsvapen och sensorer.

3. Ställ krav på personalen

GSS/T och reservofficerare är anställda och ska behandlas som sådana. Precis som alla anställda behöver vår tidvis tjänstgörande personal krav – de vill att det ska finnas krav och de mår bra av kraven, precis som vi andra. Jag tycker att det är högst rimligt att sätta krav på att soldaten tjänstgör enligt tjänstgöringsplan så länge arbetsgivaren tillhandahåller en realistisk sådan i rimlig tid. Utöver detta måste den fysiska prestationsförmågan mätas årligen. Det är extra viktigt för denna personalkategori, eftersom vi inte har samma möjlighet att följa upp individens prestationsförmåga i vardagen. Personal som inte presterar eller som inte fullgör sina tjänstgöringsplaner bör uppmanas att säga upp sig.

4. Ett tydligt och kontinuerligt ledarskap

För den anställde blir det frustrerande när chefer ständigt byts ut. Därför måste det finnas en kontinuitet i ledarskapet över GSS/T. Reservofficerarna blir därför nyckelspelare, i och med att de ofta kan tjänstgöra längre i sina befattningar. Dessutom tjänstgör de på samma villkor som soldaterna. Men det räcker självklart inte med reservofficerare – yrkesofficerare kommer behöva vara inblandade i ledning, uppföljning och sannolikt även i truppföring av plutoner och kompanier. Dessa officerare bör inneha sina befattningar längre än vad som är normalt på en grundutbildnings- eller K-kompanier, för att undvika ständiga förändringar i chefsskapet. Yrkesofficerarna behöver vara några stycken, så att inte allt förändras eller kollapsar när en eldsjäl går vidare i karriären. Strukturen, rutinerna och attityden hos förbandets ledning måste bibehållas över tid och inte bli personberoende.

Vi kan bättre
Att många förband fastnat i en negativ syn på anställda soldater i allmänhet och GSS/T i synnerhet beror på en mängd orsaker. Orimlig arbetsbelastning, nostalgiska tillbakablickar mot det renodlade värnpliktsförsvaret och en besvikelse över egna misslyckanden. Det vore beklagligt om vi lägger oss till med en sådan förlorarmentalitet, i synnerhet om vi inte har gett personalkategorin en riktig chans. För om ni ser er själva i truppspegeln: Har ni verkligen ansträngt er för att få den här delen av era bataljoner och brigader att fungera? Eller har ni bara prioriterat annat? Låtit bli att ens tillsätta chefer åt soldaterna, eller låtit GSS/T-plutonernas och -kompaniernas chefer dubbelbemanna andra heltidstjänster? Kanske har ni inte ens ringt till soldaterna, inte ens förmedlat en korrekt skriven tjänstgöringsplan? Om något av ovanstående har hänt så kan det ju knappast vara soldaternas fel att ni inte har lyckats uppnå något av värde.

Avslutningsvis: Om du som läser detta är har GSS/T under ditt befäl och inte vet var du ska börja för att det ska fungera – kontakta mig på tjänstemailen! jag har gjort många fel (framförallt i den obegripliga administrationen) redan, och jag hjälper dig gärna att undvika mina misstag. Kanske kan ditt förband kopiera det som har fungerat hos oss eller hjälpa oss att bli bättre?

Vi kan bättre än så här.

Kapten Andreas Braw
Kompanichef vid Livgardet och redaktör för Militär Debatt